Julotta 2016, lite tankar för predikan.

Julens budskap är mänskligt, kroppsligt och fyllt av kärlek.

Det handlar om oss människor, det handlar om mänsklighet, om hur Gud låter sig födas som människa, som en av oss, här och nu. Det är kroppsligt. Maria föder en son, såsom kvinnor i alla tider fött barn, kroppsligt, med smärtan och lyckan det innebär.

Det handlar om kärlek, liksom Maria älskar det nyfödda barnet med den kanske starkaste kärleken av alla: moderskärleken, så älskar Gud oss alla, ständigt, i varje stund. Gud är som en moder som älskar, för at hon inte kan annat, för att livet fått en ny innebörd, för att ingenting längre kommer att vara som förut. När barn kommer förändras allt. Kärleken liksom spränger hjärtat och flödar över. Nästan ingen människa kan låta bli att le i åsynen av ett nyfött barn. Det verkar ligga i våra gener, det är som om det är den viktigaste delen av att vara människa: att glädjas inför det nyfödda barnet.

Gud satsar allt i sin kärlek till oss. Gud låter sig födas, beroende av vår kärlek. I Hebreerbrevet läser vi hur Gud tidigare talat till mänskligheten genom sina profeter, Jesaja är en av dem. Men mänskligheten har inte kunnat omsätta profeternas ord i handling. De har förblivit vackra ord om fred och rättvisa, om delaktighet och givmildhet. Så som det ofta är med oss: vi vet hur vi vill leva, vi vet hur vi skulle vilja att världen ska se ut men vi har så svårt att omsätta det i handling. Istället är vi rädda och bygger murar om oss, rustar upp vår militära förmåga för att försvara det som vi tror är vårt. När ska vi lära oss? När vi stänger om oss och sätter gränser gör det något med oss. Vi blir ängsliga varelser som bara är en skugga av vårt sanna jag. Vårt sanna jag är det Gud skapat. Det är den givmilda människan, den som vägar älska, den som kan stå ut med att bli lurad, den som är så naiv att den tror på människors godhet.

Jesaja talar till det folk som vandrar i mörkret. Nog har vi detta 2016 vandrat i mörkret? Jag upplever det så. Alltför många svåra händelser har inträffat och mörkret verkar tätna. Varför kan vi inte med gemensamma krafter och med det allmännas bästa för ögonen förhindra att människor dör som flugor i Syrien och på ”dödens hav”?

Men Jesaja kommer med ett glädjebudskap: ett stort ljus ska komma. Det händer nu, det är julens budskap. Men kanske måste jag först vårda det lilla ljus som Gud tänt inne i mig? Kanske måste jag rensa ut i all min bråte och släppa fram det ljuset så att det får lysa upp mig för att sedan kunna lysa upp för andra? Det är min kallelse att inte sätta det ljus Gud givit mig under skäppan.

Rädda människor sätter sitt ljus under skäppan. De döljer det som är gudomligt i dem eftersom de inte vågar lita på kraften i det ljuset. Vi är nog alla sådana på ett eller annat vis. Tilliten är skadad och världens tillstånd gör att vi gömmer oss och det ljus vi fått. Nu är det gudomliga ögonblicket, det är nu det händer! Det är dags att visa ljuset. Världen behöver ditt ljus, nu! Gud har gett dig det för att det ska lysa, inte bara tveksamt i ditt inre, utan för alla dem du möter i kärlekens handlingar och ord.

Det krävs mod att låta sitt ljus lysa. Mod är en bristvara i vår tid. Vi tystas av tillvarons osäkerhet. Vi behöver inspiration för vårt mod och de finns ju där, nu på julens morgon. Josefs och Marias mod är vår förebild. Alldeles vanliga människor. Gud väljer sådana som dej och mej att bära ljus till världen liksom Gud valde Josef och Maria att bära fram världens frälsare i allas åsyn. Josef och Maria är inte särskilt skolade modighetsagenter. De är relativt fattiga, vanliga människor som får ett gudomligt uppdrag. De väljer att säga ja. Mitt i det vanliga livet, det mänskliga och det kroppsliga väljer de kärlekens väg. Var får de sitt mod ifrån? Maria, den unga kvinnan som inte haft någon man ska bli havande med Guds son. Så utomordentligt förunderligt! Hur ska det gå till? Hon frågar och hon får svar. Och vad ska Josef säga? Han som vill bryta trolovningen eftersom lagen säger att det är just det han ska göra. Han vill göra det i smyg så att Maria inte ska vanäras mer än nödvändigt. Men ängeln har en annan plan för Josef. Han ska visa mod! Och han gör det. Han väljer att gå emot alla konventioner om hur man ska uppföra sig och tar den gravida Maria till sig. Han är den som tar henne till Betlehem, utan Josef hade det inte varit möjligt att uppfylla profetian om Messias som ska födas i Davids stad. Josef visar mod när han inser att familjen måste skyddas från Herodes maktlystnad och tar Maria och det nyfödda barnet med sig på flykt till Egypten.

Vi är kallade att vara modiga i en mörk tid. Det kan kännas oöverstigligt att våga men vissa saker måste man bara göra.

Gud söker oss denna jul, i det kroppsliga och mänskliga. Det handlar om våra händer, vårt engagemang och våra ord. Gud behöver dem, också denna jul, att utföra kärlekens arbete. Det är kroppsligt och mänskligt, vardagligt och en kamp mot vår inre rädsla.

Gud ställer frågan till Maria och Josef: står ni till förfogande för livets skull? Vi får just nu samma fråga: står vi till förfogande för livets skull? Vad ska vi göra? Tillsammans?

Margaret Mead som var amerikanske antropolog sade en gång: ”Tvivla inte på att en liten grupp kan förändra världen. Det är de enda som någonsin gjort det!”

Vi kan! Gud kallar oss! Josef och Maria går före. Vi får följa i deras spår.

Amen.

 

Dagens boktips!

På skolans julbön kommer jag detta år att läsa ett stycke ur Kjell Wiklunds bok ”Lilla Jesusboken” ”Om Guds kroppslighet i andlighetens tid”, utgiven av Strängnäs stift 2004. Den är fantastisk och i år läser jag stycket ”Guds gråt”. Har du den inte rekommenderar jag dig att försöka skaffa den!

Tredje advent

Bana väg för Herren

Psalmer: inled: 739, gradual: 785, 766, offertorie: 717, slut: 909

Text: Lukas 3:1-5

Johannes banar väg för Herren. Han gör det på det sätt han kan, genom att uppmana till omvändelse, med ganska tuffa ord. Johannes är en talare, han talar om etik och moral. Egentligen talar han ju om vanligt hyfs: dela med dig, utnyttja inte människor. Ganska enkla saker egentligen men det ser inte ut som om vi klarar det. Världen talar sitt tydliga språk: orättvisan grasserar och snålheten bedrar kärleken. Så var det då och så är det nu.

Det är väl därför vi som kyrka är så envisa med att ständigt återkomma till budskapet, kärnan i kristen tro: kärlekens väg är möjlig! Som kyrka tjatar vi på oss själva och på varandra: det finns ett sätt att leva på som ger mer än det tar. Som tar emot när behoven finns. Det är en växelverkan, en fråga om jämvikt.

Det jag ger ut ger jag ut för att jag måste, för att min tro på Jesus Kristus föder det hos mej. Jag har inget val, kärleken tvingar sej på och gör det möjligt för mig att vara större än jag egentligen är. Min tro och mitt hopp gör detta med mej. Jag kan inte värja mej för den kärlek Gud ger mig. Det gör att det liksom pockar på och gör att jag måste ge vidare.

När Johannes predikar omvändelse och kärlekens handlingar fylls folket av förväntan. De frågar sig till och med om inte denne Johannes är Messias själv. Jag tror att den känslan kommer för att Johannes gör allt han kan för att vara genuin. Han lever sitt budskap, han kämpar med att leva som han lär. Det inger förtroende och förväntan, stora saker kan hända.

Vi gör inte alltid så: lever som vi lär. Många av oss kämpar med det, försöker så gott vi bara kan. Det är bra och mer förväntas inte av oss, men det förväntas av oss. Att vi faktiskt försöker, att vi faktiskt går in i den kamp som alla kristna är kallade till.

Johannes bereder väg för Herren. Hur bereder du och jag väg? I våra alldeles vanliga liv?

Det jag har, som en av världens 8 % rikaste människor, ja kanske så lite som 5-6 % faktiskt, behöver jag dela med mig av. Det betyder att en del av de privilegier som jag lever i måste jag avstå ifrån. Klarar jag det? För att världen ska leva?

Det är en fastefråga. En sån där fråga som sätter fingret på mig själv och hur jag lever mitt liv. En sån där besvärlig fråga som jag behöver bearbeta, i mig själv, i bönen, samtalet med Gud och i samtalet med andra.

Tobias Elof Hadin skriver: ”Låt denna adventsfasta få öva mig i att hoppfullt ta emot hotet mot mina privilegier och utbrista: ”Gud befria mig från mina privilegier så jag kan leva med i din nya Skapelse!” (kyrkoårets gudstjänster 2016/2017, Argument).

Det är radikalt. Guds nya Skapelse handlar ju om den värld där Guds rike råder. En värld av rättvisa och gemenskap, en drömvärld, det vi längtar efter. Alltså längtar vi inte primärt efter ett litet barn som föds i en krubba utan efter det som kommer i hans kölvatten: Guds rike. Det är längtan i advent. Guds rike kan bara utbredas om du och jag deltar i dess utbredande. Gud vill det!

Vi längtar efter att bli dem vi vill vara, dem vi är kallade till, de som förbereder marken så att Jesus kan vandra den och stödja oss i den kamp det är att arbeta för Guds rikes utbredande.

Det är inga små saker som händer i juletid. Det är inget lättsmält budskap till den här världen Gud kommer med då Gud sänder sin son till oss.

Det är skönt att det är adventsfasta så att vi kan ta oss tid att reflektera över budskapet. Hur drabbar det mig och mina kära, de som jag har runt omkring mig? Vad är min kallelse denna advent? Vad vill Gud med just mig?

Tack Gud för att du räknar med oss, också denna advent kommer du till oss och ställer de besvärliga frågorna. Tack för att du aldrig tröttnar på att söka oss och vårt engagemang. Amen.