Andra söndagen i advent, några tankar.

Psalmer: 39, 909, 396, 835.

Våga tro det! Någon måste ju våga! Tiden är inne, Guds rike är nära. Det är nu det sker, liksom alltid, nu, nu, inte sen, inte då utan nu!

Det är gudsriket som förkunnas av Jesus, det är hans ärende till världen, att Guds rike bryter in. Nu är det Messiastid, frälsningstid, räddningen är här!

Men kan vi se det? Kan vi ana att vi lever i försoningens tid i det som försonats i påskmysteriet faktiskt är en realitet? Hur ska vi förhålla oss till att världen ser ut som den gör. Hur tappar vi inte hoppet? Hur länge ska vi orka lita på löftet?

Jag tillåter mig själv att vara hoppfull. Det är ett livsval jag gör varje dag. Vi får tillåta oss att vara hoppfulla, vi behöver träna på det för det verkar inte komma naturligt för oss människor. Vi behöver träna hoppfullhet.

Advent betyder ankomst, det är Jesus som kommer med budskapet och vi får det tydligt och rakt i dagens evangelium: Guds rike är nära, omvänd er och tro på budskapet.

Omvändelsen är inte något som sker en gång för alla. Den sker varjedag, omvändelsen till hoppet. Att vägra ge upp om Guds rike. Att envisas med att tro. Det är ingen lättköpt livshållning. Den får vi kämpa oss till.

Men så är också kampen omistlig i kristen tro, utan den ingen tro. Kampen som Jesus för visar oss vilken kamp vi har att föra. Exemplen är tydligt: det handlar om Guds rike. Det riket där ingen lämnas utanför, där hierarkier bryts ned och makten saknar betydelse. Det är riket Jesus förkunnar.

Budskapet i advent, i den fasta vi nu står mitt i är att våga hoppas på det goda, de goda gärningarna, kärleken. Kärlekens väg som kräver så mycket arbete, varje dag. För att orka det måste vi våga hoppas. Hoppas att Gud vandrar vid vår sida, att Jesus vår broder, kämpar med oss när vi brottas mot det som vill bryta ner och förstöra.

Det nya har brutit in. Världen är inte förlorad! Den är räddad! Det är nästan omöjligt att säga en sådan sak utan att bli klassad som alldeles galen. Men det är ju så med vår tro: den är orimlig, den går inte ihop med vad världen lär oss, den är galen. Eftersom den går på tvärs med hur världen lever och hur vi själva lever. För ingenting är svårare än att gå från ord till handling. Det är den dagliga kampen: att försöka leva som man lär. Det är kallelsen från Gud: sök leva så att gudsriket utbredes!

Ett enormt uppdrag, en omöjlig kallelse kan tyckas. Men Gud tror på oss. Jesus kommer till oss för att visa oss, den helige Ande stödjer oss i allt.

Du är kallad! Omvänd dig och tro på budskapet. Amen.