Tjugoförsta söndagen efter Trefaldighet

Psalmer:285, 956, 766, 396

Text: Luk. 19:1-10

Sackaios blir sedd och bekräftad. Inte i det han gör som är fel men i sin mänsklighet, i sin litenhet (inte bara till växten, det är underordnat), i sin utsatthet.

Han vet att han gör fel. Han vet vad som är rätt att göra. Så är det i de flesta fall för oss också, vårt sunda förnuft och vårt samvete guidar oss rätt i de flesta beslut vi fattar.

Det handlar i dagens text om ett förvandlande möte med den som ser. Jesus är den som ser oss som dem vi är. Ingen annan kan så som han se rakt igenom oss och se vad vi behöver. Men hur får vi veta det. Hur upplever vi oss sedda av Jesus? För mig blir det tydligast i bönen och i nattvarden. Kanske är det inbillning, en del skulle nog hävda det, men för mig är det verklighet. Jag anar en närvaro, ett par ögon i bönen, i mottagandet av bröd och vin, i all sin enkelhet. En närvaro och ett par ögon som ser på mig med glädje och förståelse.

Nog är det det viktigaste av allt? Att vi möter förståelse? När vi inte möter den förtvinar vi, börjar vi ifrågasätta oss själva, försvinner vår självkänsla. Det handlar inte om att alla måste hålla med oss, förståelse handlar inte om att hålla med. Förståelse handlar om att en annan människa gör sig besväret att sätta sig in i hur jag har det och hur jag känner det. Det kallas empati och är något av det vackraste vi kan ge till någon annan människa.

När jag ber och när jag tar emot Jesus själv känner jag den där närvaron, av den som känner mig inifrån och ut.

I berättelsen om Sackaios lär vi oss att det inte är för sent. Att nåden gäller oss alla, att förlåtelse finns, att möjligheten att få känna tillhörighet finns, att någon förstår mig. Det är vackert tycker jag. Det är ett vackert möte mellan den som saknar allt och den som kan ge det som fyller tomrummet.

Vi är varandras verklighet. Hur söker vi medmänskligheten? Hur kan vi svara på varandras behov?