ILCO – i mitt hjärta!

Det låter lite romantiskt i rubriken men det är nog någon slags romantik det handlar om, eller en sorts kärlek. ILCO eller Iglesia Luterana Costarricense som man själv väljer att kalla sig är en liten luthersk kyrka i Costa Rica. Jag kom nyss hem från mitt 14:e besök där sedan 2006 då jag mötte denna kyrka för första gången. Växjö stift, som jag är anställd av, har sedan 2010 en vänkyrkorelation med denna kyrka. Jag har haft förmånen att få vara ansvarig för utbytet. Många fruktgivande möten har det blivit, både här och där.

Det vi kanske främst fått lära oss är sättet som den profetiska diakonin bedrivs i ILCO. En diakoni som hela tiden vill se sammanhang och samband i varför människor blir utanförställda. De väljer att inte bara göra något åt människors utsatthet utan vill också ta reda på orsakerna och försöka göra något åt dem.

ILCO kämpar hårt med att försöka bli mer självständiga. Idag är man helt beroende av bistånd från Svenska kyrkan, ELCA i USA och kyrkor i Tyskland liksom Pan para el Mundo som är en tysk biståndsorganisation. Man kommer troligen aldrig att bli helt självförsörjande men det kanske inte måste vara ett mål? Om man blir sig själv nog är man ju inte beroende av andra. Och just att vara beroende av varandra är något som ILCO betonar i olika sammanhang. Man menar exempelvis att man utför ett viktigt arbete som är hela den världsvida kyrkans ansvar. Då är det rimligt att de som har pengar bidrar med dem. Jag håller med.

På olika sätt har vi i Växjö stift fått bidra till ILCO:S utveckling. Inte minst när det gäller kyrkomusiken har vi fått betyda mycket. Vi har skrivit en mässa tillsammans ”Gemenskapens väg” som blev ILCO:s allra första mässmusik! Sånghäften har sponsrats från kyrkosångsförbundet och sedan tre år utbildar folkhögskolan (SSF) musikelever som praktiserar i ILCO i 4 månader. Det händer alltså en hel del!

Nu är jag hemma efter en dryg veckas besök. Utvärdering och planering för framtiden. Och trots att det är små sammanhang som ILCO verkar i finns det alltid en nerv som jag ofta saknar här hemma. Det är lätt att romantisera skillnaderna mellan oss, men skillnader finns det. En kyrka som ständigt försöker känsliggöra sig inför människors utanförskap och stigmatisering kommer att vara en kyrka som ständigt måste förändras, ständigt reformeras. Det gör ILCO! Ibland går det fort och enkelt, ofta är det svårt och motigt men förändringen måste ske för att inte försteningen ska inträda.

Här tänker jag att vi har mycket att lära, inte minst inför jubiléet 2017. Så därför arbetar vi vidare med nya projekt. Jag ser fram emot det!