Tjugotredje söndagen efter trefaldighet

”Gemenskapens väg” (en mässa skriven gemensamt av Iglesia Luterana Cosatrricense och Växjö stift, https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1228621)

Förlåtelse utan gräns

Ef. 4:29-32, Matt. 18:21-35

Hur många gånger ska man förlåta den som gör mig orätt? Hur många gånger som helst säger Jesus. Förlåtelsen skall vara utan gräns, det är det optimala. Det är målbilden, dit vi är kallade att sträva.

Att leva i förlåtelsens närvaro är att söka leva som Jesus gjorde. Jag är inte Jesus men min målbild är klar. När vi förlåter blir vi instrument för Guds kärlek och att förlåta andra för mig närmare Gud. Där vill jag vara!

Att ha överseende med varandra kan låta som om vi bara låter saker och ting hända, att vi inte tar tag i orättvisorna vi utsätter varandra för. Att vi är mesiga varelser som låter andra köra över oss och platta till oss. Jag tänker att det inte alls handlar om det. At ha överseende är att kunna lyfta blicken och se över det som just nu hänt. Jag behöver tvinga mig att se människan i den som gör orätt mot mig. Det är inte lätt.

Ingen kan tvinga fram en förlåtelse. Jag måste själv arbeta med min förmåga att kunna förlåta. Men jag är inte ensam. Gud finns vid min sida och vill hjälpa mig att ”se över”, så att förlåtelsen kan bli möjlig.

”Oförlåtelse” leder till avstånd mellan mig och mina medmänniskor och mellan mig och Gud. Därför finns i varje nytt ögonblick en möjlighet till förlåtelse. Guds förlåtelse är utan gräns när jag uppriktigt söker den.

I Efesierbrevet uppmanas vi göra oss av med ondskan, elakhet, skymford, vrede och häftighet. Ondska är det som bryter ner, den heliga vreden måste få finnas som ifrågasätter orättfärdiga system och situationer där människovärdet förtrycks. Men den ondska som bryter ner, den som är ute efter andra, den som vill förstöra för förstörandets skull, den behöver vi kämpa med att vända oss ifrån.

Omvändelsen till att vara goda mot varandra, visa medkänsla och förlåta varandra är vi kallade till av Jesus Kristus, han som förlåter oss utan gräns.

Gud kallar oss att pröva nya vägar, som vi sjöng (844, Psalmer & sånger). Att söka förlåtelsens väg är att försöka bryta med den kultur som vill skuldbelägga, som vill peka finger, som vill lägga ansvaret utanför den egna personen. Det är att pröva ett annat sätt att leva, ett konstaterande om att en annan värld är möjlig där Guds rike råder. Där fred och frihet predikas och vi människor förlåter varandra. I ringen, gemenskapen för framtid och fred finns det plats för dej och för mej. Vi kan välja förlåtelsens väg, förlåtelse utan gräns.

Tiden är mogen just nu för omställning till en rimligare värld. Tiden är alltid mogen för omvändelse till det goda Gud ger!

Det är vårt kristna hopp som utmanar oss när världen ser mörk och fientlig ut. Det kristna hoppet om att en ny morgondag skall randas tvingar oss att inte ge upp.

Gemenskapens väg, där vi vandrar tillsammans i gemenskapen för framtid och för fred är en vandring på förlåtelsens väg. Kristen tro andas alltid gemenskap, med varandra och med Gud. Utan den är inget möjligt, på egen hand kan jag inte i grunden förändra. Det sker alltid i gemenskap med andra som inte är som jag utan som sig själva. I den mångfalden, den försonande mångfalden, är det förändringen skall formas.

Det är oerhört svårt men det är mitt uppdrag och min kallelse.

Där uppdraget är stort behöver också nåden vara det. När mycket står på spel behövs förlåtelse utan gräns för att vi ska orka se möjligheterna.

Guds förlåtelse är utan gräns. I kampen för en bättre värld får vi landa i den förvissningen, som ett fundament för vårt hopp om att det går att förändra. Vi ger aldrig upp! Amen.

 

Tjugoförsta söndagen efter Trefaldighet

Psalmer:285, 956, 766, 396

Text: Luk. 19:1-10

Sackaios blir sedd och bekräftad. Inte i det han gör som är fel men i sin mänsklighet, i sin litenhet (inte bara till växten, det är underordnat), i sin utsatthet.

Han vet att han gör fel. Han vet vad som är rätt att göra. Så är det i de flesta fall för oss också, vårt sunda förnuft och vårt samvete guidar oss rätt i de flesta beslut vi fattar.

Det handlar i dagens text om ett förvandlande möte med den som ser. Jesus är den som ser oss som dem vi är. Ingen annan kan så som han se rakt igenom oss och se vad vi behöver. Men hur får vi veta det. Hur upplever vi oss sedda av Jesus? För mig blir det tydligast i bönen och i nattvarden. Kanske är det inbillning, en del skulle nog hävda det, men för mig är det verklighet. Jag anar en närvaro, ett par ögon i bönen, i mottagandet av bröd och vin, i all sin enkelhet. En närvaro och ett par ögon som ser på mig med glädje och förståelse.

Nog är det det viktigaste av allt? Att vi möter förståelse? När vi inte möter den förtvinar vi, börjar vi ifrågasätta oss själva, försvinner vår självkänsla. Det handlar inte om att alla måste hålla med oss, förståelse handlar inte om att hålla med. Förståelse handlar om att en annan människa gör sig besväret att sätta sig in i hur jag har det och hur jag känner det. Det kallas empati och är något av det vackraste vi kan ge till någon annan människa.

När jag ber och när jag tar emot Jesus själv känner jag den där närvaron, av den som känner mig inifrån och ut.

I berättelsen om Sackaios lär vi oss att det inte är för sent. Att nåden gäller oss alla, att förlåtelse finns, att möjligheten att få känna tillhörighet finns, att någon förstår mig. Det är vackert tycker jag. Det är ett vackert möte mellan den som saknar allt och den som kan ge det som fyller tomrummet.

Vi är varandras verklighet. Hur söker vi medmänskligheten? Hur kan vi svara på varandras behov?

 

Kulturministern damp ner i Växjö

Igår kväll hade jag nöjet att möta kultur och demokratiministern Alice Bah Kuhnke. Vi hade Bar Grön på Kafé de Luxé i Växjö och det blev riktigt bra! Hon inledde med att prata om arbetet i regeringen och hur stolt hon är över att få vara minister. Vi var ett 40-tal åhörare som samlats denna kväll och fick del av hennes fantastiska entusiasm och okuvliga optimism. Jag kände mig verkligen upplyft efteråt! Jag har mött Alice i olika sammanhang, inte minst som generalsekreterare för Rättvisemärkt som det då hette, nu heter det Fairtrade. Hon var en av våra talare på Världens Fest i Växjö 2010 som jag projektledde.

Efter förfriskningar gick kvällen vidare med frågor från mej och från publiken. Alice återkom till mantrat ”vill vi ha rätt eller vill vi påverka?” Vill vi ha förändrang behöver vi vara smarta och pragmatiska, ihärdiga och envisa. Jag tror att hon har rätt. Hon avslutade med en berättelse om hur hon i Sydafrika velat styra upp saker och ting och att hon blev avbruten av en erfaren samhällsförändrare som frågade henne: Hur äter man en elefant? Jo, bit för bit! Alltså arbetar vi vidare, vi tar steg för steg för att Sverige och världen ska bli en något bättre plats att leva på för fler och fler. Det är ett långsiktigt arbete och det kommer att ske bit för bit, steg för steg.

Jag är stolt miljöpartist. Det innebär inte att jag inte ofta brottas med enskilda frågor och hur vi som parti hanterar dem. men jag är stolt miljöpartist och ännu mer så efter en kväll med Alice. Hon är grym!

ILCO – i mitt hjärta!

Det låter lite romantiskt i rubriken men det är nog någon slags romantik det handlar om, eller en sorts kärlek. ILCO eller Iglesia Luterana Costarricense som man själv väljer att kalla sig är en liten luthersk kyrka i Costa Rica. Jag kom nyss hem från mitt 14:e besök där sedan 2006 då jag mötte denna kyrka för första gången. Växjö stift, som jag är anställd av, har sedan 2010 en vänkyrkorelation med denna kyrka. Jag har haft förmånen att få vara ansvarig för utbytet. Många fruktgivande möten har det blivit, både här och där.

Det vi kanske främst fått lära oss är sättet som den profetiska diakonin bedrivs i ILCO. En diakoni som hela tiden vill se sammanhang och samband i varför människor blir utanförställda. De väljer att inte bara göra något åt människors utsatthet utan vill också ta reda på orsakerna och försöka göra något åt dem.

ILCO kämpar hårt med att försöka bli mer självständiga. Idag är man helt beroende av bistånd från Svenska kyrkan, ELCA i USA och kyrkor i Tyskland liksom Pan para el Mundo som är en tysk biståndsorganisation. Man kommer troligen aldrig att bli helt självförsörjande men det kanske inte måste vara ett mål? Om man blir sig själv nog är man ju inte beroende av andra. Och just att vara beroende av varandra är något som ILCO betonar i olika sammanhang. Man menar exempelvis att man utför ett viktigt arbete som är hela den världsvida kyrkans ansvar. Då är det rimligt att de som har pengar bidrar med dem. Jag håller med.

På olika sätt har vi i Växjö stift fått bidra till ILCO:S utveckling. Inte minst när det gäller kyrkomusiken har vi fått betyda mycket. Vi har skrivit en mässa tillsammans ”Gemenskapens väg” som blev ILCO:s allra första mässmusik! Sånghäften har sponsrats från kyrkosångsförbundet och sedan tre år utbildar folkhögskolan (SSF) musikelever som praktiserar i ILCO i 4 månader. Det händer alltså en hel del!

Nu är jag hemma efter en dryg veckas besök. Utvärdering och planering för framtiden. Och trots att det är små sammanhang som ILCO verkar i finns det alltid en nerv som jag ofta saknar här hemma. Det är lätt att romantisera skillnaderna mellan oss, men skillnader finns det. En kyrka som ständigt försöker känsliggöra sig inför människors utanförskap och stigmatisering kommer att vara en kyrka som ständigt måste förändras, ständigt reformeras. Det gör ILCO! Ibland går det fort och enkelt, ofta är det svårt och motigt men förändringen måste ske för att inte försteningen ska inträda.

Här tänker jag att vi har mycket att lära, inte minst inför jubiléet 2017. Så därför arbetar vi vidare med nya projekt. Jag ser fram emot det!