Första söndagen efter trefaldighet

Psalmer: 618, 386, 752

Text: 2 Mos. 14:21-22, Titus 3:4-8.

Det handlar om dopet i dag och det är ju något alldeles särskilt märkligt med det.

Gud kommer till oss, precis som det står i Titusbrevet, inte för att vi gjort något utöver det vanliga men för att Gud älskar oss. Gud är barmhärtig och Gud vill att alla ska leva i kärleken, i Guds nåd, i ljuset av Guds kärlek. Därför är det inget märkligt med barndop i vår kyrka, Gud älskar oss villkorslöst, som en förälder, och vi kan när vi blir äldre svara an på den kärleken som först visats oss.

Det är alldeles galet fantastiskt att kunna leva med vetskapen om att aldrig bli lämnad helt ensam. Även om den här världen vänder sig ifrån mig finns ändå Gud vid min sida.

I berättelsen om Mose och israeliterna handlar det om en räddning från döden. Hade Faraos armé hunnit upp dem hade de förmodligen alla dött. De räddas igenom ett vatten, ett hav. Det är som om något nytt skapas genom den vandringen genom vattnet. De blir till ett nytt folk, en gemenskap som vandrar till det förlovade landet, de blir ett genom den förvandling som sker genom vattnet.

Så är det väl med dopet också? Vi lemmas in i en ny gemenskap, kyrkan. Den gemenskapen är världsvid och går över historien. Det är ett hisnande perspektiv att få tillhöra en gemenskap som sträcker sig över två tusen år, över alla länder och på något sätt in i evigheten. I kyrkans liv, för den troende, är allting nu och här. Så tänker vi oss att vi firar nattvard och tar emot bröd och vin med alla de som tagit emot det före oss och som kommer att ta emot det efter oss. Allt är gemenskap.

Så, när vi talar om vårt dop, talar vi om gemenskap. Vår Gud är en gemenskapens Gud. När Jesus vill visa oss det goda livet sker det alltid i gemenskap med andra och med Gud. I måltiden, i den gemensamma vandringen och i den gemensamma bönen.

Gud är barmhärtig står det i Titusbrevet. Gud vill inte att vi ska leva ensamma. Gud vill heller inte att vi ska leva utan hopp. Så med dopet följer helig ande, kreativiteten och livgiverskan, det som föder liv och kraft in i världen och i våra liv. Anden strömmar över oss står det för att vi ska kunna bli rättfärdiga. Rättfärdiga blir vi då vi lever i en relation med Gud. Rättfärdighet är inget statiskt tillstånd utan ett dynamiskt. Den rör sig i den här världen då vi vandrar livets väg tillsammans med Gud, i en relation till tillvarons grund.

Jag är så glad över Titustexten idag för den inger verkligen hopp. Hopp om att livet med Gud inte tar slut. Hoppet om att det går att leva rättfärdigt i den här världen. Det kan vi sträva efter. Vi kommer inte att lyckas till 100%, det gör ingen. Men vi får vara med ändå, i Guds kärleksrörelse till den här världen vi lever i. Vi får vara med i byggandet av det som är Guds idé med sin värld.

Jag tänker att detta att leva i sitt dop och att mogna i vår tro handlar just om att våga vara så öppen och naiv att man vågar hoppas på människors godhet, på en rättvis framtid, på en värld i harmoni. Det låter ju förstås utopiskt och romantiskt men det är mitt privilegium som kristen att få hänge mig åt så fåniga drömmar och jag tänker inte sluta med det.

Dopet – Guds kraft och den helige ande, är med oss alla dagar till tidens slut. Tack Gode Gud för det!

Amen.