Vem följer du? Tredje söndagen i påsktiden.

Text: Hebr. 13:20-21, Joh. 10:11-16

”Vem följer du?” Är en väldigt allvarlig fråga. Det handlar om en herde i dagens texter. Jesus som ”den gode herden”, den som tar hand om sina får (det är alltså vi det) och som leder oss på rätta vägar. Men för att kunna bli ledd måste man tillåta sig att ledas. De flesta av oss vill inte ledas, vi vill gå själva. Vi vill bestämma över våra egna liv och inte bjuda in någon annan att få makt över våra beslut och livsval. Vi lever i en tid där den individuella friheten värderas väldigt högt. Det är nog bra det, vi vill inte leva under slavliknande förhållanden, vi vill ha en egen vilja och få utvecklas som dem vi är. Frihet är viktigt och en grundbult i kristendomen: varje människa är unik och älskad av Gud och har stor makt över sitt liv. Men har hon hela makten?

Vi är naturligtvis inte får som blint följer sin herde. Vi är kloka och rationella människor som väger för och emot innan vi tar ställning och det är som det skall vara.

Men det finns en risk i vår individuella och rationella tid att vi inte vågar tillhöra något alls. Att vi inte heller vågar lita på det som är gott och bra och att vi inte vågar avsäga oss ens minsta gnutta av vår individuella frihet för att vinna något annat.

Om man litar på andra kommer man någon gång att bli lurad. Vi sjunger det i psalm 779, att bli lurad och sviken är en del av livet. Vi kan välja att skydda oss helt från det och det innebär i så fall att vi inte litar på någon annan människa och att vi inte heller kan älska någon annan människa. För kärlek förutsätter tillit. Vi vill inte vara människor som inte kan älska, alltså kommer vi att bli lurade och svikna.

I Hebréerbrevet handlar det om att försöka göra Guds vilja och att Gud i och genom oss verkar för det goda som Gud vill i den här världen. Vi är alltså Guds verktyg, redskap. Fortfarande inte som viljelösa nickedockor utan med förnuft och känsla. Vi behöver bedöma och fatta beslut om vi vill vara Guds goda redskap i världen. Gud tvingar ingen men vill att vi ska säga ja. Det handlar om att våga tro att jag har en uppgift, att Gud har bruk för mig. Att Gud kallar mig in i den här världen för att älska den och mina medmänniskor. Och när jag gör det är jag det i Guds kärlek till världen. Det lilla jag gör sätts in i ett mycket större sammanhang och jag får bidra med det jag har till att världen blir en bättre plats att leva på för fler.

I vår tid är det viktigt att lära sig att skilja på det som är gott och det som är ont. Att urskilja vad det är jag ska engagera mig i och vad eller vem det är jag ska följa är en grannlaga uppgift. Ingenting är viktigare.

Jesus möter oss efter påsken som den som helt gränslöst vill hela världens räddning. Allt och alla har en plats i det som kallas Gudsriket. Alla har en kallelse att säga ja eller nej till. Att våga tro på det goda, trots alla förbehåll, är ett av de viktigaste valen man kan göra.

”Vem följer du?” är en av de viktigaste frågorna vi ställs inför i våra liv. Vi behöver inte vara helt klara med våra val, Gud väntar in oss också när vi tvivlar och tvekar. Men vi behöver veta i vilken riktning vi söker svaren på livets frågor, vi behöver bestämma oss för vad det är vi letar efter.

Hela livet får vi söka oss fram på den kärlekens väg som Jesus visat på, den som han själv går, genom påskens mysterium och ut på andra sidan, i uppståndelsens ljus. Jesus budskap är sällan särskilt svårt att tolka, ofta är det ganska rakt på. Han säger: älska! Han säger: följ mig!

Vågar du följa? Vågar du bli ledd av kärlekens Gud? Det betyder inte att du ger upp din egen identitet men det betyder att du låter någon mer än du avgöra vilken väg du ska vandra.

Jag tror att det är klokt att låta Gud vara med i våra liv. Jag tror att livet djupnar då. Jag tror att vi då sätts in i ett sammanhang som går bortom allt det vi kan se och ta på och jag tror att vi människor behöver det evighetsperspektivet. Tack Gud för det!

Amen.