Bönsöndagen

Bönen är nog det absolut finaste vi har, tror jag, men jag har ingen aning om vad det är. Eller, jo det har jag ju men det är väldigt svårt att definiera vad bön är och jag tror egentligen att vi ska försöka låta bli det.

Jesus kritiserar hur de fromma rabblar böner för rabblandets skull och han säger att så ska hans lärjungar inte göra. Och när lärjungarna sedan frågar hur de ska be, de verkar tycka att det är svårt, då lär Jesus dem den bön som vi kallar ”Vår Fader”. Och den har vi sedan lärt oss att rabbla…..

Men vi skulle ju inte bara läsa en massa böner utan att de griper tag i oss. Bara det uttrycket att man läser en bön är ju vilseledande, man läser inte, man ber.

Kent Wisti som är präst och konstnär skriver i dagens kyrkans tidning att han vill se religion och bön som en konstnärlig disciplin. Att religion är något som är utöver, varken bara i mitt innersta eller i det offentliga, vanliga livet, utan i ett alldeles särskilt tredje rum: det religiösa. Det där rummet där jag vet eller kan ana att Gud finns. Om religion är konst är kanske bön den yttersta konstnärliga aktiviteten skriver Wisti. Kanske är det så? Och om det är så måste ju bönen vara fri och äkta, inifrån kommande. Och den sker i ett sammanhang där min tro får relevans, där det jag tror på visar sig vara verklighet, i det där tredje rummet.

Bön kan inte vara påtvingat, många har svårt att få till det tycker de, de vet inte hur man ska göra, hur ska man börja…. Hur gör vi när vi ber? Hur gör du? Kan vi hjälpa varandra att bli bedjande människor?

Ibland får det vara sådär naivt som bönen ibland blir: hjälp mig med det här provet, gör så att hon älskar mig, låt mig klar uppkörningen eller vad det nu är vi begär att Gud ska fixa till i våra liv. Det är ok. Men bön kan ju vara så mycket mer tänker jag.

Är det en relation? Ja, om vår tro på Gud är som en relation behöver ju samtalet finnas med. För en relation utan dialog kommer att brista, det vet vi. Och i den dialogen säger Jesus oss att när vi inte riktigt vet hur vi ska börja eller alls formulera oss kan vi börja med ”Vår Fader, låt ditt namn bli helgat, låt ditt rike komma, låt din vilja ske”. Jag tänker att det där är en av de mest kraftfulla överlåtelserna som kan ske, låt din vilja ske, inte min. När vi ber den bönen får vi reflektera över vad den betyder för oss så att vi inte alltid hamnar i rabblandet.

Men när livet är motigt och bönelivet inte fungerar, vi orkar inte, vi kan inte koncentrera oss, vi vet inte vad vi vill säga Gud, då tänker jag att det kan få vara tillåtet med rabblandet. Då får vi läsa bönen för jag tror att om bönen ska bli en aktiv dialog med den som vill våra liv då behövs uthållighet och rutiner. Vi människor springer så snabbt hit och dit och vi behöver någon gång på dygnet stilla oss och be. Jag tror att det är hälsosamt att göra så. Då kan vi andas och be Vår fader fast att vi inte alla gånger känner att det landar i oss så gör vi det ändå eftersom djupt nere i oss vet vi att någon finns som vill våra liv.

Tron kan ibland kännas mycket svag och liten. Men bönens rutin tror jag att vi kan väcka den till liv igen. Liksom i en relation med en annan människa där något skett som gör att man inte är riktigt nära längre, där är det samtalet som måste till för att lösa upp det avstånd som bildats och föra dem nära igen.

Bönen är nog det allra finaste vi har, men vad är det egentligen? Låt oss inte snäva in det för mycket. Låt oss inte låsa fast bönen en gång för alla för risken är att den förlorar sin konstnärliga själ och kreativitet. Kan vi leva med att tro och religion är konst och att bönen är ett av de vackraste konstnärliga verktyg vi människor har? Jag tänker att det kan få vara så och det gör att det kommer luft och ande in i min tro och i min bön när jag får tänka så. Tack Kent Wisti för de tankarna!

Hur ser din bön ut? Hur vill du att din dialog med Gud ska vara? Fundera på det en stund och be sedan till den som vill att du lever.

 

Vem följer du? Tredje söndagen i påsktiden.

Text: Hebr. 13:20-21, Joh. 10:11-16

”Vem följer du?” Är en väldigt allvarlig fråga. Det handlar om en herde i dagens texter. Jesus som ”den gode herden”, den som tar hand om sina får (det är alltså vi det) och som leder oss på rätta vägar. Men för att kunna bli ledd måste man tillåta sig att ledas. De flesta av oss vill inte ledas, vi vill gå själva. Vi vill bestämma över våra egna liv och inte bjuda in någon annan att få makt över våra beslut och livsval. Vi lever i en tid där den individuella friheten värderas väldigt högt. Det är nog bra det, vi vill inte leva under slavliknande förhållanden, vi vill ha en egen vilja och få utvecklas som dem vi är. Frihet är viktigt och en grundbult i kristendomen: varje människa är unik och älskad av Gud och har stor makt över sitt liv. Men har hon hela makten?

Vi är naturligtvis inte får som blint följer sin herde. Vi är kloka och rationella människor som väger för och emot innan vi tar ställning och det är som det skall vara.

Men det finns en risk i vår individuella och rationella tid att vi inte vågar tillhöra något alls. Att vi inte heller vågar lita på det som är gott och bra och att vi inte vågar avsäga oss ens minsta gnutta av vår individuella frihet för att vinna något annat.

Om man litar på andra kommer man någon gång att bli lurad. Vi sjunger det i psalm 779, att bli lurad och sviken är en del av livet. Vi kan välja att skydda oss helt från det och det innebär i så fall att vi inte litar på någon annan människa och att vi inte heller kan älska någon annan människa. För kärlek förutsätter tillit. Vi vill inte vara människor som inte kan älska, alltså kommer vi att bli lurade och svikna.

I Hebréerbrevet handlar det om att försöka göra Guds vilja och att Gud i och genom oss verkar för det goda som Gud vill i den här världen. Vi är alltså Guds verktyg, redskap. Fortfarande inte som viljelösa nickedockor utan med förnuft och känsla. Vi behöver bedöma och fatta beslut om vi vill vara Guds goda redskap i världen. Gud tvingar ingen men vill att vi ska säga ja. Det handlar om att våga tro att jag har en uppgift, att Gud har bruk för mig. Att Gud kallar mig in i den här världen för att älska den och mina medmänniskor. Och när jag gör det är jag det i Guds kärlek till världen. Det lilla jag gör sätts in i ett mycket större sammanhang och jag får bidra med det jag har till att världen blir en bättre plats att leva på för fler.

I vår tid är det viktigt att lära sig att skilja på det som är gott och det som är ont. Att urskilja vad det är jag ska engagera mig i och vad eller vem det är jag ska följa är en grannlaga uppgift. Ingenting är viktigare.

Jesus möter oss efter påsken som den som helt gränslöst vill hela världens räddning. Allt och alla har en plats i det som kallas Gudsriket. Alla har en kallelse att säga ja eller nej till. Att våga tro på det goda, trots alla förbehåll, är ett av de viktigaste valen man kan göra.

”Vem följer du?” är en av de viktigaste frågorna vi ställs inför i våra liv. Vi behöver inte vara helt klara med våra val, Gud väntar in oss också när vi tvivlar och tvekar. Men vi behöver veta i vilken riktning vi söker svaren på livets frågor, vi behöver bestämma oss för vad det är vi letar efter.

Hela livet får vi söka oss fram på den kärlekens väg som Jesus visat på, den som han själv går, genom påskens mysterium och ut på andra sidan, i uppståndelsens ljus. Jesus budskap är sällan särskilt svårt att tolka, ofta är det ganska rakt på. Han säger: älska! Han säger: följ mig!

Vågar du följa? Vågar du bli ledd av kärlekens Gud? Det betyder inte att du ger upp din egen identitet men det betyder att du låter någon mer än du avgöra vilken väg du ska vandra.

Jag tror att det är klokt att låta Gud vara med i våra liv. Jag tror att livet djupnar då. Jag tror att vi då sätts in i ett sammanhang som går bortom allt det vi kan se och ta på och jag tror att vi människor behöver det evighetsperspektivet. Tack Gud för det!

Amen.