Palmsöndag

Text: Matt. 21:1-11.

Vi känner berättelsen om intåget i Jerusalem. Det är en fin bild av Jesus som kommer till människorna och de är glada och de sjunger, de brer ut mantlar och palmblad, det är fest för de vet att räddningen kommer!

Det var inte länge sedan vi läste texten i våra kyrkor, på första advent, en festens dag. Inför julens firande på kyrkoårets första dag berättas om hur räddningen kommer till människorna i Jesus Kristus. Gött!

Men nu är det ett helt annat sammanhang. Vi befinner oss i fastan, på väg mot Jerusalem, men inte för att fira utan för att möta påskens mysterium som handlar om ond, bråd död. Men inte bara om ond, bråd död, tack och lov.

Det är märkligt hur denna text kan användas i så vitt skilda sammanhang med så olika sinnesstämning. I fastan är det allvaret som betonas och på första advent festen, äntligen jul! Även om ju advent, som vi vet, också är en fasta, fast på ett annat sätt.

Två verkligheter, två vitt skilda sätt att se på samma sak. Det är lite frustrerande, det gör det svårare, inget är helt svart eller vitt. Tillvaron gungar när jag inser att samma berättelse kan tolkas helt olika av olika människor och i olika situationer.

Matteusevangeliets berättelse visar hur det ofta är med bibelns texter: de tolkas alltid in i en situation. Därför blir tolkningarna olika beroende på vem som läser, när och var. Det skapar frustration för det innebär att bibelns budskap alltid har flera betydelser. Vi kan inte låsa in en enda tolkning av skrifterna och anse den hålla för evigt. Vi måste ständigt brottas med bibelns texter, tillsammans och i den tid vi lever i. Det gör bibelläsning till en ganska svår sak som vi ofta behöver hjälp med. Vi behöver varandras ögon och öron, känslor och erfarenheter när vi läser Guds ord.

Berättelsen om Jesus väg in i Jerusalem är både fest och sorg. Fest för att det verkligen är räddningen som kommer till människorna, de som hade samlats då och vi som samlas nu. Och sorg för att det nu blir oundvikligt, det blir så tydligt nu att det är lidandets väg som Jesus väljer att gå. Han inser att det han säger och gör sticker i ögonen på maktens män. Det kan inte accepteras av de som vill att tro och religion ska kunna sorteras i snygga lådor, där allt är tydligt och klart, fyrkantigt, regler, ingen ska kunna göra fel. Den typen av fyrkantig religion verkar Jesus inte vara särskilt intresserad av. Han är ständigt gränsöverskridande, väljer en annan väg.

Så gör han också när det gäller det sätt som han kommer till oss. På en åsna, för att det som står hos profeterna skulle slå in. För att visa att makt inte spelar roll då vi talar om tro. Jesus kommer maktlös, som ett barn i krubban, som en enkel man på en åsna på väg mot ett kors.

Jesus är Gud och vi har en Gud som föds i ett stall och som rider på en åsna. Gud är en av oss, som oss men Gud är inte vi, Gud är Gud mitt i allt det mänskliga och sårbara. Gud gör sig sårbar för att vi ska kunna känna igen honom. Vi är kallade att följa det exemplet: att göra oss sårbara så att vi kan känna igen varandra, våra medmänniskor.

Jesus sätt att komma till oss ger oss hopp om en rimligare värld. Genom Jesus finns en möjlighet till hopp i denna ganska ofta hopplösa värld. Vi lever i en tid då mycket är dystert. Hur ska vi orka arbeta för en bättre värld? För fred och medmänsklighet? För rättvisa och frihet?

Gud kommer till oss, mitt i livet, också denna Palmsöndag rider han in i våra liv. Vad får det för konsekvenser för dig och mig? Gud älskar livet och kommer mitt i det. Den kärleken från Gud ger oss hopp om en ny värld där frihet och rättvisa bor.

Hela fastans allvar leder fram till hoppet om att allt är möjligt, att ingenting är omöjligt för Gud. Påsken kommer att bryta fram också denna vår, Gud kommer till oss ridande på en åsna och frågar oss: Är du med på vägen mot Guds rike? Vill du följa mig mot nya livsmöjligheter?

Vågar du anta utmaningen att hoppas, be och arbeta för att riket ska utbredas?

Frågan är ställd. Du behöver hitta ditt svar. Amen.