Om Pilatus

 

Påskens berättelse handlar om vad som händer med Jesus och den berättelsen ger upphov till en ny religion: kristendomen.

Jesus kommer till Jerusalem med sina lärjungar, de kommer för att fira påsk,  påsken är inte ett kristet påfund utan ett judiskt från början. När Jesus kommit till jorden fylls påsken med ett nytt innehåll för de kristna.

När Jesus kommer till Jerusalem är det många som hört talas om honom och de väntar på honom. De hoppas på en Messias, en ledare som ska rädda dem, som ska göra livet lättare att leva. (Det var i söndags på det vi kallar Palmsöndagen eftersom man lade ut palmblad på vägen där han kom ridande).

Jesus kommer till Jerusalem i en svår tid, romarna ockuperar landet och det är inte lätt att vara israelit eller palestinier. Så förväntningarna är stora: en stark ledare behövs, en krigare som kan slänga ut romarna. Men Jesus rider in på en åsna, inte på en stridshingst. Jesus väljer en annan väg: fredens och kärlekens.

I Jerusalem predikar Jesus och talar om en värld där vi lever tillsammans sida vid sida. En värld där vi inte delar upp oss i ett vi och ett dom.

Jesus budskap är radikalt och plågsamt för de religiösa ledarna och för de med politisk makt. För honom finns inga hierarkier: alla är lika, till och med barn, handikappade och kvinnor hör och häpna! Alla har samma värde i Guds ögon säger Jesus och det blir bara för mycket för männen med makt. Ganska snart viskas och planeras det om att Jesus måste röjas ur vägen.

När påsken inleds ska de ha en påskmåltid som vanligt och Jesus samlar de tolv lärjungarna till det som kommer att bli hans sista måltid i jordelivet. Under middagen berättar han att han kommer att dödas, han känner det på sig, han har hört att det viskas. Och han ber lärjungarna att komma ihåg honom på ett särskilt sätt, varje gång de delar bröd och vin med varandra. Det blir alltså den första nattvarden, en ceremoni som de kristna sedan dess firar, varje vecka, i hela världen. (Nu är vi på Skärtorsdagen)

Sent på kvällen grips Jesus i en trädgård och en av de tolv, Judas, förråder honom och översteprästerna fängslar honom. Han förhörs och de anser att han har hädat eftersom han har förlåtit människor deras synder. Jesus har alltså gjort något som de religiösa ledarna menar att bara Gud kan göra. De vill att han ska dö. I en tid då man slänger ordet ”SYND” på alla som inte uppför sig som eliten vill, där man vill dela in människor i de som lyckats i livet och de som misslyckats ville Jesus komma med befrielse och nytt liv. Han ville att människorna skulle lämna skammen för sig själva bakom sig. Men makten klarar inte detta, för dem är skam och synd viktiga begrepp att använda för att hålla folk i schack. De vill att han ska dö.

Men det är romarna som har makten och det är de som bestämmer. På fredagen, den vi kallar långfredagen, skickas Jesus till Pontus Pilatus som var den romerske ståthållaren, alltså kejsarens utsände att styra över Palestina.

Han ställer frågor till Jesus, det som de religiösa ledarna anklagar honom för, men Jesus vägrar svara, han låter människornas hat ha sin gång.

Pilatus våndas. Han har ju makten, det är han som ska bestämma. Om han släpper Jesus får han judarna emot sig, det folk som han ska styra över, det blir inte lätt. Men han kan ju inte heller ta död på en person bara sådär.

Till sist måste han fatta sitt beslut: han väljer att offra Jesus för fridens skull och för sin egen skull, det bli lättare för Pilatus att styra utan den besvärlige Jesus.

Påskens berättelse rymmer hela livet, alla känslor och alla tuffa utmaningar vi ställs inför. Och så är det ju med de religiösa berättelserna. De vill få oss att känna igen oss.

Jag har varit Pilatus. Jag har dömt andra för att det är bekvämt för mig. Jag har valt det jag visste var fel för att det gör mitt liv lättare. Jag har sårat andra för att vinna egna fördelar. Det har kanske du också gjort? Jag tror att vi alla någon gång har varit Pilatus.

Pilatus väljer fel. Han väljer döden framför livet. Han väljer hatet framför kärleken. Han är inte den ende i världen som gör de valen. Det är bara att se sig omkring.

Pilatus är en ledare och i världen skriker vi efter starka ledare. Men vilka egenskaper vill vi att de ska ha? Ska de vara som Pilatus? De som tar i med hårdhandskarna och vägrar lyssna till sitt eget hjärta? Ska de vara som Pilatus som inte vågar styras av sitt eget samvete? Han vet ju att han gör fel, men ändå gör han det.

Det är till och med så att när Pilatus bestämt att Jesus ska dö tvättar han sina händer offentligt för att visa att han inte tar ansvar för det han bestämt, att det är folkets fel, att han bara böjt sig för den folkmassa som ropat: Korsfäst! Korsfäst! Han tar ingen skuld på sig, han glider bara förbi på maktens räkmacka och vägrar låta det han gör fläcka honom. Han vill inte se sig själv. Är det sådana ledare vi vill ha? Troligen inte. Men det behöver vi fundera över i en tid då vi vill ha snabba och kraftfulla lösningar på världens alla problem, de problemen som skrämmer oss så.

Pilatus är ihågkommen för en enda sak: att han lät Jesus dö och att han vägrade ta ansvar för det. Det är inget vackert minne.

Hur vill vi bli hågkomna? Som de som vågade? Som de som faktiskt valde att göra skillnad i den här världen och välja kärleken? Så klart! Livet handlar om val, varje dag i alla möjliga situationer spelar det roll vad vi gör och vad vi inte gör. Varje vanlig dag spelar dina val roll, stor roll!

Ingen av oss kan nog helt undvika att bli som Pilatus någon gång. Men vi har ett val att då be om förlåtelse och gå vidare, söka det som är gott, inte bara för mig själv utan för de som finns runt omkring mig i den här världen.

 

Palmsöndag

Text: Matt. 21:1-11.

Vi känner berättelsen om intåget i Jerusalem. Det är en fin bild av Jesus som kommer till människorna och de är glada och de sjunger, de brer ut mantlar och palmblad, det är fest för de vet att räddningen kommer!

Det var inte länge sedan vi läste texten i våra kyrkor, på första advent, en festens dag. Inför julens firande på kyrkoårets första dag berättas om hur räddningen kommer till människorna i Jesus Kristus. Gött!

Men nu är det ett helt annat sammanhang. Vi befinner oss i fastan, på väg mot Jerusalem, men inte för att fira utan för att möta påskens mysterium som handlar om ond, bråd död. Men inte bara om ond, bråd död, tack och lov.

Det är märkligt hur denna text kan användas i så vitt skilda sammanhang med så olika sinnesstämning. I fastan är det allvaret som betonas och på första advent festen, äntligen jul! Även om ju advent, som vi vet, också är en fasta, fast på ett annat sätt.

Två verkligheter, två vitt skilda sätt att se på samma sak. Det är lite frustrerande, det gör det svårare, inget är helt svart eller vitt. Tillvaron gungar när jag inser att samma berättelse kan tolkas helt olika av olika människor och i olika situationer.

Matteusevangeliets berättelse visar hur det ofta är med bibelns texter: de tolkas alltid in i en situation. Därför blir tolkningarna olika beroende på vem som läser, när och var. Det skapar frustration för det innebär att bibelns budskap alltid har flera betydelser. Vi kan inte låsa in en enda tolkning av skrifterna och anse den hålla för evigt. Vi måste ständigt brottas med bibelns texter, tillsammans och i den tid vi lever i. Det gör bibelläsning till en ganska svår sak som vi ofta behöver hjälp med. Vi behöver varandras ögon och öron, känslor och erfarenheter när vi läser Guds ord.

Berättelsen om Jesus väg in i Jerusalem är både fest och sorg. Fest för att det verkligen är räddningen som kommer till människorna, de som hade samlats då och vi som samlas nu. Och sorg för att det nu blir oundvikligt, det blir så tydligt nu att det är lidandets väg som Jesus väljer att gå. Han inser att det han säger och gör sticker i ögonen på maktens män. Det kan inte accepteras av de som vill att tro och religion ska kunna sorteras i snygga lådor, där allt är tydligt och klart, fyrkantigt, regler, ingen ska kunna göra fel. Den typen av fyrkantig religion verkar Jesus inte vara särskilt intresserad av. Han är ständigt gränsöverskridande, väljer en annan väg.

Så gör han också när det gäller det sätt som han kommer till oss. På en åsna, för att det som står hos profeterna skulle slå in. För att visa att makt inte spelar roll då vi talar om tro. Jesus kommer maktlös, som ett barn i krubban, som en enkel man på en åsna på väg mot ett kors.

Jesus är Gud och vi har en Gud som föds i ett stall och som rider på en åsna. Gud är en av oss, som oss men Gud är inte vi, Gud är Gud mitt i allt det mänskliga och sårbara. Gud gör sig sårbar för att vi ska kunna känna igen honom. Vi är kallade att följa det exemplet: att göra oss sårbara så att vi kan känna igen varandra, våra medmänniskor.

Jesus sätt att komma till oss ger oss hopp om en rimligare värld. Genom Jesus finns en möjlighet till hopp i denna ganska ofta hopplösa värld. Vi lever i en tid då mycket är dystert. Hur ska vi orka arbeta för en bättre värld? För fred och medmänsklighet? För rättvisa och frihet?

Gud kommer till oss, mitt i livet, också denna Palmsöndag rider han in i våra liv. Vad får det för konsekvenser för dig och mig? Gud älskar livet och kommer mitt i det. Den kärleken från Gud ger oss hopp om en ny värld där frihet och rättvisa bor.

Hela fastans allvar leder fram till hoppet om att allt är möjligt, att ingenting är omöjligt för Gud. Påsken kommer att bryta fram också denna vår, Gud kommer till oss ridande på en åsna och frågar oss: Är du med på vägen mot Guds rike? Vill du följa mig mot nya livsmöjligheter?

Vågar du anta utmaningen att hoppas, be och arbeta för att riket ska utbredas?

Frågan är ställd. Du behöver hitta ditt svar. Amen.