Askonsdagen

Text: Ps. 32:1-5

Det är fasta och askonsdag. Askan som vill påminna oss om vilka vi faktiskt är. Inte nedvärdera oss, trycka oss ner i skorna, inte alls men liksom realistiskt föra oss tillbaka till det faktum att vi är förgängliga varelser här på jorden.

Tänk på att du är stoft, omvänd dig och tro på evangelium. Så säger vi när vi tecknar oss med sot i pannan. Vi är inte centrum men samtidigt föremål för Guds outsinliga omsorg.

Att fasta kan ha många skäl. Ett av dem är som det beskrivs i psaltarpsalmen: att sätta ord på de brustenheter man går och bär på. Att sätta ord på de synder man begått mot andra, sig själv och mot Gud. Det handlar inte om att kräla i stoftet, men det handlar om att vidgå det brustna i sitt liv. Att inte skygga för det, begrava det, inte låtsas om det. I psaltarpsalmen berättas att om vi tiger, om vi inte vill se, tynar vi bort. Alla som under längre tid burit på svårigheter, saker vi gjort som vi ångrar kan intyga hur det tär på en. Kroppen och själen snörps åt och vi riskerar att bli både bittra och självföraktande människor. Vi blir som åkrar i sommarens torka, förtorkade, tomma, i avsaknad av liv.

Men när vi kan sätta ord på det vi brustit i, om vi kan våga se det för egen del har vi påbörjat vägen mot att bli hela människor igen.

Fastan handlar förstås också om att träna sig i den svåra konsten att avstå. Patrik Hagman, en av mina nutida favoritteologer uttrycker det så här: ”Att fasta handlar om att töja tillvarons gränser. Att med kroppen ta spjärn mot det som verkar omöjligt för att testa om man inte kan få det att ge efter lite.”

Något av det svåraste vi har är att bryta invanda beteendemönster. Det tar tid och det är besvärligt. Jag vet det mycket väl just nu eftersom jag slutade snusa vid årsskiftet. Det är segt! Fastan ger oss en möjlighet att testa och förhoppningsvis se att jag kan förändra. Jag är i grunden en fri människa, jag sitter inte bara fast, jag är inte bara offer för omständigheter jag inte kan styra. Om jag inte vill vara en människa som ständigt skyller mina brister på omständigheter, sådant som ligger utanför mig själv får jag i fastan möjligheten att försöka bryta sådant jag trodde var omöjligt. Jag får fylla på med annat. Bönen är fastans primära verktyg och askonsdagens rubrik är just ”Bön och fasta”. Att dra sig undan larmet och be är fastans möjlighet. Efter det långa julfirandet och fastlagens frosseri är det dags för ”eftertankens kranka blekhet”…

Att fasta, att avstå är dock inte bara en övning för min egen skull. Det handlar om att lyfta perspektivet från min snäva tillvaro och se andra. Det jag avstår kan få betyda något för någon annan. Mitt i en värld som styrs av konsumtion, ja, som kräver konsumtion för att välståndet ska öka är det radikalt att fasta, att avstå, att minska sin konsumtion. Det är att vara en människa på tvärs mot den rådande kulturen. Och jag tror att vi alla är kallade att vara människor på tvärs. Liksom Jesus gick på tvärs mot rådande normer kallas vi att göra det. Jesus blev avrättad för sitt radikala kärleksbudskap.

Jesus att väljer att trots allt gå upp till Jerusalem, han väljer kärlekens väg rakt igenom att den ondska som människorna släppt lös. I svagheten blir Jesus starkast, så stark att döden kan övervinnas. I svagheten, i mitt rop på Guds nåd kan jag förvandlas. Fastan är den tid på året då jag får landa i den tanken.

Gud är trofast, när vi i bön närmar oss kommer Gud att möta oss med nåd, förlåtelse och upprättelse. Detta litar jag på och vill ta emot vad Gud har att ge mig, i Jesu namn. Amen.