Fairtrade är inte planekonomi!

I Smålandsposten 15 februari ondgör sig ledarskribenten Marcus Svensson över Fairtrade. Bland annat menar han att det i botten finns en kritik av konkurrens och marknadsekonomi. Denna kritik menar han förklarar varför Svenska kyrkan och LO äger Fairtrade i Sverige.

Det där är ganska kul, och ganska korkat. Jo, Svenska kyrkan kritiserar den rovdrift på människor och natur som sker inom ramen för konkurrens och marknadsekonomi. Men mig veterligt har Svenska kyrkan aldrig sagt att vi inte ska ha marknadsekonomi och konkurrens. Har LO sagt det? Nej, det som avses är att vi behöver en marknadsekonomi som tar mäniskors och Skapelsens behov på allvar. Då behöver vi diskutera etik inom affärsvärlden. Det är väl en bra idé? Marcus Svensson menar att det bara är handel och konkurrens som leder till utveckling och ökat välstånd. Vi andra som inte pysslar med det ska inte bry oss utan låta ”marknadskrafterna” sköta världens utveckling.

Det är att frånta människor ansvar och det är att sakna etik när man säger så. Men Svensson sitter i den bur som heter marknadsortodoxi där varje ifrågasättande skall skjutas på och gärna förlöjligas. Det finns nämligen bara en spelare på arenan och det är ”Marknaden”, denna skall vördas och icke ifrågasättas.

Så när Fairtrade kämpar för att producenter av sådant vi stoppar i munnen ska kunna leva drägliga liv vill Smålandsposten låta dessa människor vänta på att konkurrens och marknadsekonomi ska lösa deras problem. Bekymret är bara att det verkar ta tid. Svensson oroar sig för att kaffet inom offentlig sektor ska bli dyrare om alla dricker Fairtradekaffe. Jo men vad bra, då betalar ju åtminstone det offentliga Sverige vad kaffet verkligen kostar! Jag vet inte om Svensson varit på en konventionell kaffeplantage men jag tvivlar på det. Det har jag däremot och där har jag sett de vidriga förhållanden arbetarna tvingas finna sig i.

Fairtrade löser inte ensamt världens problem. Men Fairtrade hjälper många människor i världen genom schysst handel, att vi som är bland de rikaste 8 % i världen betalar vad produkter faktiskt kostar. Är det för mycket begärt? Däremot är Fairtrade varken bakåtsträvande eller planekonomiska, istället verkar Fairtrade på en fri marknad där man vill föra in lite vett och sans. Det gillar jag!

Smålandspostens ledarsida bör man för övrigt hoppa över om man har svaga nerver.

Luthersk?

303450_luther_playmobil02

Sitter och planerar en resa till våra vänner i Iglesia Luterana costarricense i Costa Rica. Som vanligt ser jag mycket fram emot att få möta alla dessa specialle människor som kämpar så hårt för en rimligare värld. Som vågar kritisera orättvisorna och vägra bli konventionella. Varje gång jag är där slås jag av deras lutherska identitet. I ett katolskt land är det viktigt för dem att vara just lutherska. För dem handlar det då om att ständigt våga ompröva det kristna budskapet, bibelns texter, sina egna metoder och sin egen organisation. Jag funderar ofta hur luthersk jag är. Vad i det lutherska värdesätter jag mest? Det är nog friheten att få tolka, mandatet att räknas med, möjligheten till omprövning. Jag tror att vi i Svenska kyrkan kunde må bra av en rejäl Luther-diskussion. Det kommer nog 2017 tänker jag då jubiléet ska firas. Eller gör det det?

Jag har köpt presenter till mina prästkollegor i Costa Rica. De ska få den där lilla gubben ni ser på bilden. Jag vet att de kommer att skratta och bli mycket glada! De har mycket att lära oss om vad det innebär att vara en luthersk kyrka.

Andra söndagen i Fastan

Text: Luk. 7:36-8:3

Jag tycker verkligen mycket om psalm 954. Den uttrycker en längtan utan krav. Gud begär visst saker av mig, men inte min kärlek, inte att jag alltid ska veta vad som är rätt, inte att jag ska leva ett liv utan tvivel. Ingen kan tvingas att älska, det behöver komma inifrån, inte utifrån. Det Gud begär är att jag försöker och kämpar för att vandra kärlekens och öppenhetens väg i mitt liv.

Jag får ändå, trots mina tvivel, fråga om jag får dela den tro på världen som är Guds. Jag får fråga efter förlåtelsen, även om jag inte vet hur jag ska tro.

Min djupaste längtan är att få tro att jag är Guds, uttrycker psalmen. Den längtan handlar om att få tro att jag inte är alldeles ensam i världen, att någon finns, som alltid ser mig.

Jag tänker att det är det som sker i den märkliga berättelsen om kvinnan som smörjer Jesus fötter. Det är främmande för de flesta av oss att förödmjuka sig så som hon gör. Hon gör det för hon lever med en stor synd, en skam som växer dag för dag. Jesus säger att hon får mycket förlåtet, hon har alltså mycket att be om förlåtelse för. Jag tänker att det nog mest handlar om skammen. Om hon är prostituerad som berättelsen antyder och traditionen tänker sig så får man ställa sig frågan i vilken mån det är hennes skuld eller om det är ett hårt, patriarkalt samhälle som gjort att hon hamnat i den situationen? Det vet vi inte. Men det vi kan veta är att om hon verkligen hamnat i prostitution är skammen stor. Hon räknas inte med, ses som utstött. Det är ju det märkliga i patriarkala samhällen, dubbelmoralen, att allt ”syndigt” skall förkastas men samtidigt skall män kunna utnyttja kvinnor som de vill. Hororna behöver finnas där, för männens skull.

Kvinnan med skammen, hon som inte ska synas, söker upp Jesus där han ligger till bords hos Simon. Hon gråter, hon söker förlåtelse för allt det som brustit i hennes liv, hon söker förbarmande hos den som hon tror kan ge den till henne.

Jesus ser henne, han vänder hennes livshistoria från att ha varit en person som inte kan bidra, som inte skall synas, som egentligen inte får finnas till i offentligheten till att bli en berättelse om en kvinna som visar stor kärlek. Hon blir föredömet och Simon som trodde att han redan var på det torra, hade allt förspänt, han blir den som får stå där med skam.

Berättelsen visar igen hur Jesus vänder upp och ner på det som förväntas. Hur den som finns i periferin dras in i centrum och den som tror sig vara centrum måste omvärdera sitt liv.

Kvinnan är förtvivlad, hon ger allt. Och så är det nog med den som kommer till tro, med den som kämpar med sin tro, som ju är temat på den andra söndagen i fastan, att den som tror ger lite mer. Försöker älska, lite mer, försöker se helheter i tillvaron.

I det samhälle Jesus verkar i finns en tydlig uppdelning i ett ”vi” och ett ”dom”. Renhetslagarna är tydliga och är du oren får du inte vara med, har du syndat utesluts du och om du drabbats av sjukdom eller barnlöshet eller nåt annat av Guds ”straff” är du inte längre med i gemenskapen.

Hur ser det ut hos oss? Vilka är ”vi” och vilka är ”dom”? Och hur snabba är vi att dra alla de där över en kam? De är lika illa allihop. Alla ensamkommande pojkar från Afghanistan exempelvis, ni vet de där som tafsar på tjejer på badhusen. De är likadana allihop!

Jesus agerande får Simon att skämmas, hoppas jag. Vi vet inte det för det berättas inte mer om honom. Kanske ångrar han sig? Kanske förstår han att han betett sig omänskligt och inte särskilt kärleksfullt? Kanske blir han en lärjunge, lika energisk som kvinnan? Jag hoppas det. Jag vill tro att Jesus inte lämnar honom i sticket med skammen utan hjälper honom ur den.

Det tror jag Jesus vill göra med oss alla, så vilken börda, vilken skam bär du på? Kan du låta Jesus befria den från den? Jag hoppas det. Amen.

 

Askonsdagen

Text: Ps. 32:1-5

Det är fasta och askonsdag. Askan som vill påminna oss om vilka vi faktiskt är. Inte nedvärdera oss, trycka oss ner i skorna, inte alls men liksom realistiskt föra oss tillbaka till det faktum att vi är förgängliga varelser här på jorden.

Tänk på att du är stoft, omvänd dig och tro på evangelium. Så säger vi när vi tecknar oss med sot i pannan. Vi är inte centrum men samtidigt föremål för Guds outsinliga omsorg.

Att fasta kan ha många skäl. Ett av dem är som det beskrivs i psaltarpsalmen: att sätta ord på de brustenheter man går och bär på. Att sätta ord på de synder man begått mot andra, sig själv och mot Gud. Det handlar inte om att kräla i stoftet, men det handlar om att vidgå det brustna i sitt liv. Att inte skygga för det, begrava det, inte låtsas om det. I psaltarpsalmen berättas att om vi tiger, om vi inte vill se, tynar vi bort. Alla som under längre tid burit på svårigheter, saker vi gjort som vi ångrar kan intyga hur det tär på en. Kroppen och själen snörps åt och vi riskerar att bli både bittra och självföraktande människor. Vi blir som åkrar i sommarens torka, förtorkade, tomma, i avsaknad av liv.

Men när vi kan sätta ord på det vi brustit i, om vi kan våga se det för egen del har vi påbörjat vägen mot att bli hela människor igen.

Fastan handlar förstås också om att träna sig i den svåra konsten att avstå. Patrik Hagman, en av mina nutida favoritteologer uttrycker det så här: ”Att fasta handlar om att töja tillvarons gränser. Att med kroppen ta spjärn mot det som verkar omöjligt för att testa om man inte kan få det att ge efter lite.”

Något av det svåraste vi har är att bryta invanda beteendemönster. Det tar tid och det är besvärligt. Jag vet det mycket väl just nu eftersom jag slutade snusa vid årsskiftet. Det är segt! Fastan ger oss en möjlighet att testa och förhoppningsvis se att jag kan förändra. Jag är i grunden en fri människa, jag sitter inte bara fast, jag är inte bara offer för omständigheter jag inte kan styra. Om jag inte vill vara en människa som ständigt skyller mina brister på omständigheter, sådant som ligger utanför mig själv får jag i fastan möjligheten att försöka bryta sådant jag trodde var omöjligt. Jag får fylla på med annat. Bönen är fastans primära verktyg och askonsdagens rubrik är just ”Bön och fasta”. Att dra sig undan larmet och be är fastans möjlighet. Efter det långa julfirandet och fastlagens frosseri är det dags för ”eftertankens kranka blekhet”…

Att fasta, att avstå är dock inte bara en övning för min egen skull. Det handlar om att lyfta perspektivet från min snäva tillvaro och se andra. Det jag avstår kan få betyda något för någon annan. Mitt i en värld som styrs av konsumtion, ja, som kräver konsumtion för att välståndet ska öka är det radikalt att fasta, att avstå, att minska sin konsumtion. Det är att vara en människa på tvärs mot den rådande kulturen. Och jag tror att vi alla är kallade att vara människor på tvärs. Liksom Jesus gick på tvärs mot rådande normer kallas vi att göra det. Jesus blev avrättad för sitt radikala kärleksbudskap.

Jesus att väljer att trots allt gå upp till Jerusalem, han väljer kärlekens väg rakt igenom att den ondska som människorna släppt lös. I svagheten blir Jesus starkast, så stark att döden kan övervinnas. I svagheten, i mitt rop på Guds nåd kan jag förvandlas. Fastan är den tid på året då jag får landa i den tanken.

Gud är trofast, när vi i bön närmar oss kommer Gud att möta oss med nåd, förlåtelse och upprättelse. Detta litar jag på och vill ta emot vad Gud har att ge mig, i Jesu namn. Amen.

 

Skandal i Haninge!

Har under hösten fascinerats av att så många talat om en flyktingkris i Sverige. Jag har faktiskt inte sett den. Jag har sett ett ansträngt Migrationsverk och ansträngda kommuner. Jag har sett kommuner som vägrar ta ansvar. Jag har sett grannländer som inte tar ansvar. Men jag har inte sett någon flyktingkris i Sverige. För de som flyr är det kris, i Syrien är det kris och katastrof. Men inte här.

Har skatten höjts för att vi tar emot fler? Har ekonomin gått i sank? Kan mina barn inte gå till skolan? Har sjukvården havererat? Har något egentligen blivit sämre?

Jo, konflikter finns. Unga ensamkommande pojkar som begår övergrepp finns. Sådana saker måste vi kunna överkomma. Vi behöver en bred diskussion om hur män ser på kvinnor, om respekt och jämställdhet. Vi behöver den nu. Också svenska män misshandlar och kränker. Så en kraftfull insats på alla flyktingboenden och HVB-hem till att börja med. Mer resurser till kvinnojourerna så att de kan vara med och informera. Anställ värdegrundsinformatörer snarast! De bör vara kunniga i jämställdhetsfrågor och pedagogiska, gärna hantera flera språk.

Men vi behöver en tydlig satsning i hela den svenska skolan kring dessa frågor. Jag ser gärna en satsning i år 3, 6, 9 i grundskolan och år 2 på gymnasiet. Alla gymnasister i tvåan har ju fått Chimamanda Ngozi Adichies bok ”Alla borde vara feminister”. Hur gör skolorna med denna? Det finns en lärarhandledning till den, det är bara att köra! Kommer alla skolor att göra det? De borde tvingas till det menar jag.

Gör vi inte detta händer sådana saker som hände i Haninge igår. Det är skandal! Vi behöver inte mer av uppdelande i vi och dom, vi behöver mer av VI!

Lite bildning, tack!

Har de senaste dagarna funderat mycket över diskussionen kring den hätska tonen i olika debattfora såsom sociala medier med mera. Hur kommer det sig att människor kan uttrycka sig som de gör? Det handlar hela tiden om att trycka ner andra och vägra lyssna själv. Risken är ju att man har fel och det vill man inte vara med om.

Jag är bekymrad över kunskapen många yngre människor besitter. Min erfarenhet är att den ofta är ganska grund. Kunskap kräver tid och hårt arbete men många verkar inte vilja lägga den tiden. Flertalet unga jag möter i mitt arbete uppdaterar sig inte om vad som sker i Sverige eller i världen. Man tar inte in några nyheter alls. Det gör att man hela tiden utgår från sig själv när man ska uttala sig eller tycka något. Man kan bara se utifrån sitt eget sammanhang och inte göra generaliseringar och ta en metadiskussion. Är Sverige jämställt? Jajamän! Jag är det i alla fall och mina kompisar också!

Kerstin Ekman talar i en artikel om bildning och jag tänker att det är här skon klämmer. Inte minst håller det humanistiska bildningsverket på att gå i graven. I en tid då nyttan med studier är det enda som premieras finns inget utrymme för kunskapen för kunskapens skull. Det är ett problem. Det finns kunskap som vi måste ha men som man bara kan se ”nyttan” av efter lång tid.

Allt för många av de jag möter läser inte böcker frivilligt, tar inte del av kulturdebatter eller kultur överhuvudtaget. Nja, en del dataspel förstås och en och annan film passerar ju förstås. Jag vill inte raljera över detta men uttrycka min oro inför framtiden.

Den som saknar bildning riskerar att göra sig bilder av världen som bara bekräftas av den egna gruppen och missar möjligheten att se något annat. När debattklimatet hårdnar och orden som används är hårresande kan det delvis bero på att vi inte längre kan se att vi lever i samma verklighet men ser den på olika sätt. Den som inte fått förståelse för en annan människas eller grupps världsbild låses totalt fast i den egna gruppens och ett verkligt möte blir omöjligt.

Jag tror att vi behöver ett kunskapslyft snarast. Vi behöver tillsätta en expertgrupp som kan resonera om skolan, universitetet, debattklimatet, humanismen och dess utmaningar. Något radikalt behöver ske. Allting var inte bättre förr och världen är mycket annorlunda nu än för 30 år sedan. Vi behöver nutida idéer om hur bildningen inte går förlorad.

Fastlagssöndagen

Text: Joh. 12:20-33

Sista rycket innan fastan, mellantid mellan jul och fasta, fastlagen, tid att festa och ha karneval, tid att förbereda sig för fastan som ju är att förbereda sig för påskmysteriet.

Kristen tradition är full av förberedelse och jag tror att det är klokt. För vi människor behöver tid. Vi lever i en snabb tid där allt ska gå fort men jag tror att de flesta av oss egentligen är ganska långsamma. Vi behöver ta oss tid att smälta vad vi upplever och förbereda oss på det som ska komma. För vårt andliga liv, den andliga fördjupningen är tid alldeles avgörande. Andlig mognad och fördjupning kan inte stressas fram, den kommer av reflektion under längre tid. Samtal, läsande, bön och gudstjänst, allt det behöver vi för att mogna i vår tro, för att komma djupare.

Jesus är i Jerusalem och det drar ihop sig. Han vet det och lärjungarna börjar ana. Jesus väljer kärlekens väg. Han väljer att inte väja för den ondska han kommet att möta. Han väljer att stå fast vid sina idéer om allas lika värde, om att de som står utanför måste inkluderas. Idéer om att ingen kan vara oren, ingenting av det Gud gett oss här i världen kan göra oss orena. Det finns bara ett vi i Jesus resonemang inte ett uppdelande i ett vi och dom. Viet inkluderar alla. Det är radikalt och provocerande för 200 år sedan och det är det också idag.

Vårt samhälle hårdnar och fler och fler ropar att det finns skillnader mellan oss och att det ska finnas skillnader. Att bara vissa får plats och att andra måste hållas på avstånd. Men kan inte vara kristen med ett sådant sätt att tänka.

I dagens evangelium ställs saker och ting på sin spets. Den som egoistiskt håller på sitt egna, sitt egna liv kommer att mista det säger Jesus, men den som väljer den andra vägen kommer att få del av det eviga livet. Hårda ord och tydliga.

Vi är inte kallade till att krampaktigt hålla fast vid det vi tror och anser vara vårt. Vi är kallade till total gemenskap, där allt mitt är ditt och där vi delar hellre än gömmer. Det är radikalt, svårt att ta till sig men det är icke desto minde ett kristet kärnbudskap. Hur gör vi för att åtminstone närma oss ett sådant sätt att leva? Hur gör du? Hur hjälper vi varandra? Fastan som inleds på onsdag är en bra tid för sådana funderingar och framförallt: för aktiv handling i min nästas tjänst.

Jesus liknelse med vetekornet känner vi till och vi vet att det stämmer. Ibland måste något dö för att liv ska kunna frodas. När fröet brister försvinner det liksom och ger upphov till nytt liv. Så tänker vi kring Jesus, han dör på grund av världens ondska, världen kunde inte ta emot det han sade och visade utan valde att mörda honom. Men den döden gav upphov till en tro hos människor som har spridits sedan dess. En tro på att kärlek är möjlig, världen kan förändras, mörkret inte vinner.

Det är värt att fira! Fastlagen är firandet av en Gud som väljer oss och som väljer Livet för alla. Kärlekens väg är att vandra Livets väg. Vi är alla kallade att vandra den, Gud går före, Jesus vandrar den, vi är där tillsammans. Det ska vi fira!

Fastlagens tre dagar: Fläsksöndag, blåmåndag eller bullmåndag och fettisdag då vi stoppar i oss semlor är festdagar. På askonsdagen går vi in i fastan så innan dess behöver vi ljus och fest.

För det är värt att fira att vår tro ger oss hopp om en rimligare värld. Vår tro ger oss möjlighet att lita till Gud som vill Liv.

Liksom Jesus sår frön där han går fram, frön som måste brista för att ge liv, får vi så frön i våra liv och i andras. Genom dem vi är, hur vi behandlar andra människor, vad vi säger och gör får vi så. Det behöver tror jag vara en medveten handling. När vi ser på oss själva får vi fråga oss: är jag en sådan person som sår frön hos andra? Hur kan jag bli en sådan person? Ofta får vi inte se det färdiga resultatet av fröets växande, vi får så ändå. Tålamod är nog den viktigaste egenskapen hos en trädgårdsmästare och alla som sår frön behöver rusta sig med det.

 

Och vi får vila i att Gud ser sådden och att Gud kommer att se skörden även om inte vi ser den.

Jag önskar dig en festlig fastlag, en inte så allvarlig tid innan fastan. Allvar finns det nog av, ibland behöver vi festen.

Amen.