Septuagesima

Text: Jona 3:10-4:11

Septuagesima, 70 dagar kvar till påsk, dagar då vi får leva i Guds nåd och kallas till tjänst för Guds rike. Liksom alla dagar.

Jag ler åt Jonatexten, den är väldigt tydlig när man läser den och den drabbar mig rakt in i mitt liv. Det handlar om att ha perspektiv på saker och ting, tänker jag. Jag kan bli mycket irriterad på småsaker, som att ett burklock inte går att få upp, att jag inte hittar mina vantar, att kylskåpet inte innehåller det jag just nu är sugen på. Ja, ni vet, skitsaker helt enkelt. Kanske finns det flera som jag, som kan lägga energi på sådant som varken är särskilt viktigt och som jag inte kan göra så mycket åt.

Jona, han har verkligen felprioriterat. Han har predikat bot och omvändelse för de eländiga människorna i Nineve. Han hade inget val. Han hade verkligen försökt slippa men vi kan berättelsen om dygnen i valfiskens buk. Jona han får göra det Gud vill att han ska göra, motvilligt. Och sen när han gjort det så blir det inte som Jona sagt utan Gud förlåter och vill gå vidare med folket. Där har han stått och predikat om den svåra domen och så förlåter Gud istället. Klart frustrerande!

Då vill Jona dö, han är allt lite teatralisk, den killen. Han kan inte leva med att Gud ändrar på det Jona predikat, att det inte blir som Jona tänkt sig. Och Gud är ganska dryg: ”Har du skäl att vara vred?” frågar han. Det finns ingen anledning för Jona att bli så arg att han vill dö. Men han har investerat prestige i sitt sätt att predika och det känns förödmjukande att inse att han haft fel.

Är det inte så vi ofta gör? Vi investerar i saker som kanske egentligen är ganska oviktiga och när vi ser att det inte riktigt håller kan vi ändå inte lämna det utan måste hålla fast vid att vi haft rätt, liksom barn i en sandlåda. Prestige är livsfarligt tänker jag. Den kan måla in oss i hörn som vi inte kan ta oss ur. Ibland behöver vi varandras hjälp med att ta oss ur de kniviga situationer vi själva försatt oss i.

När Gud talar med Jona talar han som till ett barn. Texten blir nästan övertydlig: fokusera på det som du faktiskt kan påverka. Lämna domen i Guds händer för den är inte din, du förfogar inte över den. Jona behöver se att han inte har makten över andra människor i Nineve, det är inte han som dömer, han behöver släppa. Men han har ändå varit viktig. Han har ju predikat för folket i Nineve och de har ju faktiskt förändrats, från att göra allt möjligt ont i Guds ögon upphör de nu med det. Jona har fått dem att förstå att livet kan levas och bör levas på ett annat sätt. Det är ju fantastiskt! Tänk vad viktig Jona var i just den tiden för medborgarna i staden Nineve!

Jag tror att det ofta är så med oss också. Vi ser inte hela bilden, vi kan inte riktigt greppa Guds plan och idé med tillvaron men vi får vara där, mitt i Guds idé med världen och göra det vi ska göra.

Jag tror att vi alla är kallade till tjänst och Septuagesima har just det som tema ”Nåd och tjänst”. I Guds nåd får vi göra tjänst. Och den tjänst vi utför är insatt i ett större perspektiv, Guds perspektiv. Och det är stort, ofattbart. Och tänk att vi alla finns med där i den stora gudsidén.

Jag tycker mycket om Jona, för han är som folk är mest, styrs av sina känslor och sin prestige och ser inte helheten. Men Gud väljer att använda honom ändå. Som så ofta är Gud på trots mot det som vi människor tror skulle vara mer effektivt och ha större framgång. Gud väljer annorlunda och kanske är det det som gjort att kristen tro överlevt? Vanliga människor som du och jag har kunnat se att vi får plats i Guds stora idé med sin värld. Vi behöver inte meritera oss för att få vara med. Vi blir använda och får göra tjänst i allt det som är det goda, det som är Guds rikes utbredande. Wow!

Tack Gud för att du i din nåd använder sådana som oss!

Amen

 

Tankar inför andra söndagen efter trettondedagen

Text: Jesaja 55:1-3a

Vad ger ditt liv dess mening? Vad är det du behöver för att orka leva? Självklart behöver vi mat och vatten, värme och husrum.

Men vi vet alla att detta inte räcker. Vi behöver också kärlek och ömsinthet från andra människor och vi behöver få älska och ge omsorg åt andra. Utan kärlek förtvinar vi och riskerar att bli kalla och ensamma människor.

I Jesajatexten verkar det finnas ytterligare en dimension och den här söndagen i trettondedagstiden har temat ”Livets källa”, det handlar om ursprung, det handlar om det där som behöver finnas för att liv ska var möjligt.

Det verkar finnas tre dimensioner åtminstone av livet som behöver fungera någorlunda dels den rent fysiska verkligheten, att ha det man mest grundläggande behöver. Det vet vi att inte alla har i vår värld. Där behöver vi börja. Dels det som handlar om mellanmänskliga relationer, hur vi finns i relationer med vänner, familj om vi har det och alla de som lever i samma värld som oss. Hur relaterar vi till varandra? Finns det band som är starka?

Och så den tredje dimensionen, den som handlar om det grundläggande. Det religiösa språket för det är Gud, den livgivande guden, den som skapar och andas liv in i sin skapelse ständigt, ständigt. Gud vill liv.

I Jesajatexten handlar det om en Gud som säger att allt det som handlar om det yttre inte kan vara det viktigaste. Om vi lever i goda relationer också med livets ursprung kommer det vi behöver till det yttre att ordna sig. Jag tror på riktigt att det kan vara så. Men att leva i god relation till mina medmänniskor och med livets yttersta mening och kraft innebär ju ett arbete just för att världen ska bli en bättre plats att leva på för fler. Det är inte stillasittande tro som förändrar världen men tro i kombination med handling kan nog verkligen förflytta berg.

Gud talar genom Jesaja och säger ”Lyssna till mig, så får ni liv”. Det verkar finnas ytterligare en sanning om livet förutom de vi kan se och förstå utifrån vårt dagliga liv. Något mer finns och jag tror vi är kallade att söka det. Man säger ibland att människan är en meningssökande varelse och det är nog så att vi behöver finna mening och sammanhang för att må riktigt bra.

Så hur ser sökandet efter mening ut i ditt liv? Hur kan vi vara varandras mening? Jag tror att det är viktigt att vi än mer ser att vi ju är varandras verklighet. Det jag gör, säger, det sätt jag beter mig på, påverkar andra människor. Vi vet att det är så. Vad får det för konsekvenser i mitt liv?

Jesaja berättar för oss att vi ofta lägger våra resurser på sådant som inte ger liv, på sådant som inte mättar utan bara är tomt. Jag tänker att han inte bara pratar om kalorier utan bildligt om det som ger livet mening.

Vi har en tendens att fokusera på fel saker. Det är väl knappast någon nyhet? Vi människor strävar efter att lyckas, vara populära, bli betydelsefulla och så vidare. Innerst inne vet vi att det inte är det som ger livet mening. Alla vet vi att den dag då vi ligger på vår dödsbädd kommer vi inte att ångra att vi inte blev mer populära utan snarare att vi inte hann investera tillräcklig tid i de viktiga relationerna som ändå bär livet.

Vi känner egentligen till livets mening väldigt väl. Varför har vi så svårt att leva den?

Om 2015 var ett annus horribilis, alltså ett fruktansvärt år i världens historia med fler på flykt än någonsin exempelvis kan kanske 2016 bli ett år de vo verkligen försöker omsätta i verkligheten, i handling, det vi redan vet. För vi vet vad det innebär att leva ett gott liv, vi vet vad som behöver göras för att fler ska få del av det goda livet. Det är egentligen inte ”rocket science” och vi behöver inte vara smartast i världen för att kunna räkna ut det.

Jag tror att det händer något med oss då vi lyssnar på Gud, jag tror att vi då får mer liv. För Gud vill liv och inget annat. Gud vill inte död, inte våld, inte ojämställda relationer, inte miljöförstöring som försvårar livet. Gud vill liv, att du och jag, att alla ska kunna leva det goda livet.

Därför finns en källa, livets källa, att ösa ur och det är Gud själv, Gud är källan till allt det goda och när vi lyssnar genom bönen, i oss själva på Guds tilltal, ja, då händer något med oss. Då kan vi se igenom ytan och det som världen vill att vi ska göra för att vara lyckade och se att det finns så mycket mening i att finnas till för andra, i min närhet och de som finns långt borta.

Jag önskar dig tillgång till den källa som finns djupt inom dig. Gud har placerat den där och du får söka den.

Amen.

 

Tankar inför ett nytt år

Klagovisorna 3:22-26

Luk. 13:6-9

 Vi har alldeles nyss gått in i ett nytt år och det finns en massa olika känslor inför det. 2015 var ett eländigt år på så många sätt. Världen är en farlig plats, det har vi blivit påminda om det här året. Empati sitter ibland väldigt hårt inne och vi människor verkar ha en tendens att snåla med kärlek. Det känns rätt skönt att lämna 2015, tycker jag.

Men självklart fanns det mycket glädje och fantastiska saker också under 2015, det var inte bara mörker förstås.

Det finns en kristen tradition när det kommer till bönelivet. Ibland när bönen känns trög kan man använda orden Tack, Hjälp och Förlåt. Det räcker egentligen. Gud vet ju redan vad du vill be. Med de här tre orden får vi hjälp att be också när det känns motigt.

I Klagovisorna som vi läste ur får vi en sån där god förtröstan: Gud finns och hans nåd tar aldrig slut. Det får jag tacka för. Trots att 2015 blev som det blev var Gud där mitt i det som hände och Gud var med mig i mitt liv och allt det jag varit med om under året som gått. Det är gott och det får jag tacka för.

Jag är så glad över att texten om fikonträdet finns just vid nyåret, för det visar på en ömsinthet om oss alla. Att vi alla får flera chanser att leva det goda livet. Att det inte är kört för någon av oss. Trots att trädet inte gett frukt på tre år vill trädgårdsmästaren ändå ge det en chans till. Vi kan be om hjälp med det som är svårt, det som vi behöver flera chanser för att klara av. Vad behöver vi hjälp med just nu?

När man ser tillbaka på sitt liv, det här senaste året, kommer vi också att se det som inte blev bra om vi är ärliga mot oss själva. Jag tror att det är bra med en sådan tillbakablick ibland, vi behöver se nyktert på oss själva och konstatera att vi gör fel. Om vi inte vill erkänna det kan vi ju inte heller ändra på det som inte är bra, för då vill vi ju inte se det. Att be om förlåtelse är en livshållning också, tror jag. Om jag kan det så inser jag att jag inte är perfekt eller världens centrum. Att kunna be om förlåtelse är en övning i ödmjukhet som jag tror att vi människor behöver.

Vi påbörjar ett nytt år. Det är spännande och lite skrämmande. Hur ska det bli?

Det finns inte mycket i livet som är givet, inte ens tiden. Men en konstant finns, alltså någon som ständigt är närvarande, Jesus. Inte så att Jesus är oföränderlig men just närvarande, medvandrare. Ständigt söks vi upp av den som älskar oss mer än vi kan förstå och som känner oss bättre än vi själva gör.

Jesus är där hos oss när vi ber tack, hjälp, förlåt.