Söndagen efter Jul

Vi befinner oss mitt i julfirandet. För en del känns det nog som om julen är över men i kyrkans liv har vi precis börjat. Advent är förbi, förberedelsetiden och julens glädje är här och den festen får vi fira länge ännu. Ända fram till Kyndelsmässodagen den siste januari är det jul!

Därför är det naturligt att efter juldagarna få fira barnet. Inte bara det barn som kommer till oss i Betlehem utan också barnet inom oss och alla barn i världen.

Nog kan det för den som är vuxen kännas märkligt att kallas Guds barn, som om man var liten och inte förstod någonting. Som om man behöver någon annan för att tala om hur man ska leva och vilka beslut man ska ta. Det verkar omyndigt och i avsaknad av förnuft och erfarenheter.

Men jag tänker att det inte är det som Jesus menar när han säger att barnen ska få komma till honom. Jag tror det handlar om något helt annat.

För barn är inte okloka, barn är inte oförnuftiga eller saknar erfarenheter av livet.

Det som vuxna verkar tappa bort i mötet med livet, arbetet, alla plikterna, kraven är sådant som vi behöver för att kunna leva.

Det handlar om möjligheten att bli påverkad, att ta till sig det man ser runt omkring sig och våga låta det påverka ens egna liv. Vi vuxna har byggt murar och skyddsvallar för att skydda oss själva inför de orättvisor och det elände vi ser i liv runt omkring oss. Vi kan enkelt förfasa oss över nyheterna på TV och strax efteråt sätta på en kopp kaffe och fundera över var vi ska semestra till sommaren.

Nog kan dessa skyddsmekanismer behövas ibland men de riskerar att bli rigida och fasta så att vi faktiskt inte riktigt, i djupet av vårt hjärta påverkas av det som sker runt omkring oss.

Så gör inte barn. De frågar: Varför är det så orättvist? Vad ska vi göra för att det ska bli bättre? Kom, vi gör det nu! Här finns inte den vuxnes planerande och undvikande av alla faror, ingen ångest inför hur det ska gå och vad som händer om man misslyckas.

I barnet finns ett rättspatos som vi vuxna kan lära oss av. Hur står det till egentligen med barnet inom dig? Har du kontakt med det?

När Jesus säger att barnen ska få komma handlar det, tror jag, om att lyfta fram det goda barnen besitter i att arbeta för att Guds rike ska breda ut sig i världen. Ett rike som innefattar rättvisa och ett gott liv för alla, inte bara för vissa.

Vi har just firat Juldagen då vi ser att Gud själv är ett barn. En märklig tanke: denne Gud som skapat världen och skapar den ständigt på nytt blir ett värnlöst barn som måste tas omhand. Och Gud själv vet vad det är att vara ett barn. Gud har varit där och Jesus verkar ha behållit en hel del av sitt barn inom sig. För Jesus vägrar förhandla med orättvisor och utanförskap. När han ser det agerar han, genast, inte efter moget övervägande och ett vägande av fördelar och nackdelar av sitt handlande.

Vi kan inte alltid agera så. Men när det kommer till kärleken till våra medmänniskor kan vi det, bör vi göra det eftersom det är det vi alla är kallade till. Vår kallelse är att vara ljusbärare i en mörk och farlig värld. Vår kallelse är att vandra kärlekens väg och det måste få påverka hur vi lever och hur vi möter våra medmänniskor.

Vi vet att världen befinner sig i en ansträngd situation. Fler flyr än någonsin undan svåra liv utan framtidstro. Hur ser min kallelse ut i allt detta? Hur kan jag våga vara medmänniska?

Modet är ytterligare en egenskap som vi vuxna ofta skalar bort när vi växt upp. Barnet saknar inte mod! Barnet som klättrar högre och högre, barnet som pratar med vem som helst på bussen, som ser tiggaren utanför ICA och undrar hur det kunde bli så att vissa måste tigga och andra har allt de behöver. Det modet behöver vi!

När man har mod och en vilja att göra kärlekens handlingar betyder det att man är buren av ett hopp. Det spelar roll vad jag gör. Det finns en möjlighet att leva på ett annat sätt! En annan värld är möjlig! Att bäras av ett hopp gör livet uthärdligt. För utan hoppet blir ju livet meningslöst och jag kan lika gärna lägga mig ner och dö, resignera inför världens omänsklighet och ondska. Men när jag gör det tillåter jag ju mörkret att segra.

Det kan jag inte göra om jag vill vandra Vägen som Jesus visat oss. Som kristen människa i den här världen är jag kallad att hålla fast vid hoppet. Oavsett vad som händer får jag vara naiv nog att tro på en bättre morgondag.

Liksom barnmorskorna i Egypten får vi se att vi finns till för att skapa utrymme för mer liv, inte mindre. Vi kan vara barnmorskor för så mycket i vår omgivning och i det arbetet behöver vi varandra. Allt kan jag inte själv men tillsammans blir vi starkare och vi kan våga tjäna Guds rike.

I morgon är den Värnlösa barns dag och den dagen firas till minne av alla de barn som dödades av Herodes i Betlehem då han trodde att han var utmanand som kung av ett nyfött barn. Vi firar den idag också för alla de barn som måste sätta livet till i konflikter och krig, alla de barn som dött på Medelhavet i jakten på ett bättre liv. Och för alla de barn som sitter fast i familjer som inte tar hand om dem, de barn som inte firat jul utan bara försökt ta sig igenom den någorlunda helskinnade.

Vi vet att barn far illa, i världen och här i Vislanda. Hur ser vår uppgift ut i skenet av den kunskapen?

Söndagen efter jul får vi fira att vi är Guds barn, allihop. Vi får tacka för att Gud ser oss som barn med all den kraft till förändring som finns i barnet. Vårt svar får bli att söka upp det modiga barn vi alla bär inom oss. För en del av oss var det längesedan vi hade kontakt med det barnet. Men jag tror att det finns där och jag tror att vi blir bättre människor om vi går in i en dialog med det barnet.

Gör det nu, gör det idag. En annan värld är möjlig! Gud är ett barn och ljuset föds in i världen och därför kan mörkret aldrig övervinna det!

Amen.