Tankar inför andra advent.

Text: Matt. 13:31-34

Guds rike är nära.

Jesus talar i liknelser när han har något riktigt viktigt att säga. Jag tror att han gör det för att vi ska komma ihåg det han säger ordentligt.

Den andra advent handlar det om att se att Guds rike är nära. Det där riket som handlar om det goda livet för allt och alla. Det talas om senapskorn i texten, ett litet frö som växer och växer. Degen som arbetas så att surdegen syrar det och det kan jäsa. Ett arbete som utförs för att något ska kunna ske.

Så är det väl med Guds rike också? Det behövs arbete för att det ska kunna förvekligas. Kärlekens handlingar är inte alltid de där stora gesterna, det där som syns och hörs så mycket. Det är små handlingar i vardagen, små som senapskorn, som gör skillnad så småningom.

Det hindra inte att vi ibland behöver göra också det som syns och hörs. Men det som sker i vardagen kan långsamt som i en deg genomsyra vår omgivning och oss själva.

Det kan vara att inte delta i skitsnacket om andra, att laga mat till sin familj eller se till att tvätten blir tvättad. Att välja ekologiskt och Fairtrade i butikshyllan, att engagera sig i vinternatt så att EU-migranterna slipper sova i bilen. Att ge en get till farmor i julklapp, uppfostra och ge sina barn kärlek, bli medlem i en organisation som gör bra saker. Alla de där sakerna i vardagen spelar roll.

Advent är en fasta och en fasta betyder att vi söker Gud och söker oss inåt i oss själva. Vi behöver få syn på senapskornen inom oss och se vår inre bagare. Hur ser mitt bidrag ut till Guds rike? Vad vill och kan jag bidra med?

Advent och jul med sina ljus, lucia, glögg och välkända psalmer riskerar att ”bara” bli mysig och avslappnande. Allt det där är fint och bra men advent är en fasta, en förberedelsetid, en tid då vi får bereda oss själva att ta emot den stora kärleken och att sprida den i världen.

Vi behöver ta vår kristna tro på allvar och fundera över på vilka sätt det blir synligt i mitt liv att jag är kristen. Inte för att jag strävar efter att vara bättre än någon annan eller skall beundras av andra. Nej, men för att mitt bidrag behövs. Jag spelar roll och Gud räknar också med mig, inte bara med alla andra.

Så hur vill jag i denna advent, i mitt liv, bidra till att Guds rike kan förverkligas?

Symbolhandling: Du har fått en sten och den får du fundera över vad den ska symbolisera. Ditt bidrag. Du får gå fram till skålen och släppa din sten i vattnet och se hur det bildas ringar på vattnet. Det är de goda konsekvenser som blir resultatet av ditt bidrag. Berätta gärna för oss andra vad ditt bidrag består i. Det kan vara en eller flera saker. Du måste inte berätta men det kanske kan ge oss andra en idé och ett tips.

 Guds rike är nära. När vi ser alla ringarna på vattnet kan vi kanske våga hoppas att det goda livet faktiskt är möjligt. Att utföra hoppets handlingar i den här världen är att säga till sig själv att livet inte är meningslöst. Du spelar roll och vad du gör är viktigt.

Jag tror att Gud ständigt försöker säga det till oss men vi behöver nog också själva säga det till oss. Så att vi kan leva med ett hopp och inte i hopplösheten.

Den stora fastetiden som infaller fyrtio dagar innan påsk användes förr till att förbereda sig på dopet. De som inte var döpta använde fastan till studium och reflektion för att komma fram till ett avgörande: Jag vill bli döpt! En slags bekännelse om at vilja tillhöra den kristna tron och ta sin kallelse som människa på allvar. På påsken döptes man och blev upptagen i kyrkan som en viktig del, som en människa kallad att göra skillnad i världen.

Adventsfastan är en bra tid att bestämma sig för att vara med i arbetet för Guds rike. Att synligt och tydligt välja sida hjälper oss och påminner oss om vår kallelse. Så vi gör det, vi bestämmer oss.

Vägval (Här använder vi det vägval som finns i Korsveis bok ”Vägvisare”. Korsvei har ett förträffligt samtalsmaterial som kan laddas ner från deras hemsida, gör det!)

Jag tror att Gud vill att vi ska välja det goda. Vi vet vad det goda är, Gud hjälp oss att söka det! Amen.

 

Första Advent 2015

Vårt hopp är att det idag inleds ett nådens år från Gud. Det nya kyrkoåret börjar, Anno Domini, Herrens år, Guds år. Året då det goda segrar. Ja, det är vårt hopp.

Och om det är någon gång som det känns viktigt att hoppas på det goda så är det väl nu. Vi lever i oroliga tider.

Så kommer han då, Jesus, ridande på en åsna, till oss, till hela mänskligheten, till världen. Han kommer för att säga att natten går mot sitt slut och att dagen är nära, ljuset är nära.

Han kommer för att förkunna fred för världen säger Sakarja.

När Jesus rider in i Jerusalem vet människorna att det är Messias som kommer. Han har på alla sätt visat att han är Messias genom att tala om Guds rike, bota sjuka och återställa det brustna. Alltså sjunger folket Hosianna!

Men det visar sig snart att Jesus inte infriar förhoppningarna om ett befrielsekrig mot romarna, om ett återupprättat Israel.

Det går inte lång tid förrän ropen inte skallar Hosianna längre. En ny ton smyger sig in. Vem är han egentligen? Vem tror han att han är?

Framåt påsktid låter det helt annorlunda: Korsfäst, korsfäst!

Jesus kommer som en kärlekens utsände, det är Guds kärlek som ska utbredas, Guds rike förvekligas och det riket är av ett helt annat slag än de riken vi oftast tänker oss. Det är en konung, en Messias av ett annat slag vi ser och folket kan inte försona sig med denna nya typ av räddning. Det duger inte, han måste vara en bedragare!

Jag tänker att vi sett samma tvära kast i den europeiska och svenska politiken den här hösten. Från att ropa Refugees welcome med massor av volontärer och goda insatser är vi nu vid att bygga murar och rulla ut taggtråden.

Men murar kan rivas och vältas, för en mur är ju egentligen bara en bro på högkant som poeten Emil Jensen säger.

Men då behövs de goda krafterna i världen som kan bygga om murarna till broar. IM är en sådan god kraft och det är gott att få fira just första advent tillsammans med er.

Världen behöver inte fler murar. Världen behöver fler broar. Och vi som sitter här idag kan i oss själva vara broar. Vi kan bygga broar mot en okänd morgondag.

Visst är det en utmaning vi står i just nu med så många människor på flykt som söker sig nya livsmöjligheter. Men, det är en utmaning som tänjer oss till bristningsgränsen. Det är ingen katastrof. Jo, för de som flyr, men inte för oss som tar emot.

Jag gillar utmaningar. Jag gillar inte att människor behöver ge sig av från sina länder. Men jag gillar möjligheterna i utmaningar. För ofta har utmaningar en tendens att ta fram det bästa i oss. När vi ser att vi behöver hjälpas åt kan nya vänskapsband knytas, mening ges åt livet och kärleken explodera.

Kairos är ett begrepp som ibland används för den rätta tiden, för den tid som är mogen till förändring. Ett grekiskt ord som används i nya testamentet. Jag tror att vi befinner oss i Kairos, i den tid som är avgörande för oss. I denna tid säger Paulus att vi behöver lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning.

Advent är tiden för ljus i många aspekter. Vi tänder ljus för att det är så embarmligt mörkt i norden vid den här tiden på året. Vi vet att ljusen piggar upp oss, gör att vi orkar fram till den dag då solen kommer tillbaka.

Vi kan vara bärare av ljuset, ja, vi är kallade att vara det, var och en av oss. Solen är redan här fast att den döljs av mörkret. Jesus har vandrat våra stigar och idag kommer han till oss ridande på en åsna.

(En vägskylt visas; Vägarbete pågår!)

Vägarbete pågår!

Vi känner igen skylten och den handlar ju om vägar som ska fixas till, jämnas ut, breddas, göras säkrare och allt vad det nu är för att det som ska färdas på vägen ska kunna göra det på ett bra sätt. Om vi befinner oss i Kairos, den tid då förändringar måste ske, behöver vi tillsammans arbeta för den.

Vi har inte alla svar på hur kriserna i världen ska lösas men det kan inte hindra oss från att utföra kärlekens handlingar.

I de flesta fall då vägarbeten pågår behöver trafiken ändå komma fram, den får ledas om eller köra långsammare förbi men den kan inte stoppas helt. Likadant är det med de förändringar som behövs i våra integrationslösningar och migrationslösningar, de behöver lösas samtidigt som vi i kärlek tar emot dem som behöver fly för sina liv. I advent tar vi emot Jesus, han som kommer som en flykting över bergen.

Psalm 717

Adventstiden är en fastetid, och en fastetid innebär att förbereda för det som ska komma. Det är ett arbete som behöver utföras. Fasta innebär reflektion över mig själv, mitt liv och världens liv. Hur vill jag att det ska vara? Advent är så mycket annat, shopping, städning, bakning och allt möjligt. Men mitt i allt det där är det också en inre arbetstid. Vägarbete pågår! Hur kan jag förbereda mig för att ta emot ljuset som kommer till världen i det lilla Jesusbarnet? Hur tar jag emot den märklige Gud som idag kommer ridande till mig på en liten åsna?

I världen behövs fler brinnande ljus och inne i mig behöver ljus tändas så att jag kan göra upp med mina rädslor, fördomar och förutfattade meningar så att kärlekens furste kan få plats.

I denna adventstid vill jag öva mig att i den andre se Gud själv. I denna adventstid vill jag öva på att gå över mina egna uppsatta gränser för att kunna möta andra som är alldeles olika mig. I den här adventstiden vill jag reflektera över vad det innebär att Gud själv kommer till mig och vill uppfylla mig med sin kärlek så att jag kan ge den vidare till andra.

Den här adventstiden vill jag att vägarbete skall pågå! Vägen för den stora freden och kärleken behöver beredas, mycket arbete krävs! Och det är möjligheternas tid! Kairos är här, en annan värld är möjlig.

Gud, hjälp oss förverkliga det goda du vill i världen. Amen.