Söndagen efter Jul

Vi befinner oss mitt i julfirandet. För en del känns det nog som om julen är över men i kyrkans liv har vi precis börjat. Advent är förbi, förberedelsetiden och julens glädje är här och den festen får vi fira länge ännu. Ända fram till Kyndelsmässodagen den siste januari är det jul!

Därför är det naturligt att efter juldagarna få fira barnet. Inte bara det barn som kommer till oss i Betlehem utan också barnet inom oss och alla barn i världen.

Nog kan det för den som är vuxen kännas märkligt att kallas Guds barn, som om man var liten och inte förstod någonting. Som om man behöver någon annan för att tala om hur man ska leva och vilka beslut man ska ta. Det verkar omyndigt och i avsaknad av förnuft och erfarenheter.

Men jag tänker att det inte är det som Jesus menar när han säger att barnen ska få komma till honom. Jag tror det handlar om något helt annat.

För barn är inte okloka, barn är inte oförnuftiga eller saknar erfarenheter av livet.

Det som vuxna verkar tappa bort i mötet med livet, arbetet, alla plikterna, kraven är sådant som vi behöver för att kunna leva.

Det handlar om möjligheten att bli påverkad, att ta till sig det man ser runt omkring sig och våga låta det påverka ens egna liv. Vi vuxna har byggt murar och skyddsvallar för att skydda oss själva inför de orättvisor och det elände vi ser i liv runt omkring oss. Vi kan enkelt förfasa oss över nyheterna på TV och strax efteråt sätta på en kopp kaffe och fundera över var vi ska semestra till sommaren.

Nog kan dessa skyddsmekanismer behövas ibland men de riskerar att bli rigida och fasta så att vi faktiskt inte riktigt, i djupet av vårt hjärta påverkas av det som sker runt omkring oss.

Så gör inte barn. De frågar: Varför är det så orättvist? Vad ska vi göra för att det ska bli bättre? Kom, vi gör det nu! Här finns inte den vuxnes planerande och undvikande av alla faror, ingen ångest inför hur det ska gå och vad som händer om man misslyckas.

I barnet finns ett rättspatos som vi vuxna kan lära oss av. Hur står det till egentligen med barnet inom dig? Har du kontakt med det?

När Jesus säger att barnen ska få komma handlar det, tror jag, om att lyfta fram det goda barnen besitter i att arbeta för att Guds rike ska breda ut sig i världen. Ett rike som innefattar rättvisa och ett gott liv för alla, inte bara för vissa.

Vi har just firat Juldagen då vi ser att Gud själv är ett barn. En märklig tanke: denne Gud som skapat världen och skapar den ständigt på nytt blir ett värnlöst barn som måste tas omhand. Och Gud själv vet vad det är att vara ett barn. Gud har varit där och Jesus verkar ha behållit en hel del av sitt barn inom sig. För Jesus vägrar förhandla med orättvisor och utanförskap. När han ser det agerar han, genast, inte efter moget övervägande och ett vägande av fördelar och nackdelar av sitt handlande.

Vi kan inte alltid agera så. Men när det kommer till kärleken till våra medmänniskor kan vi det, bör vi göra det eftersom det är det vi alla är kallade till. Vår kallelse är att vara ljusbärare i en mörk och farlig värld. Vår kallelse är att vandra kärlekens väg och det måste få påverka hur vi lever och hur vi möter våra medmänniskor.

Vi vet att världen befinner sig i en ansträngd situation. Fler flyr än någonsin undan svåra liv utan framtidstro. Hur ser min kallelse ut i allt detta? Hur kan jag våga vara medmänniska?

Modet är ytterligare en egenskap som vi vuxna ofta skalar bort när vi växt upp. Barnet saknar inte mod! Barnet som klättrar högre och högre, barnet som pratar med vem som helst på bussen, som ser tiggaren utanför ICA och undrar hur det kunde bli så att vissa måste tigga och andra har allt de behöver. Det modet behöver vi!

När man har mod och en vilja att göra kärlekens handlingar betyder det att man är buren av ett hopp. Det spelar roll vad jag gör. Det finns en möjlighet att leva på ett annat sätt! En annan värld är möjlig! Att bäras av ett hopp gör livet uthärdligt. För utan hoppet blir ju livet meningslöst och jag kan lika gärna lägga mig ner och dö, resignera inför världens omänsklighet och ondska. Men när jag gör det tillåter jag ju mörkret att segra.

Det kan jag inte göra om jag vill vandra Vägen som Jesus visat oss. Som kristen människa i den här världen är jag kallad att hålla fast vid hoppet. Oavsett vad som händer får jag vara naiv nog att tro på en bättre morgondag.

Liksom barnmorskorna i Egypten får vi se att vi finns till för att skapa utrymme för mer liv, inte mindre. Vi kan vara barnmorskor för så mycket i vår omgivning och i det arbetet behöver vi varandra. Allt kan jag inte själv men tillsammans blir vi starkare och vi kan våga tjäna Guds rike.

I morgon är den Värnlösa barns dag och den dagen firas till minne av alla de barn som dödades av Herodes i Betlehem då han trodde att han var utmanand som kung av ett nyfött barn. Vi firar den idag också för alla de barn som måste sätta livet till i konflikter och krig, alla de barn som dött på Medelhavet i jakten på ett bättre liv. Och för alla de barn som sitter fast i familjer som inte tar hand om dem, de barn som inte firat jul utan bara försökt ta sig igenom den någorlunda helskinnade.

Vi vet att barn far illa, i världen och här i Vislanda. Hur ser vår uppgift ut i skenet av den kunskapen?

Söndagen efter jul får vi fira att vi är Guds barn, allihop. Vi får tacka för att Gud ser oss som barn med all den kraft till förändring som finns i barnet. Vårt svar får bli att söka upp det modiga barn vi alla bär inom oss. För en del av oss var det längesedan vi hade kontakt med det barnet. Men jag tror att det finns där och jag tror att vi blir bättre människor om vi går in i en dialog med det barnet.

Gör det nu, gör det idag. En annan värld är möjlig! Gud är ett barn och ljuset föds in i världen och därför kan mörkret aldrig övervinna det!

Amen.

 

Tal vid 5 i 12 manifestationen 2015

Jag vill vara en hoppets idiot och jag tror att vi behöver fler hoppidioter i världen.

För visst kan det tyckas idiotiskt att tro på mer medmänsklighet i ett land där var femte person vill rösta på Sverigedemokraterna?

Hoppidioterna är de människor som vägrar ge sig, som vägrar ge upp hoppet om en rimligare värld. Det är de som lever enligt devisen: En annan värld är möjlig!

Hoppidioterna är de som inser att deras handlingar spelar roll. Att det de gör och säger i vardagen har betydelse. I diskussionerna med kompisarna, vid fikabordet med kollegorna och i aktiv handling genom att stå här just nu och visa vad man tycker eller i handgripligt engagemang för sina medmänniskor.

Det låter inte så bra att tala om idioter så låt oss kalla oss hoppagenter istället. Det är faktiskt mycket bättre för ordet agent kommer från latinets agere som betyder ”sätta i rörelse” eller ”handla”.

Och det är ju precis det det handlar om nu. Vi behöver sätta igång att handla, att sätta i rörelse den medmänsklighet som vi vill se i världen.

Mahatma Gandhi sade en gång: ”Be the change you want to see in the world”, var den förändring du vill se i världen.

Vi behöver alltså vara medmänsklighet. Vi behöver vara antirasistiska och antifascistiska. Vi behöver vara alla människors lika värde.

Att vara hoppagent innebär alltså en förändrad livshållning och inställning till världen och andra människor. Det handlar om min identitet. Vem vill jag vara?

Det finns en fin berättelse om ett julspel som skulle sättas upp på en skola en gång och det handlade om när Josef och Maria kom till Betlehem och inte hittade någonstans att bo. En av killarna som skulle spela värdshusvärd hade väldigt svårt för att lära sig sina repliker och han var nog en ganska annorlunda kille. Fröken och de andra skådespelarna undrade hur det skulle gå. Men killen var så glad över att han fått en roll och övade och övade. När det var dags för spelet och Josef och Maria knackade på värdshusvärdens dörr öppnade killen och han klarade sig riktigt bra faktiskt. Nej, det fanns ingen plats, nej, han kunde inte hjälpa dem, tyvärr. Så Maria och Josef gick vidare men killen stod kvar och såg på dem, man kunde se att han tänkte så det knakade, att tårarna nästan kom och så ropade han: Josef, stanna! Ta Maria med dig, ni kan ta mitt rum.

Det blev ett annorlunda julspel det året och berättelsen har något viktigt att säga oss. Det handlar om en kille som lämnar manus, som lämnar det trygga och det förutbestämda och vågar pröva ett annat sätt. Det handlar om att kärleken tar överhanden utan rimlighet och sunt förnuft. Var skulle han själv sova? Det tänkte han inte på just då, det var inte det som var viktigast.

Visst hade det varit bra om allt var planerat och på plats när flyktingarna kommer till oss. Men i utmaningarna föds också ofta kreativitet, nya relationer och glädje i att få finnas till för andra. Sverige befinner sig inte i katastrof. Katastrof är det för de människor som måste lämna och fly. För oss är det en utmaning, en stor utmaning förvisso, men ingen katastrof.

Jag tycker det är viktigt att försöka se sammanhang. Just nu pågår ett viktigt och avgörande klimatmöte i Paris. Det är dags för världens länder att ta ansvar för kommande generationer. Alla vi människor på den här planeten har rätt till ett gott liv, inte på bekostnad av andra levande varelser eller på Moder Jords bekostnad. Vi söker det goda livet med stort L som innebär att vi lever i samklang med Skapelsen och varandra. Då inser vi att vi är beroende av varandra, att vi hör ihop och i en sådan gemenskap har rasism och främlingsfientlighet ingen plats. Då ser vi att vi gemensamt delar ett klot, det enda, vad vi vet, som kan föda liv så som vi känner det.

Patrik Hagman, som är teolog från Åbo, ställer frågan: ”Hur gick det till när vi förlorade greppet om det som är absolut viktigast i livet? Hur är det möjligt att vår kultur kunde tappa bort kunskapen om hur vi ska leva, hur vi ska förhålla oss till varandra, hur vi ska hantera svåra situationer? Hur hamnade vi i en situation där vi inte riktigt kan sätta ord på det som gör livet värt att leva, och därmed får allt svårare att se att det faktiskt är det?”

Jag tror att vi människor är meningssökande varelser och att det är en god tid nu att söka mening, just nu när världen ser ut som den gör.

Medmänskligheten är den mening vi behöver nu, vi som enligt den norske trubaduren Ole Paus, ”har allt, men det är också allt vi har”.

Så mitt i adventsmörkret får medmänskligheten bli vårt ljus och vår värme. Vi behöver varandra, vi hör ihop. Oavsett nationalitet, kultur, religion, politisk hemvist, kön, sexuell läggning, ålder eller funktion är vi varandras verklighet. Det kan vara påfrestande och jobbigt men det är också källan till kreativitet och spännande möten.

För jag tror att det är i mötet med den som är annorlunda än jag som jag kan finna sanningen om livet och tillvaron. Det är i mötet det fantastiska sker, det är där det öppnas kaskader av nåd och förståelse.

Du är min verklighet och jag är din, det är ju alldeles fantastiskt underbart. Eller hur?

Tankar inför andra advent.

Text: Matt. 13:31-34

Guds rike är nära.

Jesus talar i liknelser när han har något riktigt viktigt att säga. Jag tror att han gör det för att vi ska komma ihåg det han säger ordentligt.

Den andra advent handlar det om att se att Guds rike är nära. Det där riket som handlar om det goda livet för allt och alla. Det talas om senapskorn i texten, ett litet frö som växer och växer. Degen som arbetas så att surdegen syrar det och det kan jäsa. Ett arbete som utförs för att något ska kunna ske.

Så är det väl med Guds rike också? Det behövs arbete för att det ska kunna förvekligas. Kärlekens handlingar är inte alltid de där stora gesterna, det där som syns och hörs så mycket. Det är små handlingar i vardagen, små som senapskorn, som gör skillnad så småningom.

Det hindra inte att vi ibland behöver göra också det som syns och hörs. Men det som sker i vardagen kan långsamt som i en deg genomsyra vår omgivning och oss själva.

Det kan vara att inte delta i skitsnacket om andra, att laga mat till sin familj eller se till att tvätten blir tvättad. Att välja ekologiskt och Fairtrade i butikshyllan, att engagera sig i vinternatt så att EU-migranterna slipper sova i bilen. Att ge en get till farmor i julklapp, uppfostra och ge sina barn kärlek, bli medlem i en organisation som gör bra saker. Alla de där sakerna i vardagen spelar roll.

Advent är en fasta och en fasta betyder att vi söker Gud och söker oss inåt i oss själva. Vi behöver få syn på senapskornen inom oss och se vår inre bagare. Hur ser mitt bidrag ut till Guds rike? Vad vill och kan jag bidra med?

Advent och jul med sina ljus, lucia, glögg och välkända psalmer riskerar att ”bara” bli mysig och avslappnande. Allt det där är fint och bra men advent är en fasta, en förberedelsetid, en tid då vi får bereda oss själva att ta emot den stora kärleken och att sprida den i världen.

Vi behöver ta vår kristna tro på allvar och fundera över på vilka sätt det blir synligt i mitt liv att jag är kristen. Inte för att jag strävar efter att vara bättre än någon annan eller skall beundras av andra. Nej, men för att mitt bidrag behövs. Jag spelar roll och Gud räknar också med mig, inte bara med alla andra.

Så hur vill jag i denna advent, i mitt liv, bidra till att Guds rike kan förverkligas?

Symbolhandling: Du har fått en sten och den får du fundera över vad den ska symbolisera. Ditt bidrag. Du får gå fram till skålen och släppa din sten i vattnet och se hur det bildas ringar på vattnet. Det är de goda konsekvenser som blir resultatet av ditt bidrag. Berätta gärna för oss andra vad ditt bidrag består i. Det kan vara en eller flera saker. Du måste inte berätta men det kanske kan ge oss andra en idé och ett tips.

 Guds rike är nära. När vi ser alla ringarna på vattnet kan vi kanske våga hoppas att det goda livet faktiskt är möjligt. Att utföra hoppets handlingar i den här världen är att säga till sig själv att livet inte är meningslöst. Du spelar roll och vad du gör är viktigt.

Jag tror att Gud ständigt försöker säga det till oss men vi behöver nog också själva säga det till oss. Så att vi kan leva med ett hopp och inte i hopplösheten.

Den stora fastetiden som infaller fyrtio dagar innan påsk användes förr till att förbereda sig på dopet. De som inte var döpta använde fastan till studium och reflektion för att komma fram till ett avgörande: Jag vill bli döpt! En slags bekännelse om at vilja tillhöra den kristna tron och ta sin kallelse som människa på allvar. På påsken döptes man och blev upptagen i kyrkan som en viktig del, som en människa kallad att göra skillnad i världen.

Adventsfastan är en bra tid att bestämma sig för att vara med i arbetet för Guds rike. Att synligt och tydligt välja sida hjälper oss och påminner oss om vår kallelse. Så vi gör det, vi bestämmer oss.

Vägval (Här använder vi det vägval som finns i Korsveis bok ”Vägvisare”. Korsvei har ett förträffligt samtalsmaterial som kan laddas ner från deras hemsida, gör det!)

Jag tror att Gud vill att vi ska välja det goda. Vi vet vad det goda är, Gud hjälp oss att söka det! Amen.

 

Första Advent 2015

Vårt hopp är att det idag inleds ett nådens år från Gud. Det nya kyrkoåret börjar, Anno Domini, Herrens år, Guds år. Året då det goda segrar. Ja, det är vårt hopp.

Och om det är någon gång som det känns viktigt att hoppas på det goda så är det väl nu. Vi lever i oroliga tider.

Så kommer han då, Jesus, ridande på en åsna, till oss, till hela mänskligheten, till världen. Han kommer för att säga att natten går mot sitt slut och att dagen är nära, ljuset är nära.

Han kommer för att förkunna fred för världen säger Sakarja.

När Jesus rider in i Jerusalem vet människorna att det är Messias som kommer. Han har på alla sätt visat att han är Messias genom att tala om Guds rike, bota sjuka och återställa det brustna. Alltså sjunger folket Hosianna!

Men det visar sig snart att Jesus inte infriar förhoppningarna om ett befrielsekrig mot romarna, om ett återupprättat Israel.

Det går inte lång tid förrän ropen inte skallar Hosianna längre. En ny ton smyger sig in. Vem är han egentligen? Vem tror han att han är?

Framåt påsktid låter det helt annorlunda: Korsfäst, korsfäst!

Jesus kommer som en kärlekens utsände, det är Guds kärlek som ska utbredas, Guds rike förvekligas och det riket är av ett helt annat slag än de riken vi oftast tänker oss. Det är en konung, en Messias av ett annat slag vi ser och folket kan inte försona sig med denna nya typ av räddning. Det duger inte, han måste vara en bedragare!

Jag tänker att vi sett samma tvära kast i den europeiska och svenska politiken den här hösten. Från att ropa Refugees welcome med massor av volontärer och goda insatser är vi nu vid att bygga murar och rulla ut taggtråden.

Men murar kan rivas och vältas, för en mur är ju egentligen bara en bro på högkant som poeten Emil Jensen säger.

Men då behövs de goda krafterna i världen som kan bygga om murarna till broar. IM är en sådan god kraft och det är gott att få fira just första advent tillsammans med er.

Världen behöver inte fler murar. Världen behöver fler broar. Och vi som sitter här idag kan i oss själva vara broar. Vi kan bygga broar mot en okänd morgondag.

Visst är det en utmaning vi står i just nu med så många människor på flykt som söker sig nya livsmöjligheter. Men, det är en utmaning som tänjer oss till bristningsgränsen. Det är ingen katastrof. Jo, för de som flyr, men inte för oss som tar emot.

Jag gillar utmaningar. Jag gillar inte att människor behöver ge sig av från sina länder. Men jag gillar möjligheterna i utmaningar. För ofta har utmaningar en tendens att ta fram det bästa i oss. När vi ser att vi behöver hjälpas åt kan nya vänskapsband knytas, mening ges åt livet och kärleken explodera.

Kairos är ett begrepp som ibland används för den rätta tiden, för den tid som är mogen till förändring. Ett grekiskt ord som används i nya testamentet. Jag tror att vi befinner oss i Kairos, i den tid som är avgörande för oss. I denna tid säger Paulus att vi behöver lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning.

Advent är tiden för ljus i många aspekter. Vi tänder ljus för att det är så embarmligt mörkt i norden vid den här tiden på året. Vi vet att ljusen piggar upp oss, gör att vi orkar fram till den dag då solen kommer tillbaka.

Vi kan vara bärare av ljuset, ja, vi är kallade att vara det, var och en av oss. Solen är redan här fast att den döljs av mörkret. Jesus har vandrat våra stigar och idag kommer han till oss ridande på en åsna.

(En vägskylt visas; Vägarbete pågår!)

Vägarbete pågår!

Vi känner igen skylten och den handlar ju om vägar som ska fixas till, jämnas ut, breddas, göras säkrare och allt vad det nu är för att det som ska färdas på vägen ska kunna göra det på ett bra sätt. Om vi befinner oss i Kairos, den tid då förändringar måste ske, behöver vi tillsammans arbeta för den.

Vi har inte alla svar på hur kriserna i världen ska lösas men det kan inte hindra oss från att utföra kärlekens handlingar.

I de flesta fall då vägarbeten pågår behöver trafiken ändå komma fram, den får ledas om eller köra långsammare förbi men den kan inte stoppas helt. Likadant är det med de förändringar som behövs i våra integrationslösningar och migrationslösningar, de behöver lösas samtidigt som vi i kärlek tar emot dem som behöver fly för sina liv. I advent tar vi emot Jesus, han som kommer som en flykting över bergen.

Psalm 717

Adventstiden är en fastetid, och en fastetid innebär att förbereda för det som ska komma. Det är ett arbete som behöver utföras. Fasta innebär reflektion över mig själv, mitt liv och världens liv. Hur vill jag att det ska vara? Advent är så mycket annat, shopping, städning, bakning och allt möjligt. Men mitt i allt det där är det också en inre arbetstid. Vägarbete pågår! Hur kan jag förbereda mig för att ta emot ljuset som kommer till världen i det lilla Jesusbarnet? Hur tar jag emot den märklige Gud som idag kommer ridande till mig på en liten åsna?

I världen behövs fler brinnande ljus och inne i mig behöver ljus tändas så att jag kan göra upp med mina rädslor, fördomar och förutfattade meningar så att kärlekens furste kan få plats.

I denna adventstid vill jag öva mig att i den andre se Gud själv. I denna adventstid vill jag öva på att gå över mina egna uppsatta gränser för att kunna möta andra som är alldeles olika mig. I den här adventstiden vill jag reflektera över vad det innebär att Gud själv kommer till mig och vill uppfylla mig med sin kärlek så att jag kan ge den vidare till andra.

Den här adventstiden vill jag att vägarbete skall pågå! Vägen för den stora freden och kärleken behöver beredas, mycket arbete krävs! Och det är möjligheternas tid! Kairos är här, en annan värld är möjlig.

Gud, hjälp oss förverkliga det goda du vill i världen. Amen.