Mellan Annandag Pingst och Heliga Trefaldighets dag

Text: Apg. 10:42-48

Vi står mitt emellan Annandag pingst och Heliga Trefaldighets dag eller missionsdagen som den också kallas.

Här finns något gemensamt och jag tror det handlar om möte. Den helige Ande som Gud sänder oss som sin hjälpare är den tredje bilden som uppenbaras om hur Gud är. Fader, Son, Ande. Skapare, Befriare, Livgiverska. Gud blir ett vi, en gemenskap. Som kristna tror vi på en treenig Gud, alltså en gemenskap, en Gud som är gemenskap. Genom den tron är vi ett nytt folk, ett folk som lämnat landet ”Jag” och kommit till det utlovade landet ”Vi”. ”Jag” och ”mig” och ”mitt” får vi lämna. Vi är skapade till gemenskap, till att älska och bli älskade av Gud som själv är gemenskap. Kanske är det i detta som vår gudslikhet ligger? Vi är skapade till Guds avbild berättar bibeln och kanske är det just detta att vi är skapade till gemenskap. Jaget, min egen person står inte i centrum i kristen tro. Det är den fredliga gemenskapen som fokuseras.

Scenen från Apostlagärningarna visar och också detta: helt plötsligt ligger frälsningen öppen för alla. Här finns inte längre någon skillnad mellan folk och folk. Det finns inget utvalt, särskilt folk. Jesus budskap gäller alla människor.

Och det är här mötet kommer in i bilden. I den heliga treenigheten möts Fader, Son och Ande. I missionen, berättandet om vad Jesus sagt och gjort för oss, finns mötet också med de som inte är som vi, ett möte med alla. För att det ska bli möjligt är fredens väg den kristna vägen. Gud är inte krigisk, med våld kan människan inte komma till tro.

Men i det nära, öppna mötet kan tro spira. I mötet där jag blir lyssnad på, med alla mina erfarenheter, mina fel och brister och med mina gåvor och glädjeämnen. Det är ett öppet möte, ett möte som inte tvingar, ett fredligt möte där jag får vara den jag är, du får vara den du är och Gud är den Gud är.

Vi lever inte i fredens tid. Mer än 50 miljoner människor är på flykt av olika anledningar, inte minst på grund av väpnade konflikter. Några kommer till oss. Hur sker vårt möte med de som flytt till vårt land? Just nu känns det svårt. Samhällsklimatet hårdnar och de främlingsfientliga visar sig tydligt i politiken och debatten.

Som kyrka behöver vi, hur svårt det än är, hålla fast vid det fredliga mötet mellan människor. Det är vår kallelse. Vi är kallade till gemenskap av gemenskapens Gud, inte till splittring och uppdelning.

Jag läser vad Jean Zaru från Palestina skriver om fred och ickevåld. Hon är kväkare och kyrkoledare.

”Fred är ett tillstånd av respekt, samarbete och välfärd. Fred är närvaron av social rättvisa. Fred är frånvaron av krig, fattigdom, hunger och förtryck. Fred är att ha tillräckligt att äta. Fred är frihet från sjukdom. Det är arbete och hälsa. Fred är framtidshopp för alla Guds barn och Guds värld. Fred är att kunna samlas utan rädsla, till gudstjänst, till arbete. Det är att kunna publicera sig och säga sanningen även till makten. Fred är Salam (Shaloms motsvarighet på arabiska), välfärd, jämlikhet och respekt för mänskliga rättigheter. Fred är när alla känner sig hemma och accepterade utan barriärer av ålder, klass, kön, ras, religion eller nationalitet. Fred är dynamisk och positiv handling. Fred är när vi bryter ner synliga och osynliga murar mellan människor, nationer, religioner och raser. Fred är den sköna harmoni som bär på erfarenheter av kamp, uthållighet i lidandet och kärlekens styrka. Ickevåld handlar därför inte endast om att avstå från att bruka yttre fysiskt våld – stort nog! – utan om en helgjuten livshållning med fokus på öppna relationer, som inte bara avstår från att utnyttja och förtrycka utan är frigörande och kreativa, relationer med allt och alla.”

(ur K.G Hammar, ”Fred är vägen till fred”)

Så stort är uppdraget för den kristne. Alldeles omöjligt förstås att klara på egen hand. Men vi är inte ensamma, vi är bröder och systrar i Kristus, vi tillhör en gemenskap som är världsvid och som vill inbjuda alla människor av god vilja.

Mellan Annandag Pingst och Heliga Trefaldighets dag blir det tydligt att den mission kyrkan kallas till är en gemenskapens mission. Det är ett fredligt möte över alla gränser och barriärer. Det är en kallelse till det allmännas bästa. Fadern, Sonen och den helige Ande. Skaparen, Befriaren och Livgiverskan kallar oss till uppbrott och förvandling, här och nu, tillsammans.

Amen.