Mellan Annandag Pingst och Heliga Trefaldighets dag

Text: Apg. 10:42-48

Vi står mitt emellan Annandag pingst och Heliga Trefaldighets dag eller missionsdagen som den också kallas.

Här finns något gemensamt och jag tror det handlar om möte. Den helige Ande som Gud sänder oss som sin hjälpare är den tredje bilden som uppenbaras om hur Gud är. Fader, Son, Ande. Skapare, Befriare, Livgiverska. Gud blir ett vi, en gemenskap. Som kristna tror vi på en treenig Gud, alltså en gemenskap, en Gud som är gemenskap. Genom den tron är vi ett nytt folk, ett folk som lämnat landet ”Jag” och kommit till det utlovade landet ”Vi”. ”Jag” och ”mig” och ”mitt” får vi lämna. Vi är skapade till gemenskap, till att älska och bli älskade av Gud som själv är gemenskap. Kanske är det i detta som vår gudslikhet ligger? Vi är skapade till Guds avbild berättar bibeln och kanske är det just detta att vi är skapade till gemenskap. Jaget, min egen person står inte i centrum i kristen tro. Det är den fredliga gemenskapen som fokuseras.

Scenen från Apostlagärningarna visar och också detta: helt plötsligt ligger frälsningen öppen för alla. Här finns inte längre någon skillnad mellan folk och folk. Det finns inget utvalt, särskilt folk. Jesus budskap gäller alla människor.

Och det är här mötet kommer in i bilden. I den heliga treenigheten möts Fader, Son och Ande. I missionen, berättandet om vad Jesus sagt och gjort för oss, finns mötet också med de som inte är som vi, ett möte med alla. För att det ska bli möjligt är fredens väg den kristna vägen. Gud är inte krigisk, med våld kan människan inte komma till tro.

Men i det nära, öppna mötet kan tro spira. I mötet där jag blir lyssnad på, med alla mina erfarenheter, mina fel och brister och med mina gåvor och glädjeämnen. Det är ett öppet möte, ett möte som inte tvingar, ett fredligt möte där jag får vara den jag är, du får vara den du är och Gud är den Gud är.

Vi lever inte i fredens tid. Mer än 50 miljoner människor är på flykt av olika anledningar, inte minst på grund av väpnade konflikter. Några kommer till oss. Hur sker vårt möte med de som flytt till vårt land? Just nu känns det svårt. Samhällsklimatet hårdnar och de främlingsfientliga visar sig tydligt i politiken och debatten.

Som kyrka behöver vi, hur svårt det än är, hålla fast vid det fredliga mötet mellan människor. Det är vår kallelse. Vi är kallade till gemenskap av gemenskapens Gud, inte till splittring och uppdelning.

Jag läser vad Jean Zaru från Palestina skriver om fred och ickevåld. Hon är kväkare och kyrkoledare.

”Fred är ett tillstånd av respekt, samarbete och välfärd. Fred är närvaron av social rättvisa. Fred är frånvaron av krig, fattigdom, hunger och förtryck. Fred är att ha tillräckligt att äta. Fred är frihet från sjukdom. Det är arbete och hälsa. Fred är framtidshopp för alla Guds barn och Guds värld. Fred är att kunna samlas utan rädsla, till gudstjänst, till arbete. Det är att kunna publicera sig och säga sanningen även till makten. Fred är Salam (Shaloms motsvarighet på arabiska), välfärd, jämlikhet och respekt för mänskliga rättigheter. Fred är när alla känner sig hemma och accepterade utan barriärer av ålder, klass, kön, ras, religion eller nationalitet. Fred är dynamisk och positiv handling. Fred är när vi bryter ner synliga och osynliga murar mellan människor, nationer, religioner och raser. Fred är den sköna harmoni som bär på erfarenheter av kamp, uthållighet i lidandet och kärlekens styrka. Ickevåld handlar därför inte endast om att avstå från att bruka yttre fysiskt våld – stort nog! – utan om en helgjuten livshållning med fokus på öppna relationer, som inte bara avstår från att utnyttja och förtrycka utan är frigörande och kreativa, relationer med allt och alla.”

(ur K.G Hammar, ”Fred är vägen till fred”)

Så stort är uppdraget för den kristne. Alldeles omöjligt förstås att klara på egen hand. Men vi är inte ensamma, vi är bröder och systrar i Kristus, vi tillhör en gemenskap som är världsvid och som vill inbjuda alla människor av god vilja.

Mellan Annandag Pingst och Heliga Trefaldighets dag blir det tydligt att den mission kyrkan kallas till är en gemenskapens mission. Det är ett fredligt möte över alla gränser och barriärer. Det är en kallelse till det allmännas bästa. Fadern, Sonen och den helige Ande. Skaparen, Befriaren och Livgiverskan kallar oss till uppbrott och förvandling, här och nu, tillsammans.

Amen.

Pingst

Text: Apg. 2:1-11

Vad är det som händer i Jerusalem den där gången som texten talar om egentligen? Ett under! Apostlarna talar helt plötsligt allas språk, fantastiskt! Så att Berättelserna om Guds stora gärningar ska kunna spridas över hela världen. Ja, det är verkligen fantastiskt. Jag tänker att det framförallt handlar om förståelse, gemenskap och om mod. Apostlarna, lärjungarna hade samlats i Jerusalem i ett rum på övre våningen där de höll samman i bön. Rädda, osäkra inför framtiden, hur skulle det bli, vad skulle ske? Men så kommer modet till dem att börja tala om Jesus, de vågar sig ut bland folk och berätta om det fantastiska de fått vara med om. Och då kommer anden till hjälp och de talar allas språk. Helt plötsligt kan människor förstå varandra över språkbarriärer. Och jag tänker att förståelse är så grundläggande för oss om sann gemenskap skall kunna bli verklig. Ibland talar vi om den helige Ande och försöker förklara den på olika sätt med bilder. Vi talar ibland om gemenskapens ande. Där sann gemenskap finns där finns förståelse och där finns mod. Kanske är det detta som är det stora pingstundret? Att Gud genom sin ande ger lärjungarna möjlighet till att bli förstådda så att de kan skapa gemenskap? Pingsten kallas ibland för kyrkans födelsedag och kyrka är per definition gemenskap. Man kan inte vara kyrka på egen hand. Man behöver vara flera för att kyrka ska bli till.

Är då kyrka verkligen gemenskap där mod och förståelse finns? Nja, inte alltid i alla fall. Ibland färgas församlingsgemenskapen av anonymitet. Ingen frågar mig hur jag mår, vem jag är, jag är lika anonym när jag lämnar gudstjänsten som när jag kom. Ibland färgas den av feghet att ta tag i konflikter som växer till strider. Ibland saknas mod att förändra och att verkligen mötas. Och ofta talar vi olika språk i gemenskapen, vi förstår inte varandra.

Om verklig förståelse ska komma till stånd behövs mod att verkligen våga mötas och verkligen förstå varandra. Det kräver förstås tålamod och lyhördhet.

Om kyrkan ska kunna tala om Guds stora gärningar måste vi först förstå de vi vill tala med. I en församling behöver vi lära känna varandra på riktigt. Då kan vi sedan tala om gemensamma angelägenheter.

Guds ande kan ge oss modet att våga. Vi behöver släppa in Guds ande i våra liv så att kreativiteten kan frigöras.

Om pingsten är kyrkans födelsedag, det är då det händer: lärjungarna börjar berätta om Jesus, predika, undervisa , så tror jag att vi behöver fira den varje år som en förnyelsefest. En födelsedag är en chans att förändra det som varit, skapa något nytt. Men för det krävs mod och förståelse. Och då handlar det ju om förståelse för de som är annorlunda är jag, än vi. För vi som är ett vi, vi känner ju redan varandra, tror vi i alla fall. Men om det ska ske nytänkande behöver vi också bjuda in de som är annorlunda än oss. Det gäller både i kyrkan och i samhället i stort. Vi som bor i Sverige, förstår vi verkligen varandra? På SVT har det gått en serie som heter ”Delat land” där man tar upp de stora skillnader som finns mellan landsbygd och stad exempelvis och hur vi i Sverige kan leva i helt olika världar. Många av oss har ett gemensamt språk men vi förstår inte varandra överhuvudtaget. Till detta kommer att det kommer människor till vårt land som talar all världens språk och har all världens kultur med sig. Hur gör vi då. Hur kan vi hålla samman i ett land?

Hur kan en kyrka som Svenska kyrkan hålla ihop trots helt olika syn på gudstjänsten, uppdraget och kallelsen?

Det är inte lätt att leva i gemenskap. Det vet alla som levt i en familj eller gått i en skolklass, eller haft arbetskamrater. Att hålla ihop, att förstå varandra kräver ett ständigt pågående arbete som måste innefatta mod och förståelse.

Tänk om man hade fått vara med där i Jerusalem, då när alla förstod vad det handlade om? När alla oavsett bakgrund kunde bli förstådd och förstå? Wow!

Men vi är inte i Jerusalem för 2000 år sedan. Vi är här och nu. Och nu är vi kallade till radikalt mod för att förstå andra så att vi kan leva i gemenskap.

I kyrkans liv handlar det om enhet trots olikheter. Och i samhället handlar det om att hålla samman en gemenskap som håller på att gå itu, dras isär och skapa grupperingar som aldrig möts och som inte alls kan förstå varandra. Det är svårt.

Vi får överlåta oss åt Guds Ande för vi behöver hjälp med vårt mod, vår förståelse och vår gemenskap.

Kom, du helige Ande, in i våra liv och skapa i oss viljan att hålla samman det som håller på att falla isär, i Jesu namn, Amen.