Midfastosöndagen

Vi vet alla vad vi behöver för att överleva: Kärlek, mat och någon slags sysselsättning. Alla de här grundläggande sakerna sätter in oss i ett sammanhang. Ingen av oss fixar allt det vi äter på egen hand, kärlek kräver en ömsesidighet, någon annan behöver finnas att älska och bli älskad av. En sysselsättning, meningsfull, kanske ett arbete eller något annat kräver ett sammanhang. I våra mest grundläggande behov finns vi i ett sammanhang, vi är inte ensamma. Det finns ett helt system för att matproduktionen i världen ska fungera, massor av människors arbete och tankar sätts in i den processen som är livsviktig. Jag tänker att det är så det ska vara, att kristen tro alltid handlar om ett sammanhang. Ibland det lilla, i den personliga bönen är det bara jag och Gud och de människor jag ber för, ibland det större i en gudstjänst eller bönegrupp. Men kristen tro levs aldrig i total ensamhet. Därför att tro handlar om relationer. Relationen till Skapelsen, till Gud, mig själv, mina medmänniskor, till allt som är. Isolerad och ensam är jag inte människa, kan jag inte vara kristen. Relationen måste till.

I berättelsen om brödundret möter vi Jesus som gör ett under. När han tackar Gud för brödet räcker det åt alla. Och nog är det fantastiskt att Jesus kan göra det där men i mitt hjärta är det ändå något annat som landar främst. Det är den grundläggande idén om att när vi delar räcker det åt alla. Det handlar om delandet som princip. Vi vet alla att det känns bättre om alla kan få del av det som delas. Om någon lämnas utanför känns det som en klump i magen. I oss finns det en känsla av vad som är rätt och fel, vad som är rimligt och gott. Vi vet det alla, det ingår i att vara människa, den naturliga lagen. Men vi har så svårt att leva som vi lär, så som vi vet är rätt och riktigt.

Jesus aktade sig för att bli sedd som undergörare. Han insåg hur lätt det skulle vara att förleda folket med en massa tricks och knep. Han är ju ändå Guds son så han kan ju göra vad som helst förstås. Men han gör det sällan och i de flesta fall tror jag att Jesus gör under för att bevisa en poäng, för att göra en princip tydlig för de som lyssnar på honom. När han botar sjuka tänker jag att det handlar om att alla ska kunna vara med i samhället, ingen ska lämnas utanför, alla ska in i centrum av tillvaron och ingen ska tvingas leva på marginalen. I undret med de två fiskarna och bröden handlar det om principen att delande ger liv. Att delande leder till rättvisa där alla får sina grundläggande behov tillgodosedda.

Livet växer när det delas. Det är en tydligt befrielseteologisk approach. Det handlar om att se hur egoism och värnandet om det egna och den egna rikedomen försnävar livet, gör det till något det inte var menat att vara. En av bibelns grundläggande principer är just att livet växer när det delas. Därför är en kyrka, en församling, ett sammanhang där vi delar liv med varandra. Delandet är väsentligt och en del av vår ritual. Vi delar Guds frid i fridshälsningen, vi delar bröd och vin i nattvarden, vi ber tillsammans och vi delar hälsningen från Gud i välsignelsen. Utan delande, ingen gudstjänst.

I mitt liv behöver jag fundera på hur jag delar. Vad har jag att dela? Vad kan och vill jag ge till andra? Nu? Idag, imorgon? I befrielseteologin handlar det alltid om ett nu. Låt oss inte skjuta upp de goda handlingar vi vet är riktiga till en annan dag, låt oss göra dem nu. Låt pratet om delande inte bara bli fromma ord, dela nu! Handling behöver följa efter reflektionen. När jag tänkt och förstått att livet växer när det delas behöver jag göra något för att det ska bli verklighet i mitt och andras liv, i världens liv. Hur gör jag det? Vad gör jag nu?

Fem bröd och två fiskar i en liten pojkes matsäck, femtusen män, hur många kvinnor och barn? Jesus välsignar och det räcker åt alla och det som blir över kan samlas ihop. Ett under, javisst! Och en princip, värd att försöka följa, värd att leva efter eftersom vi ju vet att världen blir en bättre plats för fler då. För att vi vet att delande är en riktig princip.

Jesus själv är brödet säger han ibland. Brödundret på berget blir en försmak av det brödet. Jesus är brödet som kommit ner från himlen för att ge världen liv. För att världen ska leva. Jesus ger sitt liv för oss alla för livets skull, för att besegra döden och visa på principen än en gång att när något delas ger det liv. Med Jesus handlar det om det eviga livet, om livet i relation med Gud. Det är ju det riktigt stora undret att Gud älskar oss så att han sänder sin son till oss för att leva med oss, för att dela våra liv in på bara skinnet och för att visa på vägen till det sanna livet, det liv som aldrig tar slut. Vår tro byggs på denna man från Nasaret som talar om delandets princip, som visa oss vägens riktning. Det är upp till oss att försöka vandra den vägen. Riktningen är tydlig men vårt val och vår handling krävs för att denna värld skall förändras. Jesus kom till världen för att tända en eld i våra hjärtan, en längtan efter rättfärdighet och rättvis överallt där människor lever tillsammans och finns i relationer med varnadra, Skapelsen, Gud och vårt egna jag.

Vår tro definieras av relationer och vår tros metod är delandet. Vad behöver du dela? Vad kan du dela? Idag, imorgon?

Amen.