Andra söndagen i fastan

Den kämpande tron

Med inspiration av Caroline Krook.

Jakob brottas i natten med Gud. Det som händer är en uppgörelse med hela det liv Jakob levt. Han kämpar för att bli välsignad av Gud. Jakob bar på en svår skuld, den gnager i honom alltsedan den dagen då han lurade sin far och sin storbror på fadersarvet. Han hade lurat till sig en rikedom som egentligen var avsedd för brodern Esau. Jag tänker att det har varit som en värk i honom sedan dess, han har aldrig kunnat göra sig fri från den skulden. Och nu har tiden kommit då han inser att han måste söka förlåtelse, en förlikning med sitt liv, det förgångna, med skulden han bär på. Han är på väg till Esau, han skickar hela sin rikedom över till andra sidan vid vadstället och står ensam kvar. Där i ensamheten, i natten, i mörkret börjar brottningen. Han måste kämpa själv, med sig själv, med sin skuld och med Gud.

Så är det nog för de flesta, de svåraste kamperna utkämpar vi ensamma. Vissa saker måste vi själva ta tag i, ingen annan kan göra det åt oss. När vi ska göra upp med våra livslögner, med det som är allra svårast måste vi kämpa med oss själva. Kristen tro handlar mycket om att göra upp med oss själva, vår benägenhet att sätta oss själva i centrum och att betrakta och bedöma allt som möter oss utifrån oss själva och vår egen världsbild. SÅ var det för Jakob. Han hade själv bestämt sveket mot brodern och han hade fått leva med konsekvenserna. Nu var det dags att göra upp, börja om, ta tag i det som jagat honom så länge.

Och kampen blir svår, hela natten brottas han och det visar sig att det är just Gud han brottas med. Han tvingas säga sitt namn: Jakob, som bland annat kan betyda ”han som bedrar” och i det ligger en slags bekännelse: jag har gjort fel, jag vet det och jag vill sona mitt brott. Istället får han namnet Israel som kan betyda, må Gud härska. Här ser vi en förskjutning av centrum i Jakobs liv: från att vara fokuserad på sig själv, vad han själv vill ha blir Gud centrum i hans liv. Det är inte längre Jakob som bestämmer spelreglerna för sitt liv, det är Gud.

Kanske är det den svåraste brottningen vi har att göra i våra liv också? Att släppa på vår egen vilja till förmån för Guds vilja. Vad vill Gud med mitt liv blir en viktigare fråga än: Vad vill jag med mitt liv. Det där är oerhört svårt för oss, vi som så gärna vill styra våra liv själva. Men om vi hela tiden gör det och funderar över vad vi vill, vilket utrymme får då Gud i våra liv? Får Gud plats överhuvudtaget?

Jakob går in i en svår kamp och vi har alla våra strider att utkämpa i våra liv. De måste förr eller senare utkämpas. Det är svårt och vi värjer oss för det och vi kommer inte att vara desamma efteråt. Jakob blir halt efter kampen, han lever hela sitt liv med följderna av kampen med Gud. Vi förändras när vi går igenom svåra situationer.

Den svåraste utmaningen för oss är nog kampen med Gud och vad som är centrum i våra liv. Den kampen måste vi ta varje dag för vi ramlar så lätt tillbaka i vår egen vilja, våra egna idéer om hur vårt liv ska se ut. Överlåtelsen till Gud handlar om att Gud får ta plats i våra liv och vara med och forma det som är vårt jag. Det innebär inte att jag frånsäger mig allt ansvar för mitt egna liv men det innebär att mitt liv sätts in i ett större sammanhang. Inte bara jag styr, också Gud vill något med mig och mitt liv.

Men alla kamper sker inte med Gud, ibland kämpar vi med sjukdom, med motgångar, sorg, otillräcklighet och allt annat som livet innehåller. Livet är kamp till stor det och i de kamperna kan vi välja att släppa in Gud. Gud kan vara vår medvandrare i de kamper vi ställs inför. På det sättet är vi inte alldeles ensamma trots allt. Även om ingen annan människa djupast kan bistå mig i min kamp kan Gud göra det. Förtröstan och överlåtelse är kristna ord som används ofta och de handlar om just detta: att våga lita på att min tro bär, också i den mörkaste dal.

Ibland talar vi om prövningar och att Gud prövar oss. Jag vet inte om det är Gud som sänder prövningen men det jag tror är att Gud vandrar med, igenom prövningen och att ingen prövning trots allt är omöjlig. För livet Gud ger oss är inte menat att vara omöjligt. Livet är möjligt.

Arne Harald Lindgren som skrivit psalmen ”Han gick in i din kamp på jorden” ger uttryck för just överlåtelsen och förtröstan på Gud. Gud vandrar med, du är inte ensam i din kamp. Lindgren visste det in i själen efter behandlingar för sin alkoholism och sina vistelser på mentalsjukhus. Han visste vad kamp var men han visste också att Gud går in i vår sorg och vår längtan. Gud är så nära att Gud tar plats i vår egen gestalt. Den nära relationen med Gud kan uppkomma då vi ger plats för Gud i våra liv. Men då behöver uppgörelsen först ske med det som jag tror är mitt och mitt eget kontrollbehov. Gud måste få plats, behöver släppas in i vår egen gestalt. Lindgren avslutar verserna i psalmen ”och han älskade dig över allt”. Det är en förtröstan som inte kommer av sig självt, det är ingen lättköpt insikt. Det är en insikt som den kämpande tron kan ge oss. Låt oss våga den kampen, låt oss orka den, i förvissning om att vi över allt och genom allt är älskade av Gud.

Amen.