Kyndelsmäss

Text: Luk. 2:22-40

Att tända ljus är trots. Att tända ljus innebär att man inte tillåter mörkret att segra. Vi firar Kyndelsmäss idag och det är en ljusets gudstjänst.

Hela den kristna tron är liksom på trots. Jesus föds in i världen i en vanlig familj, i en fattig bädd läggs han direkt efter födseln. Guds son! Det är alldeles oerhört! På trots och ibland kan jag känna också med glimten i ögat. –Det trodde ni inte va? Tänker jag mig att Gud frågar oss. Vår tro är märklig och den ifrågasätt. Så klart! Den är ju märklig. Det är en tro som ställer saker och ting på sin spets, vänder upp och ner på våra föreställningar och utmanar oss ständigt på nytt. Kristen tro blir aldrig klar, färdig och det är som det ska.

Jesus föds och hans föräldrar tar honom till templet för reningen som krävdes enligt den religiösa lagen. Ja, så länge sedan var det att man ansåg kvinnan oren efter barnafödande. Tur att både vi och vår tro utvecklats sedan dess. Men det är också fint, tänker jag, om tacksamheten för det nya barnet får stå i centrum och inte reningen. Tacksamheten är stor, det vet alla som fått barn och man vill tacka. Här i Sverige, i vår kristna tradition är det många som fortfarande bär fram sitt barn till dop, ett sätt att tacka. Vid dopet blir vi synliggjorda, tas upp i Guds famn och välsignas. (Dopet innebär ju så mycket mer också förstås) Ungefär det som hände i templet med Jesus. Vid dopet får barnet ett ljus, som en påminnelse om Jesus som är världens ljus. Symeon utbrister i templet: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse!”

Kristen tro går ännu längre i sitt trots mot mörker och död, så långt att Jesus dör och uppstår och besegrar döden. Döden är inte slutet, hoppet föds i oss att något mer är möjligt för Gud vill det. Vi talar ibland om det trotsiga hoppet. Det hopp som finns trots att det mesta ser bistert och mörkt ut. Det är det kristna hoppet, det som vägrar dö, det som vågar trotsa också det mest nattsvarta elände.

Kristus är världen ljus, han och ingen annan. Det är ett ljus som tänds inom oss och som vi får ansvar för att låta brinna. Ljuset som lyser inom oss ger oss möjlighet att vara ljus för andra, inte så att vi är bättre än någon men just möjligheten att få lysa väg för den som behöver oss liksom vi ibland är beroende av andras ljus för att orka leva.

Ljuset inom oss lyser upp också det vi kanske inte alltid vill se. Vi bär alla tankar och minnen, erfarenheter som vi helst inte visar upp. Ljuset lyser också i de mest avskilda vrår. Men och det är viktigt. Ljuset vill inte förebrå oss något, vill inte få oss att känna skam. Nej, ljuset vill hjälpa oss att se, också det som är besvärligt och osnyggt i våra liv, så att vi själva kan göra upp med det, be Gud om förlåtelse för det om det behövs och gå vidare som helare människor.

Ljuset inom oss bär också ett trots: Jag är Guds älskade barn, trots allt. Jag är den jag är, jag får leva med det, ljuset får visa mig det och i allt det är jag älskad.

Bo Setterlind skriver:

Låt inte mörker hindra dig att söka ljuset! Och när du funnit det, låt andra se, pröva, övertyga sig.

Vill du att ljus ska leva. Tänd då hos andra samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus i rädslans mörker. Tänd rättens ljus i korruptionens mörker, tänd frihetens ljus i ofrihetens mörker, tänd Trons ljus i förnekelsens mörker, tänd Hoppets ljus i förtvivlans mörker, tänd Kärlekens ljus i dödens mörker.

Tänd ljus!

Jag älskar den dikten och jag fastnar särskilt för att kärleken är dödens motsats. Och nog är det så att där kärlek saknas, där finns döden.

Hanna och Symeon fick se ljuset den där dagen i templet. De fick se det, förstå det och de fick sjunga tacksamhetens lovsång över det. Det där lilla, den där Jesus som är Messias, världens frälsare. Ljuset kommer till oss. Vi behöver inte kämpa för att få ta emot det.

Men vi behöver kämpa för att hålla det brinnande, i oss och i världen. Vi får hjälpas åt att hålla det brinnande också när det blåser snålt och kallt. Då får vi kupa händerna runt varandras ljus så att det inte slocknar.

Gud tänder ljus i världen genom Jesus Kristus, det är trotsigt och på allvar. Och det är med glimten i ögat: tänk så annorlunda vi kan se på oss själva, varandra och livet om vi kunde se så annorlunda som Gud ser. Ingenting är som det verkar och det är som det ska, livet bär på mysterium och det är vackert och märkligt. Just mitt i detta liv får vi bevara ljusets låga och lysa, för det är vi skapade till och det tror jag är Guds vilja. Amen.