Andra söndagen i fastan

Den kämpande tron

Med inspiration av Caroline Krook.

Jakob brottas i natten med Gud. Det som händer är en uppgörelse med hela det liv Jakob levt. Han kämpar för att bli välsignad av Gud. Jakob bar på en svår skuld, den gnager i honom alltsedan den dagen då han lurade sin far och sin storbror på fadersarvet. Han hade lurat till sig en rikedom som egentligen var avsedd för brodern Esau. Jag tänker att det har varit som en värk i honom sedan dess, han har aldrig kunnat göra sig fri från den skulden. Och nu har tiden kommit då han inser att han måste söka förlåtelse, en förlikning med sitt liv, det förgångna, med skulden han bär på. Han är på väg till Esau, han skickar hela sin rikedom över till andra sidan vid vadstället och står ensam kvar. Där i ensamheten, i natten, i mörkret börjar brottningen. Han måste kämpa själv, med sig själv, med sin skuld och med Gud.

Så är det nog för de flesta, de svåraste kamperna utkämpar vi ensamma. Vissa saker måste vi själva ta tag i, ingen annan kan göra det åt oss. När vi ska göra upp med våra livslögner, med det som är allra svårast måste vi kämpa med oss själva. Kristen tro handlar mycket om att göra upp med oss själva, vår benägenhet att sätta oss själva i centrum och att betrakta och bedöma allt som möter oss utifrån oss själva och vår egen världsbild. SÅ var det för Jakob. Han hade själv bestämt sveket mot brodern och han hade fått leva med konsekvenserna. Nu var det dags att göra upp, börja om, ta tag i det som jagat honom så länge.

Och kampen blir svår, hela natten brottas han och det visar sig att det är just Gud han brottas med. Han tvingas säga sitt namn: Jakob, som bland annat kan betyda ”han som bedrar” och i det ligger en slags bekännelse: jag har gjort fel, jag vet det och jag vill sona mitt brott. Istället får han namnet Israel som kan betyda, må Gud härska. Här ser vi en förskjutning av centrum i Jakobs liv: från att vara fokuserad på sig själv, vad han själv vill ha blir Gud centrum i hans liv. Det är inte längre Jakob som bestämmer spelreglerna för sitt liv, det är Gud.

Kanske är det den svåraste brottningen vi har att göra i våra liv också? Att släppa på vår egen vilja till förmån för Guds vilja. Vad vill Gud med mitt liv blir en viktigare fråga än: Vad vill jag med mitt liv. Det där är oerhört svårt för oss, vi som så gärna vill styra våra liv själva. Men om vi hela tiden gör det och funderar över vad vi vill, vilket utrymme får då Gud i våra liv? Får Gud plats överhuvudtaget?

Jakob går in i en svår kamp och vi har alla våra strider att utkämpa i våra liv. De måste förr eller senare utkämpas. Det är svårt och vi värjer oss för det och vi kommer inte att vara desamma efteråt. Jakob blir halt efter kampen, han lever hela sitt liv med följderna av kampen med Gud. Vi förändras när vi går igenom svåra situationer.

Den svåraste utmaningen för oss är nog kampen med Gud och vad som är centrum i våra liv. Den kampen måste vi ta varje dag för vi ramlar så lätt tillbaka i vår egen vilja, våra egna idéer om hur vårt liv ska se ut. Överlåtelsen till Gud handlar om att Gud får ta plats i våra liv och vara med och forma det som är vårt jag. Det innebär inte att jag frånsäger mig allt ansvar för mitt egna liv men det innebär att mitt liv sätts in i ett större sammanhang. Inte bara jag styr, också Gud vill något med mig och mitt liv.

Men alla kamper sker inte med Gud, ibland kämpar vi med sjukdom, med motgångar, sorg, otillräcklighet och allt annat som livet innehåller. Livet är kamp till stor det och i de kamperna kan vi välja att släppa in Gud. Gud kan vara vår medvandrare i de kamper vi ställs inför. På det sättet är vi inte alldeles ensamma trots allt. Även om ingen annan människa djupast kan bistå mig i min kamp kan Gud göra det. Förtröstan och överlåtelse är kristna ord som används ofta och de handlar om just detta: att våga lita på att min tro bär, också i den mörkaste dal.

Ibland talar vi om prövningar och att Gud prövar oss. Jag vet inte om det är Gud som sänder prövningen men det jag tror är att Gud vandrar med, igenom prövningen och att ingen prövning trots allt är omöjlig. För livet Gud ger oss är inte menat att vara omöjligt. Livet är möjligt.

Arne Harald Lindgren som skrivit psalmen ”Han gick in i din kamp på jorden” ger uttryck för just överlåtelsen och förtröstan på Gud. Gud vandrar med, du är inte ensam i din kamp. Lindgren visste det in i själen efter behandlingar för sin alkoholism och sina vistelser på mentalsjukhus. Han visste vad kamp var men han visste också att Gud går in i vår sorg och vår längtan. Gud är så nära att Gud tar plats i vår egen gestalt. Den nära relationen med Gud kan uppkomma då vi ger plats för Gud i våra liv. Men då behöver uppgörelsen först ske med det som jag tror är mitt och mitt eget kontrollbehov. Gud måste få plats, behöver släppas in i vår egen gestalt. Lindgren avslutar verserna i psalmen ”och han älskade dig över allt”. Det är en förtröstan som inte kommer av sig självt, det är ingen lättköpt insikt. Det är en insikt som den kämpande tron kan ge oss. Låt oss våga den kampen, låt oss orka den, i förvissning om att vi över allt och genom allt är älskade av Gud.

Amen.

 

Kvalitetssäkra kyrkokansliet!

I torsdagens Kyrkans tidning skriver Marie Gustafson en debattartikel om Kyrkokansliets brister. Jag delar flera av hennes synpunkter. På Kyrkokansliet i Uppsala finns många goda medarbetare. Jag tror att vi ska ha duktiga och kompetenta människor där och det har vi. Men det verkar finnas en del brister och detta pekas det på i artikeln. Jag tycker det är bra att denna fråga lyfts och att det nu är dags för ledningen av Kyrkokansliet  att på allvar ta tag i dessa problem. Själv förvånas jag över hur man hanterat Svenska kyrkans grundkurs. När den nya utbildningsreformen kom ansåg man sig inte ha nytta av SKG längre utan nu blev det upp till biskoparna och rekryterarna i stiften att kräva att kandidater skulle gå SKG eller inte. De flesta biskopar har sagt sig vilja använda sig av SKG även i framtiden och det känns bra. Jag är ansvarig för SKG på S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö och ser hur den kursen svarar på många studenters behov av en orientering i Svenska kyrkans tro och liv. Under många år har många folkhögskolor byggt upp en stor kompetens i dessa frågor och vi ser nu hur fler och fler pastorat skickar anställda för fortbildning till kursen. SKG är ett väl inarbetat varumärke, många känner till den och känner till att den håller hög kvalitet. Men vad händer då när inte längre Kyrkokansliet i Uppsala vill samordna arbetet med SKG? Jo, då får vi ett brev där vi förbjuds att använda namnet Svenska kyrkans grundkurs! Hoppsan! Varför då? Jo Svenska kyrkan är ett väldigt skyddat varumärke och nu när Kyrkokansliet drar sig ur så kan namnet inte användas. Är man rädd för att vi folkhögskolor skall svärta ner Svenska kyrkans varumärke? Vet man inte att SKG håller fortsatt hög kvalitet? Flera av de folkhögskolor som erbjuder SKG har Svenska kyrkan som huvudman via olika stift. Varför kan vi inte få använda namnet? Vår skola kommer att fortsätta erbjuda kursen. Vi ser ett stort behov av den, inte minst bland anställd personal som saknar grundkunskaper om Svenska kyrkan men även bland blivande medarbetare under utbildning. Vi kommer att kalla den Kyrkans grundkurs, KG. Men eftersom vår skola heter S:t Sigfrids folkhögskola kanske vi skulle kalla den SKG i alla fall? Vågar vi det? Får man göra så?

Aldrig normalt med rasister!

Jag fick en ny t-shirt med posten. Det är Rossana Dinamarcas ansikte på den med texten: ”Du är inte min talman”. Den är fin! Många ansåg att hennes tilltag var barnsligt, sandlådenivå. När nu SD är demokratiskt invalda måste man väl ändå hålla en viss hyfs? Jag är demokrat men i ett demokratiskt samhälle behöver man få göra sin röst hörd. Det gäller SD och det gäller Dinamarca. Jag kommer aldrig någonsin att tycka att det är normalt att ha rasister i demokratiskt beslutande organ i Sverige. Jag kommer alltid att protestera. Jag kommer aldrig att samarbeta med SD eftersom deras grundläggande världsbild och människosyn får mig att må illa. I alla sammanhang där jag kan kommer jag att protestera mot detta onormala förhållande. Jag inser att det kan ge mig problem som lokal politiker i Växjö men det är det värt i så fall. Vissa saker bara måste man göra, annars är man bara en liten lort. Det som nu händer när parti efter parti fiskar i SD:s vatten är de första stegen mot en normalisering och en väg till att SD blir ett respekterat parti. Den vägen vill jag blockera, den leder inte till ett mer humant Sverige. Ibland får jag höra att jag är naiv i migrations- och integrationsfrågorna. Det är möjligen sant. Men jag vet att det finns stora problem, jag är inte blind. Men grundidén att människor har rätt att söka skydd får aldrig ge vika för att det som sedan sker är problematiskt! De problemen måste lösas. Exempelvis genom att alla kommuner bär ett lika ansvar för mottagandet och integrationen. Exempelvis genom att skapa arbetsplatser där arbetsgivarna inte betalar något alls första året. Det finns många goda integrationsidéer, men vi behöver inse att de kostar både tid och resurser. Slutnotan, tror jag, kommer ändå att visa plus. Vi behöver fler händer i Sverige, inte färre. Rasism får aldrig normaliseras! Björn Söder är inte min talman!

Fastlagssöndagen

Kärlekens väg

Psalm 137

Psalm 725

Psalm 738

Lovsånger: Kärlekens lovsång, Öppna dina knutna händer

Text: Luk.18:31-43

Jesus går upp till Jerusalem. Han går kärlekens väg. I fastlagen ställer vi in kompassen, det är fastlagssöndag och på onsdag askonsdag då fastan börjar. Inför fastan får vi i kyrkoåret påminna oss om vad det är som sker, varför Jesus ger sig av till Jerusalem och allt det som kommer att hända där under påsken.

Går Jesus till Jerusalem för att offra sig? Har vi en Gud som kräver offer för att vi ska bli räddade? För mig är det en svår gudsbild, jag känner mig inte riktigt bekväm i den. Det blir för mig en blodtörstig Gud som för att rädda oss offrar sin egen son. Visserligen är Gud oerhörd och omöjlig att förstå men kanske kan man tänka på ett annat sätt om vandringen till Jerusalem och påskens mysterium?

Jesus vet vad som väntar honom men han har inget alternativ om han ska fortsätta vandra på kärlekens väg. Vissa saker måste göras. Jesus känner till människors ondska, maktlystnaden bland romare och överstepräster. Han vet att den folkliga opinionen kan skifta snabbt och det kommer han att märka in på bara skinnet när folket skriker: Frige Barabbas!

Men han går ändå. Han går för att visa att ondskan aldrig ska få sista ordet. Han vill med sin vandring visa att ondska måste bekämpas. Det kostar, ja, det kommer att kosta honom livet men ondskan får aldrig stå oemotsagd. Så han går, kärlekens väg. Med ett trotsigt hopp om att han kan förändra världen går han mot Jerusalem och sin egen död. Det kommer att visa sig att det som ingen kunde tro, att ondskan kunde besegras, händer. Jesus uppstår från de döda för att världen ska kunna tro. Vi kan nu tro att ondska kan besegras. Jesus har visat att det inte är omöjligt. Han har visat att mod och beslutsamhet kan göra skillnad.

När vi famlar efter mening och mål i våra liv ställer Jesus samma fråga till oss som han ställde till den blinde mannen vid vägkanten i Jeriko. ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” Vi kan be om möjligheten att få vandra kärlekens väg. Den väg som kräver mod och beslutsamhet av oss. Det behöver vi hjälp med, vi behöver Gud och vi behöver varandra. Jesus vandrar inte ensam, runt honom finns lärjungarna, förmodligen fler än de tolv, flera kvinnor och säkert också en del barn. De stödjer och bär varandra också då ondskan ser ut att segra. Jesus behöver inte vara ensam i kampen även om han är den som leder den.

Gud väntar på vårt svar. Vad vill vi att Gud ska göra för oss? På den frågan kan vi svara på många olika sätt. Vi har alla behov i våra liv, låt Gud få höra dem! Naturligtvis känner han dem redan, han som känner dig alltigenom. Men jag tror att Gud vill att vi ska formulera våra behov, liksom för mannen i Jeriko har vi ett behov av att göra det vi längtar efter tydligt också för oss själva. Kanske är det först då vi kan påbörja förvekligen av det vi vill med Guds hjälp?

Hur ser kärlekens väg ut för dig? Vad är det du behöver för att kunna vandra den? Vilket mod och vilken beslutsamhet behöver du, just nu? Låt Gud få veta vad du behöver! Bönen är ett verktyg för oss när vi söker Gud och vill berätta om våra drömmar och viljor. Låt oss använda den.

Kärlek är livets starkaste kraft. Den är starkare än mörkret, starkare än det som vill bryta ner, starkare än döden. Vad och vem älskar du? Hur älskar du? Vad och vem är du älskad av? Jag vet att du är älskad av Gud och jag tror att du är älskad av hela skapelsen. Hur är du älskad? Rakt igenom, fullständigt och helt. Den Gudskärleken är av ett slag som världen inte kan ge, den är unik och den är helig.

När jag svarar på frågan som Jesus ställer till mig: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?”, inser jag mitt behov av hjälp. Först då kan jag inse att bönen besvaras och att jag faktiskt får hjälp. Och då händer det att Gud blir synlig i mitt liv. Det är nog så Gud vill ha det. Gud vill att vi ska veta att han är med oss och att vi har möjlighet att leva våra liv i relation med honom.

 

Kyndelsmäss

Text: Luk. 2:22-40

Att tända ljus är trots. Att tända ljus innebär att man inte tillåter mörkret att segra. Vi firar Kyndelsmäss idag och det är en ljusets gudstjänst.

Hela den kristna tron är liksom på trots. Jesus föds in i världen i en vanlig familj, i en fattig bädd läggs han direkt efter födseln. Guds son! Det är alldeles oerhört! På trots och ibland kan jag känna också med glimten i ögat. –Det trodde ni inte va? Tänker jag mig att Gud frågar oss. Vår tro är märklig och den ifrågasätt. Så klart! Den är ju märklig. Det är en tro som ställer saker och ting på sin spets, vänder upp och ner på våra föreställningar och utmanar oss ständigt på nytt. Kristen tro blir aldrig klar, färdig och det är som det ska.

Jesus föds och hans föräldrar tar honom till templet för reningen som krävdes enligt den religiösa lagen. Ja, så länge sedan var det att man ansåg kvinnan oren efter barnafödande. Tur att både vi och vår tro utvecklats sedan dess. Men det är också fint, tänker jag, om tacksamheten för det nya barnet får stå i centrum och inte reningen. Tacksamheten är stor, det vet alla som fått barn och man vill tacka. Här i Sverige, i vår kristna tradition är det många som fortfarande bär fram sitt barn till dop, ett sätt att tacka. Vid dopet blir vi synliggjorda, tas upp i Guds famn och välsignas. (Dopet innebär ju så mycket mer också förstås) Ungefär det som hände i templet med Jesus. Vid dopet får barnet ett ljus, som en påminnelse om Jesus som är världens ljus. Symeon utbrister i templet: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse!”

Kristen tro går ännu längre i sitt trots mot mörker och död, så långt att Jesus dör och uppstår och besegrar döden. Döden är inte slutet, hoppet föds i oss att något mer är möjligt för Gud vill det. Vi talar ibland om det trotsiga hoppet. Det hopp som finns trots att det mesta ser bistert och mörkt ut. Det är det kristna hoppet, det som vägrar dö, det som vågar trotsa också det mest nattsvarta elände.

Kristus är världen ljus, han och ingen annan. Det är ett ljus som tänds inom oss och som vi får ansvar för att låta brinna. Ljuset som lyser inom oss ger oss möjlighet att vara ljus för andra, inte så att vi är bättre än någon men just möjligheten att få lysa väg för den som behöver oss liksom vi ibland är beroende av andras ljus för att orka leva.

Ljuset inom oss lyser upp också det vi kanske inte alltid vill se. Vi bär alla tankar och minnen, erfarenheter som vi helst inte visar upp. Ljuset lyser också i de mest avskilda vrår. Men och det är viktigt. Ljuset vill inte förebrå oss något, vill inte få oss att känna skam. Nej, ljuset vill hjälpa oss att se, också det som är besvärligt och osnyggt i våra liv, så att vi själva kan göra upp med det, be Gud om förlåtelse för det om det behövs och gå vidare som helare människor.

Ljuset inom oss bär också ett trots: Jag är Guds älskade barn, trots allt. Jag är den jag är, jag får leva med det, ljuset får visa mig det och i allt det är jag älskad.

Bo Setterlind skriver:

Låt inte mörker hindra dig att söka ljuset! Och när du funnit det, låt andra se, pröva, övertyga sig.

Vill du att ljus ska leva. Tänd då hos andra samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus i rädslans mörker. Tänd rättens ljus i korruptionens mörker, tänd frihetens ljus i ofrihetens mörker, tänd Trons ljus i förnekelsens mörker, tänd Hoppets ljus i förtvivlans mörker, tänd Kärlekens ljus i dödens mörker.

Tänd ljus!

Jag älskar den dikten och jag fastnar särskilt för att kärleken är dödens motsats. Och nog är det så att där kärlek saknas, där finns döden.

Hanna och Symeon fick se ljuset den där dagen i templet. De fick se det, förstå det och de fick sjunga tacksamhetens lovsång över det. Det där lilla, den där Jesus som är Messias, världens frälsare. Ljuset kommer till oss. Vi behöver inte kämpa för att få ta emot det.

Men vi behöver kämpa för att hålla det brinnande, i oss och i världen. Vi får hjälpas åt att hålla det brinnande också när det blåser snålt och kallt. Då får vi kupa händerna runt varandras ljus så att det inte slocknar.

Gud tänder ljus i världen genom Jesus Kristus, det är trotsigt och på allvar. Och det är med glimten i ögat: tänk så annorlunda vi kan se på oss själva, varandra och livet om vi kunde se så annorlunda som Gud ser. Ingenting är som det verkar och det är som det ska, livet bär på mysterium och det är vackert och märkligt. Just mitt i detta liv får vi bevara ljusets låga och lysa, för det är vi skapade till och det tror jag är Guds vilja. Amen.