Tredje söndagen efter Trettondedagen

Några tankar.

Text: Matt.8:5-13

Det handlar om en officer som inte är kristen men som litar på Jesus. Ganska märkligt egentligen. När vi talar om officerer i Palestina på denna tid får vi nog tänka oss en romersk soldat. Det är en extrem situation som gör att han kommer till Jesus. Vad är det för en tjänare egentligen? Är det hans bästa vän, finns det en kärleksrelation? Vi vet inte men något alldeles extra måste det handla om eftersom han vänder sig till Jesus.

Och han gör det med en sådan självklarhet. Tilliten till Jesus är bara där: säg bara ett ord så blir pojken frisk. Inga djuplodande svåra teologiska diskussioner om huruvida Jesus verkligen är Messias, Guds son, om han verkligen kan göra under eller bara är en bluff. Bara detta självklara: du kan.

Tänk om min tro kunde se ut så där. Sådär självklar. Och det gör den förstås ibland men vi människor har en tendens att gärna krångla till saker och ting. Och nog kan det vara viktigt att diskutera tron och nog kan tvivlet ha sin plats i våra liv. Men ibland kan vi också bara få vila i vår tro.

En förtröstan på Gud som säger: jag vet att du finns, jag bara vet det. Du ser mig och vill mig väl. Ibland får jag vila i den förvissningen, den tryggheten och se att min tro är den säkra grund som jag bygger mitt liv på.

Tro handlar nog väldigt mycket om att lita på, trots allt, igenom allt, kunna lita på att tron bär mig i livet, att Gud finns. Trots att det finns hur många argument som helst för att Gud är död väljer jag att tro för Gud är en realitet i mitt liv och jag kan se och tror på att Gud är en realitet i världens liv.

Officeren har kommit till en punkt, en förtvivlans punkt, där inget annat återstår än förtröstan på att Jesus kan rädda från det onda, från döden.

Kanske är det ofta i de där stunderna av förtvivlan som vi behöver vår tro som mest, att de då måste finnas en yttersta mening och närvaro i tillvaron. Jag tänker på Kristina från Duvemåla som sjunger:

”Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få Vem skulle trösta mig jag är så liten på jorden Om du inte fanns till Ja vad gjorde jag då Nej du måste finnas du måste jag lever mitt liv genom dig utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav Du måste finnas du måste hur kan du då överge mig jag vore ingenstans jag vore ingenting om du inte fanns”

Och lika ofta är det i de mest lyckliga, fantastiska stunder som vi kan känna att det finns denna yttersta mening. När kärleken drabbar oss, när ett barn föds, när lyckan spirar i kroppen, då känns tron sådär självklar och levande.

Tro kan vara en intellektuell övning, en diskussion om teologi. Men tro är framförallt ett tillstånd där vi vågar lita på. Gud har lovat att vara här, med oss, i oss, i världen. Det får jag tro på. I bönen får jag söka mig djupare i den förvissningen om att Gud är, Jesus vandrar med mig. Det får vara klangbotten i mitt liv. Oavsett hur det i övrigt ser ut och att det många dagar känns alldeles omöjligt att bara tro, så där enkelt och förbehållslöst.

Men jag får söka mig till dessa stunder av stillhet i tron. En kväll i kapellet kan vara en sådan stund.

Nog är det också så att denna stillhet av tro kanske inte kan komma utan kamp. Kampen är en del av trons liv och jag tror att det är det evangeliet handlar om när det berättas om hur en del ska kastas ut i mörkret och gråta och skära tänder. Jag tror inte att det handlar om att en del ska hamna utanför trons gemenskap. Men jag tror att all tro behöver kämpa. De som lever helt oreflekterat med en tro för syns skull, en tro som bara ligger på ytan kommer också att hamna i tvivlets mörker. Där hamnar vi alla någon gång. Men det finns en väg tillbaka, en väg genom tvivlet och kampen. Vi kan vandra trons väg igen. Den kommer bara stundvis att vara slät och rak. Oftast är den uppförslut och nedförslut, krokig och till och med snårig. Men det är som det ska.

Jesus skapar tro i officeren som han möter. Jesus får skapa tro i oss. En tro som bara får vara, landa, bli vårt fundament och vår bas utifrån vilken vi lever våra liv.