Den goda viljan.

Text: 2 Kor. 8:8-15

En fråga om jämvikt skriver Paulus om. Han skriver till en församling som han grundat och som han nu vill ska bidra till de kristna i Jerusalem. Han skriver helt enkelt ett tiggarbrev och ber om pengar. Och jag tänker att de här raderna säger något väsentligt om Gud och om livet. Han skriver att det inte är en befallning, att de måste ge till dem som har det sämre än de själva. Men det är en prövning av deras kärlek. Finns nog med kärlek för att de ska förstå vad som behöver göras?

Paulus fortsätter och säger att det handlar om att dela med sig efter förmåga. Det handlar inte om att ge det man inte har utan att ge av det som man faktiskt har. Det som krävs, menar Paulus, är den goda viljan.

Hur ser det ut med oss? Har vi den goda viljan?

Vi lever i en orolig tid. Världen känns osäker. Mer än 50 miljoner människor är på flykt. Människor mördas i Paris. Kommer det att hända här i Sverige också? Misstänksamheten breder ut sig. Vem är vän, vem är fiende? Enkla lösningar söks: det måste vara någons fel! Nog är det invandringen, eller det mångkulturella samhället som är roten till det onda? Som gör att jag känner mig osäker, rädd? Muslimer passar inte in i Europa, passar inte in i Sverige.

Kristen tro vädjar till människans kärlek och hennes goda vilja. Hur tolkar vi på bästa sätt det som nu sker i vår värld? Med kärlek och god vilja?

Världens liv handlar enligt Paulus om en fråga om jämvikt om en balans. Vi får ta emot när vi behöver och vi får ge när vi kan ge. Det är en rörelse som hela tiden pågår, ett givande och ett tagande. Men det verkar som om det systemet inte fungerar. Kanske har det aldrig fungerat. Kanske har människans egoism och rädsla alltid satt käppar i hjulet för detta jämviktssystem? Det är nog så men inte desto mindre så är det Guds dröm om sin värld.

Oavsett vad vi tror på är vi kallade till att göra det goda. Den kallelsen är tydlig i kristendomen liksom i andra religioner. Den är tydlig för varje människa eftersom vi faktiskt vet vad som är gott och vad som är ont. Den sanningen känner vi intuitivt även om vi så ofta har svårt att välja det goda framför det onda.

Paulus kallar församlingen i Korinth att göra skillnad, att betyda något för de kristna i Jerusalem som saknar vad de har.

I våra mörkaste stunder är vi människor ganska otäcka och det är lätt att misströsta och ge upp hoppet om kärleken. Men om vi gör det har ju mörkret vunnit. Vad finns då kvar? Att vara en hoppets agent i oroliga tider är svårt. Men vem har sagt att livet skulle vara en räkmacka?

Till människans livsvillkor hör kampen. Ett liv utan kamp kan kanske inte ens sägas vara ett liv? Det handlar om kampen för överlevnad förstås och i den kampen handlar det om att se hur vi kan arbeta tillsammans för ingen överlever ensam. Vi är inte skapta till ensamhet men till gemenskap, tror jag. Gud är en gemenskapens Gud, en Gud som vill relationer. En relation med oss var och en och relationer oss emellan. När relationsnätet vävs starkt kan också utmaningar och oroliga tider hanteras. Men när tilliten till varandra har skadats blir det svårt at våga gå in i kampen för det som vi ju vet är rätt och gott.

Så här står vi nu, mitt i den oroliga världen. Vad gör vi då?

Vi söker det goda, vi söker relationer för i relationer kan förståelsen gro. När vi möts kan vi också förstå varandra liksom vi kan ana mer och mer av Gud när vi möter Gud.

Att gå in i relationer handlar om mod. Det handlar om modet att släppa lite av det som är jag så att någon annan kan få plats. När vi släpper in, också det som känns främmande, växer vi som människor, livet blir större. Ingenting blir så lätt längre när man har relationer. Man kan inte tolka världen i svart eller vitt längre. Det jag är rädd för blir inte lika skrämmande längre om jag känner det.

Jag är rädd för terrorister. Jag oroar mig för vad som kommer att hända. Jag är rädd för ett Europas krig mot Islam. Men jag umgås varje dag med många muslimer, de finns här på vår skola. Jag har relationer med dessa människor och jag vet att de inte är terrorister. Relationerna till eleverna gör mig mindre rädd och mer benägen att tro på det goda, för vi vill samma sak. Vi vill det goda livet för alla, oavsett religion eller inte. Vi vill jämvikt där vi kan ge och där vi kan få.

Rädsla och känslan av utsatthet, maktlöshet tror jag är grunden för det onda. Vår kallelse som människor är att inte låta oss förlamas av den. Vår kallelse som människor är något helt annat. Och vi vet vilken den är.