Ny bok!

tilltrobok

Växjö stift ger ut en ny bok på Argument. Den handlar om det koncept för församlingsutveckling jag och några andra för ett antal år sedan hämtade hem från vårt vänstift i Oxford. Roligt att den nu publiceras. Själv bidrar jag med ett litet kapitel som heter ”mission stavas diakoni”, ett citat från Caroline Krook. Jag kommer att publicera texten här på bloggen snart.

Tredje söndagen efter Trettondedagen

Några tankar.

Text: Matt.8:5-13

Det handlar om en officer som inte är kristen men som litar på Jesus. Ganska märkligt egentligen. När vi talar om officerer i Palestina på denna tid får vi nog tänka oss en romersk soldat. Det är en extrem situation som gör att han kommer till Jesus. Vad är det för en tjänare egentligen? Är det hans bästa vän, finns det en kärleksrelation? Vi vet inte men något alldeles extra måste det handla om eftersom han vänder sig till Jesus.

Och han gör det med en sådan självklarhet. Tilliten till Jesus är bara där: säg bara ett ord så blir pojken frisk. Inga djuplodande svåra teologiska diskussioner om huruvida Jesus verkligen är Messias, Guds son, om han verkligen kan göra under eller bara är en bluff. Bara detta självklara: du kan.

Tänk om min tro kunde se ut så där. Sådär självklar. Och det gör den förstås ibland men vi människor har en tendens att gärna krångla till saker och ting. Och nog kan det vara viktigt att diskutera tron och nog kan tvivlet ha sin plats i våra liv. Men ibland kan vi också bara få vila i vår tro.

En förtröstan på Gud som säger: jag vet att du finns, jag bara vet det. Du ser mig och vill mig väl. Ibland får jag vila i den förvissningen, den tryggheten och se att min tro är den säkra grund som jag bygger mitt liv på.

Tro handlar nog väldigt mycket om att lita på, trots allt, igenom allt, kunna lita på att tron bär mig i livet, att Gud finns. Trots att det finns hur många argument som helst för att Gud är död väljer jag att tro för Gud är en realitet i mitt liv och jag kan se och tror på att Gud är en realitet i världens liv.

Officeren har kommit till en punkt, en förtvivlans punkt, där inget annat återstår än förtröstan på att Jesus kan rädda från det onda, från döden.

Kanske är det ofta i de där stunderna av förtvivlan som vi behöver vår tro som mest, att de då måste finnas en yttersta mening och närvaro i tillvaron. Jag tänker på Kristina från Duvemåla som sjunger:

”Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få Vem skulle trösta mig jag är så liten på jorden Om du inte fanns till Ja vad gjorde jag då Nej du måste finnas du måste jag lever mitt liv genom dig utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav Du måste finnas du måste hur kan du då överge mig jag vore ingenstans jag vore ingenting om du inte fanns”

Och lika ofta är det i de mest lyckliga, fantastiska stunder som vi kan känna att det finns denna yttersta mening. När kärleken drabbar oss, när ett barn föds, när lyckan spirar i kroppen, då känns tron sådär självklar och levande.

Tro kan vara en intellektuell övning, en diskussion om teologi. Men tro är framförallt ett tillstånd där vi vågar lita på. Gud har lovat att vara här, med oss, i oss, i världen. Det får jag tro på. I bönen får jag söka mig djupare i den förvissningen om att Gud är, Jesus vandrar med mig. Det får vara klangbotten i mitt liv. Oavsett hur det i övrigt ser ut och att det många dagar känns alldeles omöjligt att bara tro, så där enkelt och förbehållslöst.

Men jag får söka mig till dessa stunder av stillhet i tron. En kväll i kapellet kan vara en sådan stund.

Nog är det också så att denna stillhet av tro kanske inte kan komma utan kamp. Kampen är en del av trons liv och jag tror att det är det evangeliet handlar om när det berättas om hur en del ska kastas ut i mörkret och gråta och skära tänder. Jag tror inte att det handlar om att en del ska hamna utanför trons gemenskap. Men jag tror att all tro behöver kämpa. De som lever helt oreflekterat med en tro för syns skull, en tro som bara ligger på ytan kommer också att hamna i tvivlets mörker. Där hamnar vi alla någon gång. Men det finns en väg tillbaka, en väg genom tvivlet och kampen. Vi kan vandra trons väg igen. Den kommer bara stundvis att vara slät och rak. Oftast är den uppförslut och nedförslut, krokig och till och med snårig. Men det är som det ska.

Jesus skapar tro i officeren som han möter. Jesus får skapa tro i oss. En tro som bara får vara, landa, bli vårt fundament och vår bas utifrån vilken vi lever våra liv.

 

Den goda viljan.

Text: 2 Kor. 8:8-15

En fråga om jämvikt skriver Paulus om. Han skriver till en församling som han grundat och som han nu vill ska bidra till de kristna i Jerusalem. Han skriver helt enkelt ett tiggarbrev och ber om pengar. Och jag tänker att de här raderna säger något väsentligt om Gud och om livet. Han skriver att det inte är en befallning, att de måste ge till dem som har det sämre än de själva. Men det är en prövning av deras kärlek. Finns nog med kärlek för att de ska förstå vad som behöver göras?

Paulus fortsätter och säger att det handlar om att dela med sig efter förmåga. Det handlar inte om att ge det man inte har utan att ge av det som man faktiskt har. Det som krävs, menar Paulus, är den goda viljan.

Hur ser det ut med oss? Har vi den goda viljan?

Vi lever i en orolig tid. Världen känns osäker. Mer än 50 miljoner människor är på flykt. Människor mördas i Paris. Kommer det att hända här i Sverige också? Misstänksamheten breder ut sig. Vem är vän, vem är fiende? Enkla lösningar söks: det måste vara någons fel! Nog är det invandringen, eller det mångkulturella samhället som är roten till det onda? Som gör att jag känner mig osäker, rädd? Muslimer passar inte in i Europa, passar inte in i Sverige.

Kristen tro vädjar till människans kärlek och hennes goda vilja. Hur tolkar vi på bästa sätt det som nu sker i vår värld? Med kärlek och god vilja?

Världens liv handlar enligt Paulus om en fråga om jämvikt om en balans. Vi får ta emot när vi behöver och vi får ge när vi kan ge. Det är en rörelse som hela tiden pågår, ett givande och ett tagande. Men det verkar som om det systemet inte fungerar. Kanske har det aldrig fungerat. Kanske har människans egoism och rädsla alltid satt käppar i hjulet för detta jämviktssystem? Det är nog så men inte desto mindre så är det Guds dröm om sin värld.

Oavsett vad vi tror på är vi kallade till att göra det goda. Den kallelsen är tydlig i kristendomen liksom i andra religioner. Den är tydlig för varje människa eftersom vi faktiskt vet vad som är gott och vad som är ont. Den sanningen känner vi intuitivt även om vi så ofta har svårt att välja det goda framför det onda.

Paulus kallar församlingen i Korinth att göra skillnad, att betyda något för de kristna i Jerusalem som saknar vad de har.

I våra mörkaste stunder är vi människor ganska otäcka och det är lätt att misströsta och ge upp hoppet om kärleken. Men om vi gör det har ju mörkret vunnit. Vad finns då kvar? Att vara en hoppets agent i oroliga tider är svårt. Men vem har sagt att livet skulle vara en räkmacka?

Till människans livsvillkor hör kampen. Ett liv utan kamp kan kanske inte ens sägas vara ett liv? Det handlar om kampen för överlevnad förstås och i den kampen handlar det om att se hur vi kan arbeta tillsammans för ingen överlever ensam. Vi är inte skapta till ensamhet men till gemenskap, tror jag. Gud är en gemenskapens Gud, en Gud som vill relationer. En relation med oss var och en och relationer oss emellan. När relationsnätet vävs starkt kan också utmaningar och oroliga tider hanteras. Men när tilliten till varandra har skadats blir det svårt at våga gå in i kampen för det som vi ju vet är rätt och gott.

Så här står vi nu, mitt i den oroliga världen. Vad gör vi då?

Vi söker det goda, vi söker relationer för i relationer kan förståelsen gro. När vi möts kan vi också förstå varandra liksom vi kan ana mer och mer av Gud när vi möter Gud.

Att gå in i relationer handlar om mod. Det handlar om modet att släppa lite av det som är jag så att någon annan kan få plats. När vi släpper in, också det som känns främmande, växer vi som människor, livet blir större. Ingenting blir så lätt längre när man har relationer. Man kan inte tolka världen i svart eller vitt längre. Det jag är rädd för blir inte lika skrämmande längre om jag känner det.

Jag är rädd för terrorister. Jag oroar mig för vad som kommer att hända. Jag är rädd för ett Europas krig mot Islam. Men jag umgås varje dag med många muslimer, de finns här på vår skola. Jag har relationer med dessa människor och jag vet att de inte är terrorister. Relationerna till eleverna gör mig mindre rädd och mer benägen att tro på det goda, för vi vill samma sak. Vi vill det goda livet för alla, oavsett religion eller inte. Vi vill jämvikt där vi kan ge och där vi kan få.

Rädsla och känslan av utsatthet, maktlöshet tror jag är grunden för det onda. Vår kallelse som människor är att inte låta oss förlamas av den. Vår kallelse som människor är något helt annat. Och vi vet vilken den är.