Växjö kommun gör skillnad på folk och folk

Inför valet i höstas inbjöds Växjö kommuns politiker till Diakonicentrum för en debatt. Frågan som Diakonicentrum ville ha svar på var hur kommunen tänker kring de som inte har någonstans att bo. Hur ska de klara vintern? Politikerna från vänster till höger lovade att ett härbärge under de kalla vintermånaderna, det skulle det bli! Vad skönt tänkte alla engagerade i frågan. Vi slipper ännu en vinter i Växjö kommun då folk tvingas sova på ovärdiga platser och frysa häcken av sig.

Nu är det vinter, nästan i alla fall. Men något härbärge syns inte till. Den politiskt ansvarige menar att det nog dröjer två, tre veckor till. Skandal säger jag! Varför tar det sådan tid? Hur svårt kan det vara?

Härbärget gäller dessutom bara svenska medborgare. Hoppsan! EU-migranterna som tigger utanför våra livsmedelsbutiker tänker kommunen inte ta något ansvar för. Hur tänker man där? Ännu en skandal tycker jag. Vi vet ju att de allra flesta av dessa människor befinner sig hos oss eftersom de har mycket svårt att försörja sig i sina hemländer, exempelvis Rumänien. Nu finns de här och vi kan inte vänta på samtal mellan regeringarna eller EU-beslut. Dessa människor fryser nu! Varför gör kommunen denna skillnad på folk och folk? Jag förstår det inte! Jo, alltså jag förstår att pengar spelar roll. Men hur kan pengar vara avgörande när vi talar om människor som sover i bilar? Skärpning Växjö kommun!

Domsöndagen

1 Kor. 15:22-28

Matt. 13:47-50

Domsöndag, kyrkoårets slut, slutet. Det låter allvarligt, och det är det. Jag vill varna känsliga lyssnare: detta kommer att bli en domspredikan, bara så att ni vet. Och visst har domsperspektivet och bilden av helvetet missbrukats många gånger i kyrkans historia och än i dag. Helvetet, den yttersta domen har använts för att skrämma människor till lydnad, det har använts för att kontrollera människor och få dem att känna synd och skam, skuld för dem de är. Jag tänker att tankarna om domen har en helt annan grund. Det handlar snarare om att få oss att få syn på allt det som brister i våra bristfälliga liv. Det borde snarare vara en hjälp för oss än något som stjälper oss.

Jag tror att domen kommer. Jag tror både på den dom som möter mig när jag dör och jag tror på den yttersta dagen, den dag då Jesus ska komma tillbaka för att döma hela jorden och hela mänskligheten.

Kristen tro har ett korrektiv, det finns tankar om vad som är rätt och om vad som är fel. Kristendomen är inte en ”låt gå” religion som säger att ”anything goes”, du kan göra vad du vill för du är för alltid räddad av Gud. Nog är Guds nåd stor, tack och lov för det! Men det finns också en dom.

När kyrkoåret nu når sitt slut är det räkenskapens tid, bokslutets tid. Hur blev det här kyrkoåret egentligen? Vad har jag gjort och vad har jag inte gjort som jag borde gjort? Vi människor är ansvariga för våra handlingar. Visst finns det förlåtelse och nåd från Gud när vi vänder oss till honom och ber om det. Gud är stor och förlåtelsen finns där för mig när jag insett och förstått det som blivit fel. Gud vill mig väl.

Så tror jag det är med domen också: Gud vill mig väl. Gud vill att jag ska leva. Trots att mitt liv på jorden är slut vill Gud att jag ska leva, ansikte mot ansikte med honom, som är kärleken.

Men, domen kommer jag inte undan. Eftersom jag har ansvar för mina handlingar måste jag också stå till svars för dem. Och jag har ett val: att vända mig till Gud eller att vända mig bort ifrån Gud. Det valet har varje människa och varje människa måste göra det valet.

Jag tror att jag den dagen då jag inte längre finns här på jorden, när jag dött och begravts, då kommer jag att möta Gud. Och jag kommer att få se mitt liv spelas upp, allt det som jag egentligen inte vill se, det kommer jag att få se. Och jag ges ett val: att be om förlåtelse, att vända mig till Gud, eller låta bli, vända mig bort.

Mänskligt liv behöver en norm, tror jag. Det finns saker som vi alla vet är fel. Egoism, snikenhet, våld mot andra, verbalt eller fysiskt, att söka berömmelse snarare än att söka att tjäna andra, ja allt det här känner vi så väl till. Ofta är det enklare att veta vad som är rätt och riktigt än vi ibland vill erkänna. Många situationer i livet är inte särskilt komplicerade, vi vet vad ci borde göra. Och ändå hamnar vi så ofta där i att det onda som vi inte vill det gör vi och det goda som vi vill, det gör vi inte.

Vi behöver ett levande samtal om vad som är riktigt och om vad som är fel. Det handlar om hur jag agerar i vardagen, hur jag använder mina pengar, hur jag använder tiden, vem som får del av min kraft.

För den dagen kommer ju då Gud kommer att fråga oss: Jag var naken, gav du mig kläder, jag var fattig, gav du mig pengar, jag svalt, gav du mig mat, jag satt i fängelse, kom du och besökte mig? Vi vet att den frågan kommer på domens dag.

Och än en gång, för tydlighetens skull: att domen kommer är inte skrämselpropaganda, det handlar om att jag behöver få syn på mina brister, men framförallt att jag får syn på det goda livet. Hur ser det ut egentligen? Det goda livet? Där vi delar resurser med varandra, där ingen lämnas utanför, där alla inkluderas, trots att de är så olika oss. Det samtalet behöver få plats i våra liv, i församlingens liv, i samtalet med grannarna, kompisarna, arbetskamraterna. Hur vill vi ha det egentligen och hur kan vi hjälpa varandra att med Guds hjälp nå dit?

Världen mår inte bra, vi vet det. Krig och konflikter, svält och fattigdom, våldtäkter och misshandel, överkonsumtion och klimatförändringar. Allt hör ihop med hur vi människor väljer att leva våra liv. Vi är ansvariga, vad kan vi göra?

Det vi inför alla dessa frågor som kan kännas övermäktiga och ge oss ångest och skapa apati och meningslöshet i våra liv behöver påminna oss om är att Gud räknar med oss. Gud räknar med att vi tar ansvar. Vi har fått mandat att vara Guds tjänare på jorden, vi är kallade att göra skillnad. Det fantastiska är att Gud, trots vår bristfällighet som människor, väljer oss att anförtro sig till.

Livet är inte meningslöst, det spelar roll vad jag och du gör! Livet är fullt av mening! Det finns så mycket att göra och alla har vi olika gåvor och olika uppgifter att gå in i. Jag kan inte ställa mig utanför Guds idé med sin värld. Jag kan inte strunta i min kallelse att göra skillnad. Då blir domen hård.

Den yttersta domen handlar inte om något slags evigt straff, ett brinnande i helvetet för evig tid. Straffet är evigt, inte bestraffningen. Vad det handlar om är förintelse. Kristen tro är en hoppets tro, en tro att livet inte tar slut för att jordelivet gör det. Det är hoppet om att för evigt få leva med Gud, ansikte mot ansikte. Motsatsen till det är ”den andra döden”, det totala utslocknandet, den missade möjligheten att få leva med Gud, slutet. Jag tror att det hotet är reellt. Och jag tror att nästan alla vill något annat. Men valmöjligheten finns där: att välja nåden och förlåtelsen eller att inte vilja se min och den här världens brist.

Dom och nåd ligger nära varandra. I dagens evangelietext är det änglarna som skiljer de onda från de rättfärdiga, samma änglar som så ofta säger: ”Var inte rädd” och i episteltexten får vi veta att Gud ska bli allt i alla, då när domen rensat ut det som inte är som det borde, ska Gud, kärlekens Gud, nådens Gud bli allt, överallt. Domen är alltså inte ett skräckscenario, domen är Guds sätt att ställa till rätta det som brustit, det som brister hela tiden i våra liv.

Men, och det är viktigt, det finns inget gulligt över domen, det finns inget mysigt nallebjörnsaktigt med domen. Den är en realitet, den kommer, i våra liv och i världens liv.

Med domen för ögonen kan jag söka leva mitt liv så gott jag kan. Inte som ett hot men som ett hopp.

En annan värld är möjlig! Kristen världsbild menar det på allvar: det går att leva annorlunda, i kamp mot det som förminskar människovärdet, mot det som bryter ner och förstör. Hoppet att Jesus en dag ska döma mig och hela världen är ett hopp om att Guds rike ska förverkligas, att livet ska bli gott för alla.

Så hur gör jag för att göra skillnad i världen? Hur gör församlingen här i Värnamo för att göra skillnad. Hur blir vi hoppets agenter så att världen kan se att de kristna lever i enighet, inbördes kärlek och syskonskap?

Det är kallelsen och vi behöver ta den på allvar. Kallelsen kommer att utvärderas och Gud kommer att möta oss ansikte mot ansikte, tack gode Gud för det!

Amen