Söndagen före Domsöndagen.

Text: Lukasevangeliet 17:20-30

Vi närmar oss slutet. Slutet på kyrkoåret. Nästa söndag tar det slut. Som alltid när något är på väg att ta slut får vi reflektera över det som varit och över det som ska komma. Kristen tro har som fundament ett hopp om att Guds rike ska komma till oss, här, mitt i den här världen. Guds rike är fredsriket, ett rike där ingen konkurrens finns, där kampen om knappa resurser inte behövs, ett rike där vi lever det goda livet tillsammans. Det vi ser i världen idag med krig och konflikter, svält och elände är inte sanningen. Guds sanning om sin värld är en annan, den talar om ett liv där alla människor och hela skapelsen får sina behov tillgodosedda.

Guds rike är inte svårt att greppa, det handlar om rättvisa och fred, om försoning och kärlek, om sanning och glädje. Det goda livet helt enkelt.

Att hoppas är att inte ge upp, att inte släppa taget om detta Guds löfte. Trots allt som sker, trots att det ser mörkt ut för världen. Trots allt. Hoppet är trotsigt och i den här världen behövs det trotsiga hoppet, att vi inte ger upp. Om Gud finns, om Gud skapat allt och vill oss väl, finns heller ingen anledning att ge upp hoppet. Gud är med oss, hur kan det då misslyckas?

Att söka Guds rike är vi kallade till hela tiden, varje dag. Och Jesus säger i dagens text till oss att inte söka det här eller där, han säger att Guds rike finns inom oss.

I oss, i varje människa finns Guds rike nedlagt. Kanske var det så att när Gud den där gången i skapelsens begynnelse funderade över var hen skulle gömma det allra finaste som finns. Gud funderade, ska jag gömma det i det högsta berget, eller under havsbotten, eller i den djupaste dal. Nej, tänkte Gud, då kommer det att hittas och säkert säljas till högstbjudande för sådan är människan. Nej, jag ska gömma det på ett säkert ställe, där det måste sökas men samtidigt vara tillgängligt för alla. Jag gömmer det i människan, i varje människa gömmer jag Guds rike. Kanske var det så.

Guds rike finns inom oss och jag är kallad att söka det i mig själv men också i andra för i oss alla finns det.

Det betyder ju att jag är kapabel till det goda och det vet vi ju alla, vi är kapabla till det goda, till kärlek, omsorg, rättvisa, fred och försoning. Det finns där. Men ofta orkar eller kan vi inte plocka fram det. I en tid där vi tävlar med varandra om pengar och framgång är det svårt att synliggöra gudsriket inom oss. Det kommer i skymundan, det begravs under alla de krav vi själva, andra och världen ställer på oss. Det gäller att lyckas, det gäller att ta för sig, att visa framfötterna.

Men tänk om det tankesättet är helt fel? Jag tror att det är det. Livet handlar inte om att ta för sig. Livet handlar om att ge. Livet handlar inte om att lyckas, det handlar om att se att jag är älskad oavsett och att Guds rike finns i mig. Gud har gömt det vackraste, det allra bästa inuti mig, också jag som är en bristfällig människa, långt ifrån perfekt.

Hur ser ditt hopp ut? Hur ser din dröm om det goda livet ut? Att söka svaren på de frågorna kan hjälpa oss att inte tappa modet, att inte ge upp hoppet. Som kristen är jag en hoppets agent, min kallelse är att inte ge upp. Därför är ett kristet liv ett liv i kamp. Kampen för det goda livet behöver föras nu liksom alltid. När vi känner att egoismens vindar blåser snålt, här i vårt land och i hela Europa, ja hela världen, behövs kampen mer än någonsin.

Kanske har vi som kyrka världens chans mitt i den bedrövelse och uppgivenhet som präglar vår sargade värld idag? Världens chans att få förmedla hoppet, att det inte är kört, inte för sent och att Guds rike faktiskt kommer. Om inte vi som kyrka förmedlar hopp, vem ska då göra det? Om inte jag som kristen, trots allt, orkar hoppas, vem ska då göra det?

Guds rike finns inom oss! Det är fantastiskt att Gud gömt det allra viktigaste i oss! Låt oss söka det och förmedla det. Amen.