Tjugoförsta söndagen efter Trefaldighet

Text: 2 Mos. 23:1-9

Jag tänker att vi människor oftare vet vad som är rätt än vi kanske vill erkänna. Det är inte så svårt egentligen att känna igen det som är riktigt, det som är kärleksfullt och rimligt. Vi känner den gyllene regeln: gör mot andra så som du vill att andra ska göra mot dig. Oavsett om man är kristen eller inte finns den regeln med oss, vi kan den, den är ingen nyhet.

I texten från Moseboken för vi en hel del sådana regler att hålla oss till som vi vet är riktiga och sanna. Ändå har vi en förmåga att inte följa dem. Ibland gömmer vi oss bakom att livet är komplicerat. Hur ska man kunna välja rätt i matbutiken när det finns så många olika märkningar? Det är ju jättesvårt! Jag har inte tid att stå och läsa allt det där! Undanflykterna är många men naturligtvis är det bara struntprat! Vi vet alla att ekologisk mat är bra för jorden om den ska kunna bära kommande generationer och att de ska få det bra i deras liv. Man behöver inte läsa allt, det räcker ju med att leta upp märkningen som vi vet är bra. Det är ett exempel på hur vi gärna gör livet mer komplicerat än vad det är.

Jag kan väl inte hjälpa alla! Inte kan väl jag ge en tjuga i varenda pappmugg på stan som sträcks fram av en person som har det mycket sämre än jag. Det där får väl samhället ta hand om! Ibland innebär dessa försvar att vi inte lägger någon tjuga alls. Dessutom är det säkert ligor som opererar och de får säkert in massor av pengar. Också detta vet vi egentligen är struntprat! Flera undersökningar och reportage i våra medier har visat tydligt att de flesta tiggare faktiskt är väldigt utsatta människor som behöver vår hjälp. Låt oss sluta med att göra livet mer komplicerat än vad det faktiskt är!

Söndagen som ligger framför oss har temat samhällsansvar. Och visst kan det ligga något i invändningen att samhället måste ta ansvar för de som har det svårt. Vi betalar ju skatt, eller hur? Men det kan ju inte frikoppla mig från mitt personliga ansvar i just samhället. Jag tillhör ju samhället, samhället är vi allihop som bor i det här landet.

Samtidigt som många av oss gärna skjuter över ansvaret på samhället finns ett stort ointresse och förakt för politik. Politik är tråkigt, meningslöst, politikerna bara lovar men håller inget och det är bara en enda soppa alltihop. Bäst att hålla sig ifrån det.

Jag tror att vi alla är kallade till ansvar, inte bara för oss själva, utan i samhället, för allas bästa. Innerst inne vet vi alla att vi inte bara är till för oss själva. Vi hör ihop med andra och det får konsekvenser. Jag tänker att vi alla är beroende av samhället och vi behöver det. Då blir det viktigt att fundera på hur vi vill ha det. Hur ser det goda samhället ut? Och när vi ställer oss sådana frågor ja då pratar vi ju politik. Att vara politiskt engagerad kan betyda att man engagerar sig i ett politiskt parti men det kan också innebära att man engagerar sig i olika sakfrågor. Hur tar vi som samhälle ansvar för de så kallade EU-migranterna som tigger på våra gator? Det är en politisk fråga. Vi får en ledtråd i dagens text: du ska inte förvränga rätten för den fattige, står det. Hur ska vi tolka det? Ja, jag tänker att det måste handla om att den fattige har vissa rättigheter, eller borde ha vissa rättigheter. Hur ser vi till att de får det? Hur ser mitt ansvar ut i just denna fråga?

Ingen av oss kan göra allt. Men den devisen som vi så väl känner kan inte få oss att inte göra någonting alls. Men nog blir det ofta så? Det känns för överväldigande, för mycket. Vi matas via TV, tidningar och nätet av allt elände som finns. Också här i lilla Växjö. Det finns ju de som har ansvar för allt detta, de, samhället, politikerna, polisen, socialen eller vad det nu är. Så varför ska jag engagera mig?

Vi behöver ta vår kallelse och vårt ansvar på allvar tror jag. En del saker måste man faktiskt göra för annars är man ingen människa utan bara en liten lort som Jonatan sa till Skorpan i Bröderna Lejonhjärta.

Vi vet alla att det är så. Vi vet att det är riktigt att engagera oss för det som är rätt, för kärleken. Att få vara med i arbetet för att den här världen ska bli en bättre plats att leva på för fler är stort och viktigt och jag tror också att det är de goda gärningarna som bidrar till att fylla våra liv med mening.

Vår kallelse ser olika ut för oss alla och den ser olika ut i olika delar av livet. Hur ser din kallelse ut just nu? Vad är du kallad att göra? Vad kan du göra? För din nästa?

Risken med detta resonemang är att vi blir pålastade en massa måsten, att vi får dåligt samvete och ångest över att vi inte har med tid och resurser att engagera oss för andra. Dåligt samvete kan vara en motivator för oss, det är inget fel på att ha ett samvete som påverkar oss. Men det får inte heller bli ett ok som vi inte orkar bära. Att göra det som vi vet är rätt kan istället befria oss att leva goda liv. Vi mår bra av att delta i andras liv, att bry oss. Vi mår sämre när vi inte vill eller orkar bry oss.

Att blanda oss i varandras liv är viktigt och det ger oss en möjlighet att bli relevanta för andra och andra blir relevanta för oss, det skapar en gemenskap där också jag kan landa när jag behöver andras engagemang i mitt liv.

Allt hör ihop. Vi har ett samhällsansvar och vi får bidra. Så blir livet större än min lilla sfär och så kan det goda livet delas med andra. Jesus vandrar mitt ibland oss i allt det som är svårt och som vi behöver göra. Vi är inte ensamma i kampen för en rimligare värld och det vi gör finns i ett större sammanhang än vi kan se. Vårt engagemang är en del av Guds engagemang för den värld Gud har skapat. Vi är en liten pusselbit som måste finnas för att den stora bilden ska bli tydlig: att Gud älskar den här världen och oss, var och en, och vill samarbeta med oss. Det är stort och vi vet att det är riktigt att finnas med i det pusslet, in i det är vi kallade att försöka leva som människor som vill ta ansvar.

Amen.