Första Advent 2014

På söndag firar vi gudstjänst i vårt fina kapell tillsammans med IM Kronoberg, därför nämns IM i texten. Gott nytt kyrkoår önskar jag er alla!

Texter: Sakarja 9:9-10, Rom 13:11-14, Matt. 21:1-9

Ett nådens år önskar jag er alla! Det är första advent! Gott nytt kyrkoår!

Han kommer ännu en gång i sin kyrka, Jesus, ridande på en åsna. Äntligen advent, med alla sina välbekanta dofter och smaker, ljus och stjärnor i fönstren. Äntligen ljus efter den mörka november! Ja, det finns mycket att glädjas över en dag som denna, Hosianna i höjden! Julen närmar sig, advent handlar om det som kommer, ja både om det som redan är men samtidigt det som kommer.

Jesus kommer på åsnan men vi väntar på julaftonsnatten då Jesus föds i stallet i Betlehem, den magiska natten då Gud tar gestalt i en människa, blir som oss, men ändå inte.

Advent betyder ju just ankomst och det handlar om det nådens år som Jesus kommer med, den tid av nåd och fred som vi inte själva tycks kunna skapa, det kommer nu. Det är inte fullbordat men det har påbörjats, Guds rike, freden, nåden.

Det finns en risk för oss att alla våra härliga jultraditioner skymmer allvaret i första advents budskap. Det är just ett fredsbudskap. Advent är enligt kristen tradition en fasta och jag tänker att den är en fasta i ordets rätta bemärkelse som ju handlar om förberedelse. Och ingen tid på året är väl så fullt av förberedelser som just adventstiden. Det ska bakas och städas, handlas klappar och allt vad det är. Och allt detta är nog gott och väl. Men risken finns som sagt att det skymmer budskapet. Fastan får vara förberedelse i det praktiska men kanske kunde det också vara en inre förberedelse inför det som ska komma, det som kommer på julnatten. Hur förbereder jag mig på att ta emot fredsfursten som ska komma? Hur bereder jag plats för fred där jag finns och verkar?

Kyrkoåret börjar idag med ett fredsbudskap. Motsatsen till fred är krig eller ofred, eller våld. Och nog kan vi se våldet i världen varje dag? Genom olika medier vet vi vad som pågår runt om i världen. Organisationer som IM och andra rapporterar om orättvisorna och våldets konsekvenser i vår värld. Våld är ju inte bara det självklara: hugg och slag, krig och våldtäkter. Våld kan också finnas i maktmissbruk, ojämlikhet, i vår ekonomiska verksamhet och i det dagliga umgänget med varandra.

Den underbara gammaltestamentliga läsningen från Sakarja idag är tydlig med vilken sorts messias det är judarna väntar på och som de kristna ser uppfyllt i Jesus från Nasaret. Det är en Kung av ett annat slag än det klassiska, en kung som rider på en åsna, inte en stridshäst, en kung som kommer i ringhet, inte i prakt. En kung som ska göra slut på krigens vapen, en kung som förkunna fred för folken. Notera att det står just folken, inte folket. Det är inte ett folk som ska härska över andra, det handlar om en fred mellan alla människor i hela världen. I evangeliet får vi veta att Jesus rider in i Jerusalem inte bara på en åsna men till och med på ett föl. Enklast möjliga transportmedel alltså. Det blir tydligt att denne Jesus ankomst bådar något annorlunda i mänsklighetens historia.

Paulus talar till oss i Romarbrevet idag och ber oss att vakna. Räddningen finns om vi kan se den. Räddningen finns om vi kan omvandla löftet om fredsfursten till att påverka våra liv. Och vi uppmanas att sluta ha så mycket omsorg om det jordiska. Risken finns att vi inte hör det himmelska då.

Nog finns det en risk att det radikala fredsbudskapet döljs av allt för mycket ”Jingle bells” och glöggpartyn. I grunden inget fel i det, om vi vet varför vi samlas och varför julfriden, julkänslan infinner sig, i bästa fall åtminstone.

Paulus talar om att det är nu det gäller. Det är nu, idag som vi är kallade att vara fredsmäklare, de som kommer med fred till andra. Det är nu som vi ska ikläda oss fredsbevarandet, inte sen, inte i framtiden, inte när vi har tid. IM och andra biståndsorganisationer visar ju att man inte kan vänta med att hjälpa, man kan inte vänta till ett bättre tillfälle att avhjälpa våldets strukturer i världen. Det måste hela tiden hända nu, just nu.

Dag Hammarskjöld skriver i Vägmärken, att vägen till helgelse i vår tid med nödvändighet går genom handling. Vi vet ju hur svårt det är at leva som vi lär men icke desto mindre är det just det vi är kallade till som människor. Fredens handlingar måste utföras av oss alla, i varje stund och just idag, inte sedan.

Hur landar då andventstidens längtan efter fred i dig just nu? Vad kan du se att du är kallad att göra för att utbreda freden just nu? Ett stöd till IM genom medlemskap och och ekonomiskt stöd är ett sätt som är utmärkt. Men vi behöver nog gå längre än så, vad gör jag? I mötet med mina medmänniskor, i allt det där som sker varje dag? Hur är jag då en fredens budbärare? Hur ser mitt fredsengagemang ut?

Ett nådens år. Kanske detta som ligger framför oss? Kanske redan nu? Vad hindrar oss? Ja, det finns hur många svar som helst på den frågan. Det är inte svårt att finna hinder i mitt eget liv och i världens liv. De finns där, hindren, och ibland känns de oöverstigliga. Men kan vi ändå våga, orka, hoppas? Vi måste hoppas, för utan hoppet dör vi som människor och som kyrka. Jesus kommer med hoppet om att en annan värld är möjlig. Om att fredens rike kan byggas bland oss konfliktälskande människor. Jesus tror att det är möjligt, Gud tror det eftersom Gud sänder sin son till oss med just ett fredsbudskap. Om Gud hoppas kan också vi hoppas! Och vi får låta hoppet bli tydligt genom det vi gör och det vi säger.

Frid och fred önskar jag er alla, i Jesu namn. Amen.

Det ska vara billigt att vara rik!

Säger Avanza och ger sina rika kunder en superlåg låneränta. Hur känns det? Jag förstår att dessa lån har en hög säkerhet, dessa personer kan betala, det är tryggt för banken. Bankväsenden är business som all annan business. Jodå, så att, det är fullt rimligt att de rika blir ännu rikare. De som betalar höga räntor är de fattigaste. Jodå, det är så det fungerar i vår marknadsekonomi. Känns det bra? Jag tänker att det borde vara dyrare att vara rik. Det bör ställas större krav på att rika bidrar än tvärtom. Men business är business och det är ett system vi tillsammans skapat och som vi verkar gilla. Jag gillar det inte.

Växjö kommun gör skillnad på folk och folk

Inför valet i höstas inbjöds Växjö kommuns politiker till Diakonicentrum för en debatt. Frågan som Diakonicentrum ville ha svar på var hur kommunen tänker kring de som inte har någonstans att bo. Hur ska de klara vintern? Politikerna från vänster till höger lovade att ett härbärge under de kalla vintermånaderna, det skulle det bli! Vad skönt tänkte alla engagerade i frågan. Vi slipper ännu en vinter i Växjö kommun då folk tvingas sova på ovärdiga platser och frysa häcken av sig.

Nu är det vinter, nästan i alla fall. Men något härbärge syns inte till. Den politiskt ansvarige menar att det nog dröjer två, tre veckor till. Skandal säger jag! Varför tar det sådan tid? Hur svårt kan det vara?

Härbärget gäller dessutom bara svenska medborgare. Hoppsan! EU-migranterna som tigger utanför våra livsmedelsbutiker tänker kommunen inte ta något ansvar för. Hur tänker man där? Ännu en skandal tycker jag. Vi vet ju att de allra flesta av dessa människor befinner sig hos oss eftersom de har mycket svårt att försörja sig i sina hemländer, exempelvis Rumänien. Nu finns de här och vi kan inte vänta på samtal mellan regeringarna eller EU-beslut. Dessa människor fryser nu! Varför gör kommunen denna skillnad på folk och folk? Jag förstår det inte! Jo, alltså jag förstår att pengar spelar roll. Men hur kan pengar vara avgörande när vi talar om människor som sover i bilar? Skärpning Växjö kommun!

Domsöndagen

1 Kor. 15:22-28

Matt. 13:47-50

Domsöndag, kyrkoårets slut, slutet. Det låter allvarligt, och det är det. Jag vill varna känsliga lyssnare: detta kommer att bli en domspredikan, bara så att ni vet. Och visst har domsperspektivet och bilden av helvetet missbrukats många gånger i kyrkans historia och än i dag. Helvetet, den yttersta domen har använts för att skrämma människor till lydnad, det har använts för att kontrollera människor och få dem att känna synd och skam, skuld för dem de är. Jag tänker att tankarna om domen har en helt annan grund. Det handlar snarare om att få oss att få syn på allt det som brister i våra bristfälliga liv. Det borde snarare vara en hjälp för oss än något som stjälper oss.

Jag tror att domen kommer. Jag tror både på den dom som möter mig när jag dör och jag tror på den yttersta dagen, den dag då Jesus ska komma tillbaka för att döma hela jorden och hela mänskligheten.

Kristen tro har ett korrektiv, det finns tankar om vad som är rätt och om vad som är fel. Kristendomen är inte en ”låt gå” religion som säger att ”anything goes”, du kan göra vad du vill för du är för alltid räddad av Gud. Nog är Guds nåd stor, tack och lov för det! Men det finns också en dom.

När kyrkoåret nu når sitt slut är det räkenskapens tid, bokslutets tid. Hur blev det här kyrkoåret egentligen? Vad har jag gjort och vad har jag inte gjort som jag borde gjort? Vi människor är ansvariga för våra handlingar. Visst finns det förlåtelse och nåd från Gud när vi vänder oss till honom och ber om det. Gud är stor och förlåtelsen finns där för mig när jag insett och förstått det som blivit fel. Gud vill mig väl.

Så tror jag det är med domen också: Gud vill mig väl. Gud vill att jag ska leva. Trots att mitt liv på jorden är slut vill Gud att jag ska leva, ansikte mot ansikte med honom, som är kärleken.

Men, domen kommer jag inte undan. Eftersom jag har ansvar för mina handlingar måste jag också stå till svars för dem. Och jag har ett val: att vända mig till Gud eller att vända mig bort ifrån Gud. Det valet har varje människa och varje människa måste göra det valet.

Jag tror att jag den dagen då jag inte längre finns här på jorden, när jag dött och begravts, då kommer jag att möta Gud. Och jag kommer att få se mitt liv spelas upp, allt det som jag egentligen inte vill se, det kommer jag att få se. Och jag ges ett val: att be om förlåtelse, att vända mig till Gud, eller låta bli, vända mig bort.

Mänskligt liv behöver en norm, tror jag. Det finns saker som vi alla vet är fel. Egoism, snikenhet, våld mot andra, verbalt eller fysiskt, att söka berömmelse snarare än att söka att tjäna andra, ja allt det här känner vi så väl till. Ofta är det enklare att veta vad som är rätt och riktigt än vi ibland vill erkänna. Många situationer i livet är inte särskilt komplicerade, vi vet vad ci borde göra. Och ändå hamnar vi så ofta där i att det onda som vi inte vill det gör vi och det goda som vi vill, det gör vi inte.

Vi behöver ett levande samtal om vad som är riktigt och om vad som är fel. Det handlar om hur jag agerar i vardagen, hur jag använder mina pengar, hur jag använder tiden, vem som får del av min kraft.

För den dagen kommer ju då Gud kommer att fråga oss: Jag var naken, gav du mig kläder, jag var fattig, gav du mig pengar, jag svalt, gav du mig mat, jag satt i fängelse, kom du och besökte mig? Vi vet att den frågan kommer på domens dag.

Och än en gång, för tydlighetens skull: att domen kommer är inte skrämselpropaganda, det handlar om att jag behöver få syn på mina brister, men framförallt att jag får syn på det goda livet. Hur ser det ut egentligen? Det goda livet? Där vi delar resurser med varandra, där ingen lämnas utanför, där alla inkluderas, trots att de är så olika oss. Det samtalet behöver få plats i våra liv, i församlingens liv, i samtalet med grannarna, kompisarna, arbetskamraterna. Hur vill vi ha det egentligen och hur kan vi hjälpa varandra att med Guds hjälp nå dit?

Världen mår inte bra, vi vet det. Krig och konflikter, svält och fattigdom, våldtäkter och misshandel, överkonsumtion och klimatförändringar. Allt hör ihop med hur vi människor väljer att leva våra liv. Vi är ansvariga, vad kan vi göra?

Det vi inför alla dessa frågor som kan kännas övermäktiga och ge oss ångest och skapa apati och meningslöshet i våra liv behöver påminna oss om är att Gud räknar med oss. Gud räknar med att vi tar ansvar. Vi har fått mandat att vara Guds tjänare på jorden, vi är kallade att göra skillnad. Det fantastiska är att Gud, trots vår bristfällighet som människor, väljer oss att anförtro sig till.

Livet är inte meningslöst, det spelar roll vad jag och du gör! Livet är fullt av mening! Det finns så mycket att göra och alla har vi olika gåvor och olika uppgifter att gå in i. Jag kan inte ställa mig utanför Guds idé med sin värld. Jag kan inte strunta i min kallelse att göra skillnad. Då blir domen hård.

Den yttersta domen handlar inte om något slags evigt straff, ett brinnande i helvetet för evig tid. Straffet är evigt, inte bestraffningen. Vad det handlar om är förintelse. Kristen tro är en hoppets tro, en tro att livet inte tar slut för att jordelivet gör det. Det är hoppet om att för evigt få leva med Gud, ansikte mot ansikte. Motsatsen till det är ”den andra döden”, det totala utslocknandet, den missade möjligheten att få leva med Gud, slutet. Jag tror att det hotet är reellt. Och jag tror att nästan alla vill något annat. Men valmöjligheten finns där: att välja nåden och förlåtelsen eller att inte vilja se min och den här världens brist.

Dom och nåd ligger nära varandra. I dagens evangelietext är det änglarna som skiljer de onda från de rättfärdiga, samma änglar som så ofta säger: ”Var inte rädd” och i episteltexten får vi veta att Gud ska bli allt i alla, då när domen rensat ut det som inte är som det borde, ska Gud, kärlekens Gud, nådens Gud bli allt, överallt. Domen är alltså inte ett skräckscenario, domen är Guds sätt att ställa till rätta det som brustit, det som brister hela tiden i våra liv.

Men, och det är viktigt, det finns inget gulligt över domen, det finns inget mysigt nallebjörnsaktigt med domen. Den är en realitet, den kommer, i våra liv och i världens liv.

Med domen för ögonen kan jag söka leva mitt liv så gott jag kan. Inte som ett hot men som ett hopp.

En annan värld är möjlig! Kristen världsbild menar det på allvar: det går att leva annorlunda, i kamp mot det som förminskar människovärdet, mot det som bryter ner och förstör. Hoppet att Jesus en dag ska döma mig och hela världen är ett hopp om att Guds rike ska förverkligas, att livet ska bli gott för alla.

Så hur gör jag för att göra skillnad i världen? Hur gör församlingen här i Värnamo för att göra skillnad. Hur blir vi hoppets agenter så att världen kan se att de kristna lever i enighet, inbördes kärlek och syskonskap?

Det är kallelsen och vi behöver ta den på allvar. Kallelsen kommer att utvärderas och Gud kommer att möta oss ansikte mot ansikte, tack gode Gud för det!

Amen

Söndagen före Domsöndagen.

Text: Lukasevangeliet 17:20-30

Vi närmar oss slutet. Slutet på kyrkoåret. Nästa söndag tar det slut. Som alltid när något är på väg att ta slut får vi reflektera över det som varit och över det som ska komma. Kristen tro har som fundament ett hopp om att Guds rike ska komma till oss, här, mitt i den här världen. Guds rike är fredsriket, ett rike där ingen konkurrens finns, där kampen om knappa resurser inte behövs, ett rike där vi lever det goda livet tillsammans. Det vi ser i världen idag med krig och konflikter, svält och elände är inte sanningen. Guds sanning om sin värld är en annan, den talar om ett liv där alla människor och hela skapelsen får sina behov tillgodosedda.

Guds rike är inte svårt att greppa, det handlar om rättvisa och fred, om försoning och kärlek, om sanning och glädje. Det goda livet helt enkelt.

Att hoppas är att inte ge upp, att inte släppa taget om detta Guds löfte. Trots allt som sker, trots att det ser mörkt ut för världen. Trots allt. Hoppet är trotsigt och i den här världen behövs det trotsiga hoppet, att vi inte ger upp. Om Gud finns, om Gud skapat allt och vill oss väl, finns heller ingen anledning att ge upp hoppet. Gud är med oss, hur kan det då misslyckas?

Att söka Guds rike är vi kallade till hela tiden, varje dag. Och Jesus säger i dagens text till oss att inte söka det här eller där, han säger att Guds rike finns inom oss.

I oss, i varje människa finns Guds rike nedlagt. Kanske var det så att när Gud den där gången i skapelsens begynnelse funderade över var hen skulle gömma det allra finaste som finns. Gud funderade, ska jag gömma det i det högsta berget, eller under havsbotten, eller i den djupaste dal. Nej, tänkte Gud, då kommer det att hittas och säkert säljas till högstbjudande för sådan är människan. Nej, jag ska gömma det på ett säkert ställe, där det måste sökas men samtidigt vara tillgängligt för alla. Jag gömmer det i människan, i varje människa gömmer jag Guds rike. Kanske var det så.

Guds rike finns inom oss och jag är kallad att söka det i mig själv men också i andra för i oss alla finns det.

Det betyder ju att jag är kapabel till det goda och det vet vi ju alla, vi är kapabla till det goda, till kärlek, omsorg, rättvisa, fred och försoning. Det finns där. Men ofta orkar eller kan vi inte plocka fram det. I en tid där vi tävlar med varandra om pengar och framgång är det svårt att synliggöra gudsriket inom oss. Det kommer i skymundan, det begravs under alla de krav vi själva, andra och världen ställer på oss. Det gäller att lyckas, det gäller att ta för sig, att visa framfötterna.

Men tänk om det tankesättet är helt fel? Jag tror att det är det. Livet handlar inte om att ta för sig. Livet handlar om att ge. Livet handlar inte om att lyckas, det handlar om att se att jag är älskad oavsett och att Guds rike finns i mig. Gud har gömt det vackraste, det allra bästa inuti mig, också jag som är en bristfällig människa, långt ifrån perfekt.

Hur ser ditt hopp ut? Hur ser din dröm om det goda livet ut? Att söka svaren på de frågorna kan hjälpa oss att inte tappa modet, att inte ge upp hoppet. Som kristen är jag en hoppets agent, min kallelse är att inte ge upp. Därför är ett kristet liv ett liv i kamp. Kampen för det goda livet behöver föras nu liksom alltid. När vi känner att egoismens vindar blåser snålt, här i vårt land och i hela Europa, ja hela världen, behövs kampen mer än någonsin.

Kanske har vi som kyrka världens chans mitt i den bedrövelse och uppgivenhet som präglar vår sargade värld idag? Världens chans att få förmedla hoppet, att det inte är kört, inte för sent och att Guds rike faktiskt kommer. Om inte vi som kyrka förmedlar hopp, vem ska då göra det? Om inte jag som kristen, trots allt, orkar hoppas, vem ska då göra det?

Guds rike finns inom oss! Det är fantastiskt att Gud gömt det allra viktigaste i oss! Låt oss söka det och förmedla det. Amen.

Tjugoförsta söndagen efter Trefaldighet

Text: 2 Mos. 23:1-9

Jag tänker att vi människor oftare vet vad som är rätt än vi kanske vill erkänna. Det är inte så svårt egentligen att känna igen det som är riktigt, det som är kärleksfullt och rimligt. Vi känner den gyllene regeln: gör mot andra så som du vill att andra ska göra mot dig. Oavsett om man är kristen eller inte finns den regeln med oss, vi kan den, den är ingen nyhet.

I texten från Moseboken för vi en hel del sådana regler att hålla oss till som vi vet är riktiga och sanna. Ändå har vi en förmåga att inte följa dem. Ibland gömmer vi oss bakom att livet är komplicerat. Hur ska man kunna välja rätt i matbutiken när det finns så många olika märkningar? Det är ju jättesvårt! Jag har inte tid att stå och läsa allt det där! Undanflykterna är många men naturligtvis är det bara struntprat! Vi vet alla att ekologisk mat är bra för jorden om den ska kunna bära kommande generationer och att de ska få det bra i deras liv. Man behöver inte läsa allt, det räcker ju med att leta upp märkningen som vi vet är bra. Det är ett exempel på hur vi gärna gör livet mer komplicerat än vad det är.

Jag kan väl inte hjälpa alla! Inte kan väl jag ge en tjuga i varenda pappmugg på stan som sträcks fram av en person som har det mycket sämre än jag. Det där får väl samhället ta hand om! Ibland innebär dessa försvar att vi inte lägger någon tjuga alls. Dessutom är det säkert ligor som opererar och de får säkert in massor av pengar. Också detta vet vi egentligen är struntprat! Flera undersökningar och reportage i våra medier har visat tydligt att de flesta tiggare faktiskt är väldigt utsatta människor som behöver vår hjälp. Låt oss sluta med att göra livet mer komplicerat än vad det faktiskt är!

Söndagen som ligger framför oss har temat samhällsansvar. Och visst kan det ligga något i invändningen att samhället måste ta ansvar för de som har det svårt. Vi betalar ju skatt, eller hur? Men det kan ju inte frikoppla mig från mitt personliga ansvar i just samhället. Jag tillhör ju samhället, samhället är vi allihop som bor i det här landet.

Samtidigt som många av oss gärna skjuter över ansvaret på samhället finns ett stort ointresse och förakt för politik. Politik är tråkigt, meningslöst, politikerna bara lovar men håller inget och det är bara en enda soppa alltihop. Bäst att hålla sig ifrån det.

Jag tror att vi alla är kallade till ansvar, inte bara för oss själva, utan i samhället, för allas bästa. Innerst inne vet vi alla att vi inte bara är till för oss själva. Vi hör ihop med andra och det får konsekvenser. Jag tänker att vi alla är beroende av samhället och vi behöver det. Då blir det viktigt att fundera på hur vi vill ha det. Hur ser det goda samhället ut? Och när vi ställer oss sådana frågor ja då pratar vi ju politik. Att vara politiskt engagerad kan betyda att man engagerar sig i ett politiskt parti men det kan också innebära att man engagerar sig i olika sakfrågor. Hur tar vi som samhälle ansvar för de så kallade EU-migranterna som tigger på våra gator? Det är en politisk fråga. Vi får en ledtråd i dagens text: du ska inte förvränga rätten för den fattige, står det. Hur ska vi tolka det? Ja, jag tänker att det måste handla om att den fattige har vissa rättigheter, eller borde ha vissa rättigheter. Hur ser vi till att de får det? Hur ser mitt ansvar ut i just denna fråga?

Ingen av oss kan göra allt. Men den devisen som vi så väl känner kan inte få oss att inte göra någonting alls. Men nog blir det ofta så? Det känns för överväldigande, för mycket. Vi matas via TV, tidningar och nätet av allt elände som finns. Också här i lilla Växjö. Det finns ju de som har ansvar för allt detta, de, samhället, politikerna, polisen, socialen eller vad det nu är. Så varför ska jag engagera mig?

Vi behöver ta vår kallelse och vårt ansvar på allvar tror jag. En del saker måste man faktiskt göra för annars är man ingen människa utan bara en liten lort som Jonatan sa till Skorpan i Bröderna Lejonhjärta.

Vi vet alla att det är så. Vi vet att det är riktigt att engagera oss för det som är rätt, för kärleken. Att få vara med i arbetet för att den här världen ska bli en bättre plats att leva på för fler är stort och viktigt och jag tror också att det är de goda gärningarna som bidrar till att fylla våra liv med mening.

Vår kallelse ser olika ut för oss alla och den ser olika ut i olika delar av livet. Hur ser din kallelse ut just nu? Vad är du kallad att göra? Vad kan du göra? För din nästa?

Risken med detta resonemang är att vi blir pålastade en massa måsten, att vi får dåligt samvete och ångest över att vi inte har med tid och resurser att engagera oss för andra. Dåligt samvete kan vara en motivator för oss, det är inget fel på att ha ett samvete som påverkar oss. Men det får inte heller bli ett ok som vi inte orkar bära. Att göra det som vi vet är rätt kan istället befria oss att leva goda liv. Vi mår bra av att delta i andras liv, att bry oss. Vi mår sämre när vi inte vill eller orkar bry oss.

Att blanda oss i varandras liv är viktigt och det ger oss en möjlighet att bli relevanta för andra och andra blir relevanta för oss, det skapar en gemenskap där också jag kan landa när jag behöver andras engagemang i mitt liv.

Allt hör ihop. Vi har ett samhällsansvar och vi får bidra. Så blir livet större än min lilla sfär och så kan det goda livet delas med andra. Jesus vandrar mitt ibland oss i allt det som är svårt och som vi behöver göra. Vi är inte ensamma i kampen för en rimligare värld och det vi gör finns i ett större sammanhang än vi kan se. Vårt engagemang är en del av Guds engagemang för den värld Gud har skapat. Vi är en liten pusselbit som måste finnas för att den stora bilden ska bli tydlig: att Gud älskar den här världen och oss, var och en, och vill samarbeta med oss. Det är stort och vi vet att det är riktigt att finnas med i det pusslet, in i det är vi kallade att försöka leva som människor som vill ta ansvar.

Amen.