19:e ef. Tref, tankar.

Text: Ps. 73:23-26.

Texten från psaltaren andas en livsinställning som handlar om tillit och förtröstan. En ganska annorlunda inställning i vår tid. Texten är gammal och den ekar genom alla dem som genom historien funnit något att tro på, att lita på, att hoppas på. Jag tänker att tro inte handlar om att vända oss bort från livet, att söka oss till en slags andlig tillvaro där inget elände drabbar mig. Det finns en risk för troende människor att dra sig undan, i stillheten, i meditationen, till den plats där man tror att Gud är som mest närvarande eller är lättast att finna. Ibland tar det sig uttryck i en bortvändhet från världen. Den här världen är eländig och smutsig, jag söker mig till det rena och andliga istället.

Jag tänker att det inte blir ett rimligt liv av det förhållningssättet. Istället tänker jag att det är just här och just nu, mitt i vardagen, i allt som ska göras, i alla krav som ställs, när jag ska lägga mitt livspussel, som vi behöver finna Guds närvaro. Det är krävande att vara kristen mitt i livets kaos. Men inte desto mindre är det just där jag är kallad att leva det kristna livet. Mitt i. Den som skrivit raderna i psaltaren har landat i en tro mitt i livet. Även om kroppen och modet sviktar finns förtröstan där, den tro som kan bära också i kaoset, i kraven.

Jag tänker att det handlar om rötter. Författaren till dessa rader är fast förankrad i en tillit. ”Du håller mig vid handen”, inte som en nallebjörn, tänker jag, som ska skydda mot allt det livet för med sig men som en följeslagare i allt. En insikt att jag aldrig är ensam. Många gånger kan livet kännas just ensamt, det kan kännas som om vi ska bestiga Mount Everest varenda dag, kampen finns där hela tiden. Och i den är jag ändå inte ensam trots att det känns så.

Livet är kamp och tro utan kamp är inte kristen tro. Tro som inte vill kärleken mitt i allt, som inte vill kämpa för allas människovärde eller Skapelsens överlevnad kommer att dö. Det låter uppfodrande och hårt men när vi ser på Jesus som vårt exempel blir den bilden ändå tydlig. Kristen tro innebär en kallelse rakt in i den här världen, här och nu. Men jag är inte ensam. Jag behöver inte vara rädd.

Rötter som vårdas kan bära stora träd. Jag tänker mig att den här texten i psaltaren som andas så mycket förtröstan handlar just om rötter. Att veta att jag leds efter Guds vilja, att veta att Gud är min klippa för evigt, mitt fundament, min kraftkälla. De rötterna behöver jag vårda så att de kan bli än mer starka och kraftfulla. Hur vi vårdar våra rötter i den mylla som är Gud och Guds löften om att vandra med oss sker på olika sätt. För några handlar det om bönen, för andra om den smittande lovsången. För någon är det stillheten i en höstskog som ger kontakt med rötterna. Samtal med vänner om det som är viktigt och betyder något. Alla behöver vi hitta vårt sätt att vårda våra rötter.

Ibland säger vi om trygga personligheter att de är rotade, jordnära. Här finns en nyckel till förtröstan tror jag. Det är här, mitt i livet, i relationerna, i det som är det jordsliga livet vi kan söka tilliten till Gud. Det finns inget fel i andliga metoder som meditation och retreater, vi behöver det också. Men om vi lever vårt liv utanför det som är det jordsliga livet riskerar vi att få ett förakt för det som är själva livet, här och nu. De flesta av oss är inte kallade till att bli munkar eller nunnor eller eremiter. De flesta av oss är kallade att leva i den alldeles vanliga vardagen, i alldeles vanliga relationer, med alldeles vanligt arbete eller alldeles vanlig skola.

Att vara jordnära, rotad innebär väl att orka och vilja finnas mitt i livet, så som det nu ser ut.

För mig som kristen är rötterna det som håller mig i relation till Gud, med Gud. Rötterna påminner mig om att jag inte är ensam, att det finns en verklighet bortom allt detta vi kan se och ta på. Att det finns en andlig dimension av livet som befruktar och berikar mitt liv mitt i vardagen. Mellan dessa verkligheter finns bara en tunn slöja och jag får gå fram och tillbaka mellan dessa verkligheter. Men jag behöver stanna här, mitt i. Det är här jag får leva ut min kallelse. Det är här jag får betyda något för någon annan, det är här jag får bli påverkad av andra.

Men mina rötter till Gud är av ett annat slag, de kan inte förklaras, de bara är och jag får lita på att de finns, i tillit och i tro. Amen.

Livets små under

I lördags var jag i Braås och skulle föreläsa om klimatsmart mat vid en klimatfrukost. Det kom inte många och de som arrangerade beklagade sig lite inför detta faktum. Och visst kan man känna att många fler i Braås kunde fått del av informationen och den klimatsmarta frukosten. Samtidigt var det för mig en fantastisk förmiddag. Ett antal kvinnor i församlingen hade verkligen bemödat sig om att bjuda på en fantastisk frukost. Det hade bakats på säd från närområdet, någon hade med egen honung, inlagda gurkor. Någon kokade de egna hönornas ägg och så vidare. Det var fantastiskt! Vi som möttes kunde äta frukost i lugn och ro och samtal med varandra. Rätt vad det var kom en familj som jag förstod var nyinflyttad och de talade ingen svenska. Vi delade måltid och några tankar. Jag fick berätta om klimatsmart mat och vi funderade högt tillsammans om detta. Det var fint!

Igår höll jag ett föredrag på Växjö stifts fortbildningsvecka. Det handlade om en kyrka som vågar och orkar vända sig utåt. Jag ville förmedla de kloka tankar som Ann Morisy skrivit om i sin bok ”Vänd utåt”. Jag var nervös. Jag visste inte vilka som skulle komma och jag hade bara en gång tidigare talat offentligt om Ann Morisy. Men det blev riktigt bra. Jag fick presentera hennes tankar och gruppen kunde samtala med varandra om detta och vad det kan betyda i deras lokala kontext. Jag hann inte med mer än hälften av det jag förberett för samtalet ville inte ta slut. Så blev det några timmar där vi kunde inspireras av Morisy och av varandra. Det kändes verkligen som av kaskader av nåd öppnades (så uttrycker sig Ann Morisy).

Jag tänker att jag får vara med om fantastiska saker. Inte alltid handlar det om att mötas i stora skaror men ofta handlar det om nära och viktiga samtal och upptäckter. Det är fint och det är stort!