Medmänniskan, 13:e söndagen efter Trefaldighet

Med inspiration från Britta Bolmenäs, Sändaren, nr. 37.

”Medmänniskan”

Text: Matt. 7:12

Den gyllene regeln. Den är bra den! Det tycker väl alla? Jag lär konfirmanderna den, de tycker också att den är bra. Det är en typ av regel som finns i de flesta människors medvetande. Man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad. Det är rimligt, det gör att världen kan fungera. Om vi alla behandlade alla runt omkring oss som skit skulle världen braka samman. Då fanns det ingen sammanhållning, inga demokratier, inget förnuft. Tack gode Gud för den gyllene regeln!

Men ändå är det ju så mycket runt omkring oss som är taskigt och eländigt. Unga tjejer som skär sig för att de har ångest, den mobbade klasskamraten, tiggarna på våra gator och i ett globalt perspektiv, svälten och den meningslösa döden i krig och konflikter. Hur får vi ihop det där egentligen? Det är svårt.

Att följa den gyllene regeln och försöka göra den till ett rättesnöre i mitt liv kräver mod. För det begär av mig att stå emot när andra människor kränks. Det begär att jag säger emot då någon pratar skit om någon annan bakom dennes rygg. Det kräver av mig att söka rättvisan för alla människor. Martin Luther King sa att problemet i världen inte är de ondas ondska utan de godas tystnad. De få människor som är verkligt elaka kan inte få igenom sin ondska om vi är många som vill något annat som istället pekar på kärleken och respekten.

Vi vet ju precis hur det borde vara. En kristen människa känner Guds vilja, förstår vad Jesus säger i Bergspredikan som dagens bibeltext hämtas ifrån. Vi vet mer än vi ibland vill tillstå. Vi känner till tillståndet i världen. Vi vet vilka de är i vår närhet som är ensamma och utanför. Och vi vet oftast vad vi bör göra. Vi vet när vi bör säga stopp och att det får vara nog när någon utsätts för någon annans ondska. Men ganska sällan kommer vi oss för att verkligen göra det som vi vet att vi bör göra. Det verkar finnas hinder i oss. Ett motstånd, eller brist på mod? Jag tror vi alla kan känna igen oss i det. Vi vet men vi vågar inte.

Tänk om vi kunde bli befriade från alla de där hindren! Tänk om vi kunde bli människor som verkligen gör det som måste göras.

Den rubrik vi satt för söndagen som använder denna text är ”Medmänniskan”. Vi är alla kallade att vara medmänniskor. Inte över-, under-, mot- eller något annat utan just medmänniskor. Vi är kallade att vara med varandra, att se varandra, att hjälpa varandra. Det är vår grundläggande kallelse som människor, att vara med. Vi möter dagligen motmänniskor. Människor som gnäller och klagar på allt och alla, som snackar skit om än den ena än den andra. Som uttalar sig nedvärderande om andra på grund av ras, etnicitet, kön, religion, sexualitet eller vad det nu kan vara. Vi hör dem och vi ser dem, dessa motmänniskor. Och ibland faller jag själv in i kören som motmänniskor sjunger. Ingen av oss är Stålmannen eller Jesus, ingen av oss är alltigenom goda och hjälpsamma. Alltså behöver vi varandras hjälp med att orka och våga vara medmänniskor, vi behöver vara med varandra. Hur ofta talar vi med varandra om svårigheterna i att vara goda människor? Jag tror att vi behöver tala väldigt mycket om det. För då liksom kommer vi på det igen: ja, just det, det är ju det jag är kallad till. Tänk om vi kunde få igång ett medmänskligt samtal om hur vi kan vara och bli mer goda och kärleksfulla människor! Ett samtal som sprider sig. Liksom goda gärningar sprider sig. Vi vet ju det, att när jag ger kärlek kan jag dels få kärlek tillbaka dels kan kärleken sprida sig till andra.

Att följa den gyllene regeln handlar ju om att sätta oss in i hur vi verkligen vill bli behandlade. Eller hur någon vi älskar ska bli behandlade. Hur vill du att din syster, bror, son, dotter, mamma eller pappa ska behandlas? Om de vore en politiker, en tiggare utanför Konsum, den mobbade eleven, sverigedemokraten, den ensamme. Hur skulle du vilja att de då blev behandlade? Du vet svaret, eller hur? Det är kallelsen: så ska vi behandla varandra, alla vi möter. Basic stuff, ganska självklart, men ack så svårt.

När vi möter våra medmänniskor med den kärlek vi fått av Gud sker ett gudomligt möte. Gud blev människa i Jesus och Gud visar oss sitt ansikte i honom. Så som Gud älskar oss ska vi älska varandra. Mötet med din medmänniska är ett heligt möte, det är Jesus själv du möter, Guds son, som blivit vår med människa och som vi är skapade till. När vi tänker oss mötet med andra i detta storslagna perspektiv kanske det kan hjälpa oss att komma närmare den gyllene regeln. För den är ju faktiskt riktigt bra, eller hur? Amen