Linköpings stift visar vägen!

Igår var jag i Vadstena på stiftsmöte som Linköpings stift bjöd int till under temat ”Dela Guds kärlek till världen”. Det kom 1200 personer! Under 2014 har man diskuterat ekoteologi i Linköpings stift som ett sätt att fundera över kyrkosyn, vad det är att vara kyrka idag. Spännande. Martin Modeús verkar ärligt intresserad av ekoteologi och att se det som ett verktyg för att förstå sig själv som kyrka. Naturligtvis håller jag med om att ekoteologin har mycket att säga oss då vi funderar över hur vi ska vara och vad vi ska göra som kyrka nu. Jag hade glädjen att få prata i Klosterkyrkan tre gånger under dagen, dels om ekoteologi men också om ekonomi. Äntligen finns det en tydlighet i ett av våra stift att ekoteologi kan vara riktigt användbart. Biskoparna har som bekant skrivit ett brev om klimatet. Hur kommer det att arbetas med detta i övriga stift? Jag väntar ivrigt på att fler ska följa Linköpings exempel.

Enheten i Kristus, 14:e ef. Trefaldighet

Text: Joh. 17:18-23

Enheten i Kristus är temat för veckan som ligger framför oss. Det är svårt att tala om enhet just nu, veckan efter valet i Sverige. Hur ska vi kunna nå dit? Är det ens möjligt eller blir det bara löjligt att ens försöka? Vi har en förmåga vi människor att söka oss till trygghet och till det vi känner igen och känner oss hemma i. När vi hamnar i situationer där vi inte förstår språket, normerna och umgängesformerna blir vi illa till mods och nervösa, ibland rädda. Jag tror att det är naturligt, vi är sådana. Men samtidigt tror jag att vi är kallade till att vara modiga. Jag tror att vi ibland måste tänja våra egna gränser för att riktigt leva. Annars tror jag att livet riskerar att bli torftigt och tråkigt.

Vad menar vi med enhet i Kristus egentligen? Om vi sluter oss samman, vi kristna, vi som tror lika, sätter vi inte då upp gränser för vår gemenskap? Det blir lätt så att de som finns innanför ser med misstänksamhet på de som finns utanför. Vi hamnar så lätt i ett vi och dom. Kyrkan har haft långa sådana perioder, då vi jagat kättare och oliktänkande. Alla ska in i samma fålla, det finns bara en sann tro, ett sätt att vara kristen på! Det där ska vi nog passa oss noga för.

Jesus talar i dagens evangelium om att v ska bli ett. Samma sak säger vi i våra vigselgudstjänster i kyrkan. Paret som gifter sig blir ett. Men de blir ju inte precis likadana för det. De är ju fortfarande två individer med drömmar och tankar som inte alltid stämmer överens med den andres. Men likafullt hör de ihop, de hör ihop för att de älskar varandra och för att de har bestämt sig för att älska varandra i nöd och lust, i goda tider och i svåra. Att älska är ingen lätt uppgift, det vet alla tror jag. Men det handlar också om att bestämma sig för det.

Jag tror inte att enheten i Kristus handlar om att vi ska bli likadana, exakt samma i tro och tanke. Men det handlar om en gemenskap, en enhet, som kan bestå trots att vi är olika. När det är som bäst består en församling av väldigt olika människor. Då blir det dynamik, då föds kreativitet, då händer det något! I sammanhang där alla är lika och vi räddhågset vakar över vår likhet skapas ingenting, bara tristess och stillastående.

När vi delar brödet i mässan tar vi del av Gud själv. Där skapas en enhet som inte kan brytas. Trots att vi är de vi är inbjuds vi till måltidens mysterium. Inte bara vissa, inte bara de som är som jag, inte bara de som passar in, nej, alla bjuds in. ”Kom, nu är allt tillrett” är en öppen inbjudan. Men det vi delar i måltiden gör oss till en enhet, en enhet som inte stänger ute, utan en enhet som bjuder in.

Så hur gör vi med söndagens valresultat? Hur hanterar vi ett Sverige som glidit isär? Hur skapar vi en trygghet för dem som känner sig åtsidosatta och rädda? Hur skapar vi enhet utan att för den skull kräva likhet? Dessa frågor måste nu bearbetas av oss alla. Vi kan inte överlämna de frågorna bara till våra folkvalda, vi behöver också vara med och visa hur vi vill ha det. Men för att kunna visa det behöver vi prata med varnadra. Nog kan det kännas som om det blåser snålt i både Sverige och Europa denna höst? Beror det på att samtalet dött ut och att bara debatt från olika skyttegravar får plats? Jag är rädd för det.

Som kristen är jag naturligt hoppfull. Eller hur? Jag behöver vara det i den här världen och jag är kallad att förmedla hopp. Vi har en Gud som säger: det är aldrig kört! Efter döden kommer liv, efter nederlaget kommer ny kraft, efter mörkret kommer ljuset! Att vara en hoppfullhetens agent kräver vårt mod. Jag tror att kristen tro fungerar som bäst då den lever i en pluralistisk värld. Där kan den ena oss i kampen för en rimligare värld, för allas lika värde. Då kan den bli en gemenskap som inte bygger väggar och murar utan istället välkomnar och släpper in. Men då måste också jag som enskild kristen våga möta det för mig okända. Inlåta mig i samtal med den jag inte tror mig ha något gemensamt med. Tänk om det då händer något alldeles fantastiskt! Tänk om jag då får nya synsätt, nya tankar, tänk om jag då både växer som människa och i min tro! Den chansen finns! Den är värd att ta på allvar.

Vi talar om enheten i Kristus, inte om kristen enhet. Det är två olika saker. Vi hör hemma i tron genom Jesus. Men vi måste inte vara lika. Vi får vara olika och mångfalden berikar oss som kyrka. Den kyrka som är enig om allt kan inte utvecklas, men den kyrka som tillåter och uppmuntrar mångfald utifrån vår grundläggande enhet i Kristus Jesus kan förändra världen. Det tror jag faktiskt på!

Vi som samlats här idag är ett, vi hör ihop, för att vi vill vara här och för att vi söker Gud. Vi hör ihop för att vi delar måltiden. Låt oss vara trygga i den förvissningen även om vi ser olika ut, tycker olika, ber på olika sätt, läser bibel eller inte på olika sätt osv. Vi behöver inte vara rädda för varandra. Vi behöver inte heller vara rädda för de som funnit en annan tro eller inte tror alls. Gud vill oss alla, i den förvissningen får vi vila då vi nu måste bygga en ny gemenskap i det här landet. Då vi nu behöver bygga enhet och riva murar. Amen.

Krönika i Dagens Seglora om mat

4-6 september var det matmässa i Växjö. 50.000 personer kom till Växjö för att titta på mat, köpa mat, prata om mat, smaka på mat, debattera mat och lyssna till seminarier om mat. Mat i vår tid har blivit den stora snackisen. Vi ser fram emot att hinna och ha råd till det där fantastiska långkoket med en underbar förrätt som det där vinet från beställnings-sortimentet passar så perfekt till. Vi översköljs av vackra bilder på mat och fantastiska verktyg för fantasisummor som vi gärna vill ha i våra nyrenoverade kök. Nog har mat sprängt alla gränser? Det finns inget rim och reson i vårt jagande efter de perfekta råvarorna från de spännande små producenterna i bergens Jura eller från Jämtlands får.

Nog är det viktigt vad vi stoppar i oss. Ännu viktigare är det kanske att vi äter giftfri, lokalproducerad mat. Jag håller verkligen med om det och jag önskar att alla människor i världen kunde ha tillgång till god och näringsrik mat. Men vi vet hur det ser ut.

Mycket av det vi ser i glassiga magasin, i TV och på matmässor förblir drömmar i vår vardag med Billy´s panpizzor och korv Stroganoff med snabbmakaroner. Microvågsugnen går varm när familjemedlemmar fixar sina egna måltider att intas framför skärmar av olika slag. Kanske kunde vi finna vägen tillbaka till den heliga måltiden? Vid måltiden med de vi tycker om, familj och vänner sitter vi runt ett bord och vi ser på varandra. Vi sitter med våra ansikten riktade mot varandras. Där sker ett seende som är avgörande. Också den mest välnärda person förtvinar om den inte blir sedd. I den gemensamma måltiden infinner sig ett drag av helighet. Det blir något mer än att kasta i sig näring för att orka med nästa projekt.

I den kristna tron finns en enkel måltid i centrum. Här finns ingenting av det vi ser i matmagasinen. Det mest basala, det som behövs för varje dags liv delas i den måltiden. Bröd och vin. Den tidens baskost. Idag möjligen Stroganoff med lättdryck eller snabbmakaroner och köttbullar och ett glas vatten. Det heliga brödet. För de flesta av jordens människor är det det basala, utan bröd, inget liv. ”Ge oss idag det bröd vi behöver” ber vi i den kristna trons mest centrala bön. För de flesta av oss i Sverige betyder det kanske inte så mycket, vi vet att vi även idag kommer att äta oss mätta. Men för andra är det en bön på liv och död.

Det heliga brödet kan vi dela runt middagsbordet där vi ser varandra och samtalar om viktigt och oviktigt. I den heliga nattvarden blir vi också sedda, av Gud. I nattvardsgemenskapen finns en helig närvaro, ett mysterium, omöjligt att förstå men ändå tydligt närvarande. Den enkla måltiden som räcker åt alla och som bär så mycket mer i sig än det vi kan se och smaka.

Jag tror att fokus på mat är bra. Men när det blir chic konsumtion av alltihop hamnar vi snett. Vi behöver allvarligt tala om den goda maten för alla. Också för skolbarnen och de äldre på vårdinrättningarna. Också för de familjer som jagar extrapris och som äter ur en burk Chili con carne i tre dagar för att pengarna inte räcker till mer. Sådana berättelser har vi kunnat höra i radions P1 den senaste tiden.

Mat måste också handla om rättvisa. Om kyrkan har en rättvis måltid, en måltid som räcker och räckes åt alla behöver kyrkan se sin samtid och agera i den så att det mönstret kan utbredas och fler få tillgång till det goda livet. Måttlighet är en dygd och jag tror att den är det för att måttligheten ger utrymme för andra, inte bara för mig själv och min egen konsumtion. Måttligheten kan stilla mitt habegär och min konsumtionsiver så att fler kan leva och jorden överleva.

Kanske behöver vi gå från att sätta maten i centrum till att sätta måltiden i centrum? Den heliga måltiden?

Sv. Ps. 728

Medmänniskan, 13:e söndagen efter Trefaldighet

Med inspiration från Britta Bolmenäs, Sändaren, nr. 37.

”Medmänniskan”

Text: Matt. 7:12

Den gyllene regeln. Den är bra den! Det tycker väl alla? Jag lär konfirmanderna den, de tycker också att den är bra. Det är en typ av regel som finns i de flesta människors medvetande. Man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad. Det är rimligt, det gör att världen kan fungera. Om vi alla behandlade alla runt omkring oss som skit skulle världen braka samman. Då fanns det ingen sammanhållning, inga demokratier, inget förnuft. Tack gode Gud för den gyllene regeln!

Men ändå är det ju så mycket runt omkring oss som är taskigt och eländigt. Unga tjejer som skär sig för att de har ångest, den mobbade klasskamraten, tiggarna på våra gator och i ett globalt perspektiv, svälten och den meningslösa döden i krig och konflikter. Hur får vi ihop det där egentligen? Det är svårt.

Att följa den gyllene regeln och försöka göra den till ett rättesnöre i mitt liv kräver mod. För det begär av mig att stå emot när andra människor kränks. Det begär att jag säger emot då någon pratar skit om någon annan bakom dennes rygg. Det kräver av mig att söka rättvisan för alla människor. Martin Luther King sa att problemet i världen inte är de ondas ondska utan de godas tystnad. De få människor som är verkligt elaka kan inte få igenom sin ondska om vi är många som vill något annat som istället pekar på kärleken och respekten.

Vi vet ju precis hur det borde vara. En kristen människa känner Guds vilja, förstår vad Jesus säger i Bergspredikan som dagens bibeltext hämtas ifrån. Vi vet mer än vi ibland vill tillstå. Vi känner till tillståndet i världen. Vi vet vilka de är i vår närhet som är ensamma och utanför. Och vi vet oftast vad vi bör göra. Vi vet när vi bör säga stopp och att det får vara nog när någon utsätts för någon annans ondska. Men ganska sällan kommer vi oss för att verkligen göra det som vi vet att vi bör göra. Det verkar finnas hinder i oss. Ett motstånd, eller brist på mod? Jag tror vi alla kan känna igen oss i det. Vi vet men vi vågar inte.

Tänk om vi kunde bli befriade från alla de där hindren! Tänk om vi kunde bli människor som verkligen gör det som måste göras.

Den rubrik vi satt för söndagen som använder denna text är ”Medmänniskan”. Vi är alla kallade att vara medmänniskor. Inte över-, under-, mot- eller något annat utan just medmänniskor. Vi är kallade att vara med varandra, att se varandra, att hjälpa varandra. Det är vår grundläggande kallelse som människor, att vara med. Vi möter dagligen motmänniskor. Människor som gnäller och klagar på allt och alla, som snackar skit om än den ena än den andra. Som uttalar sig nedvärderande om andra på grund av ras, etnicitet, kön, religion, sexualitet eller vad det nu kan vara. Vi hör dem och vi ser dem, dessa motmänniskor. Och ibland faller jag själv in i kören som motmänniskor sjunger. Ingen av oss är Stålmannen eller Jesus, ingen av oss är alltigenom goda och hjälpsamma. Alltså behöver vi varandras hjälp med att orka och våga vara medmänniskor, vi behöver vara med varandra. Hur ofta talar vi med varandra om svårigheterna i att vara goda människor? Jag tror att vi behöver tala väldigt mycket om det. För då liksom kommer vi på det igen: ja, just det, det är ju det jag är kallad till. Tänk om vi kunde få igång ett medmänskligt samtal om hur vi kan vara och bli mer goda och kärleksfulla människor! Ett samtal som sprider sig. Liksom goda gärningar sprider sig. Vi vet ju det, att när jag ger kärlek kan jag dels få kärlek tillbaka dels kan kärleken sprida sig till andra.

Att följa den gyllene regeln handlar ju om att sätta oss in i hur vi verkligen vill bli behandlade. Eller hur någon vi älskar ska bli behandlade. Hur vill du att din syster, bror, son, dotter, mamma eller pappa ska behandlas? Om de vore en politiker, en tiggare utanför Konsum, den mobbade eleven, sverigedemokraten, den ensamme. Hur skulle du vilja att de då blev behandlade? Du vet svaret, eller hur? Det är kallelsen: så ska vi behandla varandra, alla vi möter. Basic stuff, ganska självklart, men ack så svårt.

När vi möter våra medmänniskor med den kärlek vi fått av Gud sker ett gudomligt möte. Gud blev människa i Jesus och Gud visar oss sitt ansikte i honom. Så som Gud älskar oss ska vi älska varandra. Mötet med din medmänniska är ett heligt möte, det är Jesus själv du möter, Guds son, som blivit vår med människa och som vi är skapade till. När vi tänker oss mötet med andra i detta storslagna perspektiv kanske det kan hjälpa oss att komma närmare den gyllene regeln. För den är ju faktiskt riktigt bra, eller hur? Amen