Jungfru Marie bebådelsedag

Text: Lukas 1:46-55 Marias lovsång.

Maria sjunger lovsång. Ganska märkligt egentligen. Hon, en ung flicka som trolovats redan och väntar på äktenskapet med den äldre Josef, hon ska bli havande och föda Guds son. Jo, det finns väl anledning att sjunga lovsång, men nog handlar det om ett brustet Halleluja? Eller? För vad ska omgivningen tycka, och Josef, mamma och pappa, kompisarna? Vi vet inte vad som far igenom huvudet på Maria den där kvällen då Gabriel kommer på besök. Men vi vet att Maria sjunger lovsång. En trotsig lovsång dessutom, en politisk lovsång, en sång om den Gud hon tror på och litar på.

Kanske är det inte detta Maria önskar sig mest av allt, en ungdomsgraviditet, utanför äktenskapet, men hon verkar finna sig snabbt och hon ser sanningen i vitögat: Nu är det så här – hur ska det gå? Det måste gå! Det måste finnas en mening, Gud har sett mig, jag har funnit nåd hos honom. Kanske säger det oss något i fastetiden? Maria som förebild. Inte för att vi ska finna oss i orättvisor eller utsatthet, inte alls. Men kanske behöver vi se sanningen om våra liv och söka meningen i det som är?

Marias styrka kan få inspirera oss, inte göra oss hårda eller undflyende, inte så att vi blir till en matta för andra att trampa på men så att vi kan våga se sanningen i vitögat och acceptera den när det behövs.

Maria sjunger lovsång, till en Gud som kan förändra världen. Hon sjunger om en annan värld, en rättvisare värld, där de med makt berövas sin makt och där de hungriga mättas. Hon talar om en revolution, en förändring i grunden, bort från girighet och maktfullkomlighet till en värld där barmhärtighet bor.

Maria väljer att ta kampen, både den personliga, det hon behöver kämpa med i sitt eget liv med dömande blickar och i frågasättande, det finns nog många anledningar till att hon söker sig bort från hembyn och besöker Elisabet. Men också genom lovsången kampen för rättvisa.

Jag sökte efter en bild av bebådelsen, en bild som kunde berätta hur det såg ut där i Marias rum när Gabriel kommer på besök. Inte någon sockersöt bild från söndagsskolan eller en bild med en underdånig Maria. Jag sökte något annat och jag fann Henry Ossawa Tanners bild, ”Bebådelsen”, ”Annunciation”. En vacker bild med en Maria som lyssnar noga på ängelns ord. Det är en bild att tolka.

När jag sedan läste om Henry Ossawa Tanner visar det sig att han och Maria liknar varandra. Ja, inte till utseendet men till hur deras liv formar sig.

Henry kommer att kallas en av de viktigaste afroamerikanska konstnärerna under 18- och 1900-talet. Han föds i USA, son till en kvinna som föddes i slaveri men flydde till friheten och en far som grundande den första oberoende svarta församlingen i USA där han verkade som präst. Henry blir den förste svarte studenten på konsthögskolan i Philadelphia. Han bryter ny mark, han vågar ta steget liksom hans mamma och pappa har gjort. Jag tänker ibland på det stora mod som Marias föräldrar måste ha visat. Jag tror och hoppas att det var så i alla fall att de på något sätt kunde och vågade stötta sin dotter i det som hände.

Henry väljer att se sanningen i sitt liv och han vågar gå mot samhällsnormen. Han ser också när han måste lämna rasismen i USA och flyttar till Paris. Maria besöker Elisabet.

Maria kallas Herrens moder, hon är älskad av många. Henry´s tavlor hänger i Vita huset och på alla de stora museerna. Jämförelsen haltar naturligtvis, vi talar om olika storheter här, men ändå, det finns likheter.

Henry´s religiösa motiv kännetecknas ofta av elden, intensiteten i religiösa stunder och erfarenheter. Så också på denna bild när Gabriel besöker Maria. Maria lyssnar, knäpper sina händer men hon döljer inte sitt ansikte, hon ser rakt på Gabriel. Hon tar emot budskapet.

Kan vi se meningen i våra liv? I allt det som inte är eller blev som vi ville? Vågar vi se sanningen om våra liv, i det som blev? Kan vi tacka Gud för det? Sjunga lovsång? Här ligger förstås en utmaning och utmaningen kallas försoning. Kan jag försonas med mig själv och det liv jag lever. Hur söker jag den försoningen i fastetiden?