Tankar inför femte efter trettondedagen.

Texter: Kol. 3:12-16, Ps. 37:3-7

”Gå djupare”

Texterna som vi läst idag handlar om fundament tänker jag. Det handlar om var jag djupast har min tillit och min tilltro. Den femte söndagen efter trettondedagen handlar om sådd och skörd och om att låta sig bli till sådd. Att ställa sig inför Gud, beredd att bli sådd av honom, det är att släppa taget om det egna, den som är mitt och jag och falla i tillit, i tilltro till Gud som vill mig och mitt liv. Skörden kan vi inte veta så mycket om men sådden. Vad är det jag sår? Vad sker runt omkring mig, vad lämnar jag efter mig? Vad har jag sått? Kolossertexten är tydlig med att Gud förväntar sig något av oss och det vet vi men det står också, ”över allt detta skall ni ha kärleken”, ”låt Kristi ord bo i er”. Genom allt det vi behöver göra, allt det vi är kallade att göra, vilar kärleken och Kristus själv. Det är fundamentet: utan kärlek, utan Kristus själv, blir inget gjort. Så det handlar väl om att borra sig ner till det självklara, det som är sanningen om mitt liv, om att gå djupare som ju är temat för denna mässa som Bengt Johansson har gjort.

KG Hammar skriver att vi behöver bli sårbara för att kunna bli såbara. Jag tror det stämmer. Att våga myllas ner i jorden, Guds jord, är att sänka garden, att släppa taget och att våga vänta på att skördens mästare vet vad som komma skall, vad som ska ske, med mig och med allt. Att våga vara stilla inför Gud och vänta på honom som det står i psaltarpsalmen.

Våra vägar ser olika ut, vi försöker vandra på den stig som är Kristus. Jag tror att den vandringen måste vara medveten då och då. Vi behöver se på den vägen och fundera över vad den gör med oss. Hur kan vi över allt annat ha kärleken? Hur skapar vi rum för Kristus där i det djupaste av oss själva? Den kristna vägen handlar om att falla och att landa, vi faller inte fritt i ett intet, vi faller i Guds nåd och vi landar då Guds barmhärtighet får grabba tag i oss. Att gå djupare är att ge oss tid till möte med det som är grunden för mitt liv. Kristusstigen är just stig med allt vad det innebär, inte motorväg i en snabb Corvette. Det är stig, det går ganska långsamt, det går bra att stanna upp, förundras över utsikten, över det som är vackert just där och då. Det är stig med nedförs och uppförslut. Det är stig med rötter och stenar som kräver vår uppmärksamhet. Kristusstigen som kan leda mig till sanningen om mitt liv behöver jag gå själv, gärna i gemenskap med andra vandrare men stegen måste jag själv ta. Närvaron finns där, Kristus är ju stigen.

Gå djupare, sök fundamentet, det som är mening och mål med just ditt liv och över allt: ha kärleken, våga bli sådd, lita på Gud, han kommer att handla. Amen.