Tankar inför tredje söndagen efter Trettondedagen.

Text: Ps. 36:6-10 + Sv. ps. 760.

Den tredje söndagen efter Trettondedagen handlar om hur Jesus skapar tro och i både den gammaltestamentliga texten och i evangeliet möter vi människor som är sjuka och som genom Jesus blir friska.  I psaltarpsalmen får vi en bild av Gud som ger, Gud ger nåd, trofasthet, rättfärdighet och hos Gud finner vi en tillflykt och glädje. Jag tänker att det väl ofta är så att relationen med Gud ofta startar i ett behov hos oss. Många kan vittna om att det är i en livskris som Gud blivit tydlig för dem, det har blivit en omvändelse mitt i en svår situation. Men lika vanligt är det väl att vi möter Gud i ett behov av att uttrycka vår tacksamhet och vår glädje. När vi översvallas av känslor då vi mött den vi älskar mest, eller när vi står inför ett par nyfödda ögon, då ser vi livets och kärlekens storhet och vi vill uttrycka och rikta vårt tack någonstans.

Tillflykt och glädje.

Jesus skapar tro, vad är det vi funnit som vi tror på? Vad är det som vi faller tillbaka på både i eländet och i glädjen? Det ser nog olika ut för var och en av oss, vi har funnit vår väg in i en tro på Gud och Guds son Jesus Kristus. Det är levande för oss, inte alltid, men tillräckligt ofta för att vi vill kalla det för en tro.

Att stämma in i psalmistens lovsång i psalm 36 känns ibland väldigt lätt. Ibland känns det fjärran och mycket svårt, tvivlet har grabbat tag i oss, vår tro går på sparlåga, vi känner inte att det bär. Om tro är en relation så liknar den väl på många sätt andra relationer vi står i.

I de flesta långa relationer finns både dalar och toppar. Kanske måste det vara så för att relationen skall mogna och befästas? I långa kärleksrelationer tror jag att det behövs ett fundament av tilltro, en bas av lit. Det vill säga att man trots att det blåser snålt ibland inser att det inte måste skada den grundläggande relationen, inte behöver betyda att relationen tar slut, utan att det handlar om en kamp för att föra den vidare och hålla den levande. Guds relation med oss är så stark att Guds trofasthet sträcker sig ända till skyarna. Gud gör inte slut med oss, det blir ingen skilsmässa på Guds initiativ. Vi kan välja att bryta relationen men Gud bryter den inte. I en god kärleksrelation behövs denna grundläggande förutsättning: vi hör ihop, vi älskar varandra, trots allt.

Så är väl det kristna livet en kamp, liksom livet i mångt och mycket är just en kamp. Trons kamp handlar dels om en inre kamp: att hålla relationen med Gud vid liv, men också om en yttre kamp: min tro behöver ta sig uttryck i mitt liv, så som jag lever det och behandlar mig själv, mina medmänniskor och allt det Gud skapat för mig att förvalta och ha omsorg om.

Min inre kamp handlar om att söka Gud, i varje stund. Det handlar om att återkomma till det faktum att Gud älskar mig och vill mitt liv. Men den kamp som det kristna livet är kan inte stanna i den inre kampen. Min tro behöver ge eko i världen. I alla mina relationer behöver min tro få synliggöra det faktum att det finns en god Gud som älskar den här världen.

Jesus skapar tro på många sätt när han vandrar på jorden. I mötet med död och lidande skapar han sammanhang igen. I det som brustit och fallit isär skapar han helhet. Som kristna får vi söka sammanhang och helhet, en gemenskap som bekräftar vår tro och våra liv, dem vi är och i de sammanhangen kan vi bekräfta andras liv och kallelse, det är vår kallelse.

Med Jesus hjälp får vi vara med och bära tro till andra, med vårt liv visa på vad vi funnit så att nåden, trofastheten, rättfärdigheten och glädjen kan växa i världen. Dessa värden är bristvaror i vår värld, vi kan ställa oss redo att som Guds medarbetare göra dem synliga. Amen.