Predikan i trettondedagsveckan.

Text: Matteusevangeliet 2:1-12

Trettondedagen handlar om hur de tre vise männen kommer till Betlehem för att hylla den nyfödde Jesus. Vi har hört den berättelsen några gånger och det finns flera olika spännande saker att fundera vidare på.  Kring de tre vise männen, eller kungarna, eller stjärntydarna finns många myter och legender. I bibeln står inget om hur många de är, vad de heter eller när de kom till Betlehem.  Men vi människor behöver berättelser och därför har vi skapat dem kring berättelsen om de som kom för att hylla Jesus. Det står att de kom från Öster, kanske från Persien, kanske det som är Iran idag. Ibland avbildar vi en av dem som färgad i våra krubbor, och tanken har varit att eftersom de kom långt ifrån har de fått representera de kontinenter som var kända då: Europa, Afrika och Asien. Här finns alltså en tydlighet att kristendomen är till för alla, inte bara vissa men också att människor av annan tro kan se att Jesus är en viktig person även om man inte tror att han är Messias. I Koranen har vi många berättelser om Jesus som en av Guds främsta profeter. Det är befriande att läsa tycker jag att dessa visa män eller vad de nu var väljer att resa långt för att hylla en kung som fött i en annan del av världen, i en annan religiös sfär. Det står inget om att dessa män blir kristna, utan att de återvänder hem. Tänk om vi kristna kunde se det goda i andra religioner och att andra kan se det goda i kristendomen. Istället verkar det ofta bli så att vi vill fokusera på olikheterna och det orimliga i andras tro och liv.

Det handlar om några personer som vågar se tecken i tiden, de ser stjärnan, förstår vad den innebär och väljer att ge sig iväg. Ser också vi tecknen i tiden? Ser vi det som kallar oss att göra något i vår värld idag? Kan vi tolka tecknen såsom stjärntydarna gjorde och förstå när något viktigt händer, något som är värt att vi agerar? Vilka tecken ser vi? En del är ju självklara förstås: den utbredda rasismen i Europa och Sverige idag exempelvis. Vad kallar oss detta tecken i tiden att göra? Hur bör vi agera? Jag tror att vi oftare behöver prata med varandra om vad det är vi ser. Och när vi ser samma sak behöver vi fundera över vad som kan göras. De vise reser inte på egen hand, de är flera, kanske tre, de ser samma stjärna, de tolkar dess ljus på samma sätt och de är överens om att resa iväg långt för att hylla den kung som fötts.

Jag tänker att kristendom inte handlar så mycket om att vara, att vara kristen är väl bra på ett sätt men detta att vara kristen är väl snarare ett verb än ett adjektiv. Det är liksom inte bara något man är utan något man gör.

För de vise männen blir inte resan hem samma som resan till stallet i Betlehem, de tar en annan väg. I en dröm står det att de blir tillsagda att ta en annan väg hem. Allt för att Herodes inte ska kunna ta död på den nye kungen.

Jag tror att vi alla varit med om den typen av händelser som förändrar allting.

Händelsen i stallet i Betlehem förändrar saker och ting för de vise männen, de inser att de måste ta en annan väg hem. Hem ska de men det får ske på ett annat sätt. En del erfarenheter formar oss, förändrar oss. Inte så mycket att vi inte hittar hem till oss själva igen, men vi är inte desamma som förut.

Jag kan se ett antal sådana händelser i mitt liv: mötet med min fru, när barnen kom, resor till Costa Rica men jag ser också tydligt att mötet med Gud, med Jesus, förändrat mitt liv i grunden. Även om det mötet inte skedde vid ett enda tillfälle utan snarare var som en långsam process så har det mötet förändrat mig och mitt liv. Jag ser ett tydligt uppdrag: att svara an på den här världen och de behov som finns här. Jag tror att det är Gud som kallar oss alla till aktiv handling här i världen.

De österländska stjärntydarna kan i trettondedagstiden få vara en inspiration för oss, liksom många bibeltexter blir den här berättelsen något som handlar om mig och om oss här och nu, om man bara skrapar lite på ytan.

De ser, de tolkar vad de ser och de agerar, de förstår att handling måste följa på tolkningen. Sedan upplever de något fantastiskt och de tillåter den händelsen att påverka deras liv. De tar en annan väg hem. Hem kommer de men de är förändrade i grunden, de låter sig förändras.

Många goda tankar att ta med oss och kanske är den viktigaste: tillåter jag mig att förändras av det och dem jag möter? Spelar något egentligen roll?

Amen