Tankar inför tredje söndagen efter Trettondedagen.

Text: Ps. 36:6-10 + Sv. ps. 760.

Den tredje söndagen efter Trettondedagen handlar om hur Jesus skapar tro och i både den gammaltestamentliga texten och i evangeliet möter vi människor som är sjuka och som genom Jesus blir friska.  I psaltarpsalmen får vi en bild av Gud som ger, Gud ger nåd, trofasthet, rättfärdighet och hos Gud finner vi en tillflykt och glädje. Jag tänker att det väl ofta är så att relationen med Gud ofta startar i ett behov hos oss. Många kan vittna om att det är i en livskris som Gud blivit tydlig för dem, det har blivit en omvändelse mitt i en svår situation. Men lika vanligt är det väl att vi möter Gud i ett behov av att uttrycka vår tacksamhet och vår glädje. När vi översvallas av känslor då vi mött den vi älskar mest, eller när vi står inför ett par nyfödda ögon, då ser vi livets och kärlekens storhet och vi vill uttrycka och rikta vårt tack någonstans.

Tillflykt och glädje.

Jesus skapar tro, vad är det vi funnit som vi tror på? Vad är det som vi faller tillbaka på både i eländet och i glädjen? Det ser nog olika ut för var och en av oss, vi har funnit vår väg in i en tro på Gud och Guds son Jesus Kristus. Det är levande för oss, inte alltid, men tillräckligt ofta för att vi vill kalla det för en tro.

Att stämma in i psalmistens lovsång i psalm 36 känns ibland väldigt lätt. Ibland känns det fjärran och mycket svårt, tvivlet har grabbat tag i oss, vår tro går på sparlåga, vi känner inte att det bär. Om tro är en relation så liknar den väl på många sätt andra relationer vi står i.

I de flesta långa relationer finns både dalar och toppar. Kanske måste det vara så för att relationen skall mogna och befästas? I långa kärleksrelationer tror jag att det behövs ett fundament av tilltro, en bas av lit. Det vill säga att man trots att det blåser snålt ibland inser att det inte måste skada den grundläggande relationen, inte behöver betyda att relationen tar slut, utan att det handlar om en kamp för att föra den vidare och hålla den levande. Guds relation med oss är så stark att Guds trofasthet sträcker sig ända till skyarna. Gud gör inte slut med oss, det blir ingen skilsmässa på Guds initiativ. Vi kan välja att bryta relationen men Gud bryter den inte. I en god kärleksrelation behövs denna grundläggande förutsättning: vi hör ihop, vi älskar varandra, trots allt.

Så är väl det kristna livet en kamp, liksom livet i mångt och mycket är just en kamp. Trons kamp handlar dels om en inre kamp: att hålla relationen med Gud vid liv, men också om en yttre kamp: min tro behöver ta sig uttryck i mitt liv, så som jag lever det och behandlar mig själv, mina medmänniskor och allt det Gud skapat för mig att förvalta och ha omsorg om.

Min inre kamp handlar om att söka Gud, i varje stund. Det handlar om att återkomma till det faktum att Gud älskar mig och vill mitt liv. Men den kamp som det kristna livet är kan inte stanna i den inre kampen. Min tro behöver ge eko i världen. I alla mina relationer behöver min tro få synliggöra det faktum att det finns en god Gud som älskar den här världen.

Jesus skapar tro på många sätt när han vandrar på jorden. I mötet med död och lidande skapar han sammanhang igen. I det som brustit och fallit isär skapar han helhet. Som kristna får vi söka sammanhang och helhet, en gemenskap som bekräftar vår tro och våra liv, dem vi är och i de sammanhangen kan vi bekräfta andras liv och kallelse, det är vår kallelse.

Med Jesus hjälp får vi vara med och bära tro till andra, med vårt liv visa på vad vi funnit så att nåden, trofastheten, rättfärdigheten och glädjen kan växa i världen. Dessa värden är bristvaror i vår värld, vi kan ställa oss redo att som Guds medarbetare göra dem synliga. Amen.

Allt måste inte ekonomiseras!

I lördags var jag med i en manifestation i Växjö mot rasism. Det var en viktig demonstration och det samlades 900 växjöbor som på detta sätt ville visa att vi gärna lever i ett mångkulturellt Sverige. Det kändes bra att vi var så många! När vi med facklor vandrat på stadens gator kom vi tillbaka till Linnéparken för att lyssna till Landshövding Kristina Alsér som skulle tala. -Vad bra!, tänkte jag, att landshövdingen tycker detta är viktigt. Men talet som jag hade tänkt mig skulle handla om att vi alla hör ihop, att vi alla behövs och att människovärdet inte sitter i hudfärg, kultur eller annan tillhörighet, handlade mest om ekonomi. Landshövdingen radade upp ett antal framgångsrika personer som bidragit till Sveriges näringsliv, hur många anställda företag startade av invandrare har och ett antal varumärken som grundats av invandrare. Andemeningen var ungefär: Sveriges ekonomi fungerar inte utan invandring. Så kan man naturligtvis se på saken och jag vet att landshövdingens främsta uppgift verkar vara att få business till Kronoberg. Men varför kunde inte detta tillfälle vara ett tillfälle där vi talade om alla likas värde, om att vi hör ihop och behöver varandra i mellanmänskliga relationer? Varför måste alltid ekonomi vara en del i våra samtal? Finns det inga andra värden att intressera sig för? Jag inser att jag låter lite gnällig men det var så slående att hennes tal hade fokus på ekonomi snarare än på orsaken till att vi, 900, hade samlats.

Ekonomismens språkbruk är så vedertaget i alla sammanhang verkar det som, så vedertaget att det skymmer sikten för andra, viktigare, värden. Bekymmersamt!

Predikan andra söndagen efter Trettondedagen 2014.

Text: Jesaja 55:1-4 (som egentligen är 2:a årg GT-text)

Livets källa är rubriken i vårt kyrkoår denna vecka. Söndagarna efter Trettondedagen verkar handla om ett nu, saker som betyder något för oss här och nu. De handlar om vårt dop, livets källa, hur Jesus skapar tro och är vårt hopp, att det som sås måste skördas och om en Gud som finns med oss, här och nu. Det verkar som om kyrkoåret vill säga oss att det som hände i julnatten då Jesus föds får konsekvenser. Tror vi att Guds son finns och att vi fått bilder av denna son i våra evangelier, ja då behöver det märkas i vår värld, i oss som kallar oss kristna och i kyrkorna som talar om denne son som fötts in i världen.

Livets källa handlar rimligen om en källa som ger liv. Vad är det för en källa? Det handlar om en Gud som säger: kom till mig och ät er mätta, drick er otörstiga. Livets källa finns alltså i tron på den Gud som vill vara nära oss, som vill leva våra liv i Jesus Kristus. Jag tänker att det är så viktigt att veta vilken källa man dricker ur. Av ren överlevnadsinstinkt skulle vi inte dricka vatten som luktar illa eller ser smutsigt ut. Ändå vet vi att miljontals människor tvingas dricka sådant vatten varje dag och vi vet att de blir sjuka och dör av det. Men vi vet att för vår fysiska hälsa ska sådant vatten inte drickas. Men hur är det då med våra andra källor? Vilka andliga källor öser vi ur? Vilka källor tillåter vi påverka oss. Bibeln talar om en Gud som säger: kom till mig: här finns vatten och mat.

Det finns många källor som kan påverka oss hela tiden. Vi omges av påståenden i sociala medier, tidningar, TV, från vänner och andra. Budskap förmedlas till oss dagarna i ända och vi tar emot allt detta på något sätt, även om vi kanske inte vill smyger sig alla dessa budskap in i vår person, in bakom vårt skydd av sunt förnuft och kristen tro. Vi vet nog vad som är bra för oss, vi vet att det är viktigt för oss att vandra nära Gud, att söka Gud i vardagen, alla dagar. Men vi kan inte undgå alla andra budskap som också vill påverka oss. Ibland tror jag att vi tar saker för givet som kanske inte alls är givna, som kanske inte alls är någon slags mening med livet.

Jag tänker på sådana saker som ”man måste älska sig själv för att kunna älska andra”, ”människan är sig själv närmast” eller ”pengar är frihet”, ”framgång föder lycka” eller vilka budskap det nu kan vara.

Härom kvällen såg jag ett avsnitt av ”Sex and the city”, en serie som handlar om några singelkvinnor i New York och jag slogs av hur oerhört gammal den serien kändes. Den gick mellan 1998 och 2004 så det är alltså bara 10 år sedan! Men den är så otroligt daterad, den är så 2004! Varför då? Jo, den handlar om några kvinnor som bara kan hantera sig själva och sina små livsval: vilka skor de ska köpa, vilka män de ska ligga med, om de ska våga säga ”jag älskar dig” till någon. Och jag kan känna att det i den serien är väldigt synd om dessa ensamma, kärlekstörstande kvinnorna utan engagemang och glöd. Shopping verkar vara enda trösten i deras liv, eller möjligen sex. Inga andra variabler verkar finnas. Det blir någon slags upplevelsejakt, snabba kickar som inte påverkar dem på djupet.

Vi lever i en tid, 10 år senare, då vi vet att konsumtion inte kan göra oss lyckliga och hela som människor. Vi vet också att shopping är en dålig idé när det gäller jordens överlevnad och alla människors möjlighet att leva. Men ändå finns alla budskapen kvar. Julhandlen slog som vanligt rekord. Det finns ord som köpfest och köpglädje. Visst är det konstigt? Vi vet ju bättre.

Livets källa, den källa som ger liv. Den behöver vi återkomma till ständigt. Det är den källa som säger: du är älskad och du är sedd av den som vill att du ska leva. Oavsett dina framgångar, om du är vacker eller inte, populär eller inte eller har mycket eller lite pengar. Du finns för att någon vill det, Gud vill det och du har ett uppdrag, en uppgift. Du får vara i ett sammanhang där du får ge och ta emot kärlek.

Jag tänker att vi kanske måste vara barnsliga och naiva för att kunna tro och för att kunna ge kärlek. Utan baktankar och cynism. Tvärt emot kvinnorna i Sex and the city. Att våga leva öppet innebär förstås också en risk. En risk att bli sårad, att inte bli älskad tillbaka. Den risken är värd att ta för vi vet ju att den som ger kärlek i de flesta fall får kärlek tillbaka. Eller hur?

Trettondedagstiden handlar om ett nu och här. Vad betyder din tro för dig. Vad betyder det för dig att Gud blir människa i Jesus Kristus? Hur kan du i ditt liv söka dig till källan som ger liv? I kristen tradition talar man ibland om daglig omvändelse. Jag tror det är vad vi behöver. När vi ständigt överöses av budskap som gynnar egoism, marginalisering av andra och att boosta sig själv behöver vi varje dag ställa in vårt hjärtas kompass och påminna oss om vad livet faktiskt handlar om. Livet är menat att levas i relationer, med andra, de vi älskar och de vi har svårare för, med hela världen, Guds skapelse och med Gud själv. Varje dag behövs den påminnelsen. Vi kan varje dag stava på orden: ”Jag är älskad och jag är sedd, sådan jag är, av den som skapat mig och vill mitt liv”

Amen

Ny bok på gång – hoppas jag!

Jag har under hösten skrivit klart ett manus till en bok som jag hoppas ska kunna komma ut snart. Det är en bok om den ekonomiska krisen och hur vi kan tänka kring den ur ett teologiskt perspektiv. Jag är ganska förvånad Över exempelvis Svenska kyrkans relativa tystnad i denna fråga.

Den ekonomiska krisen ställer en hel del väsentliga frågor till oss som människor och liksom klimatkrisen anser jag den ekonomiska vara en existentiell fråga. Blir man lycklig av pengar? Hur tänker vi kring att klyftorna mellan rika och fattiga växer? Spelar det egentligen någon roll hur man skaffar pengar? Är pengar makt?

Finns det alternativ till det ekonomiska system vi har idag? Kan kristen teologi ha några svar? Finns det kunskap att hämta i Bibeln?

Allt detta försöker jag på ett lättillgängligt sätt skriva om i min nya bok. Ni som läst min förra bok ”En annan värld är möjlig! – Teologi i klimatkrisens tid” kommer att känna igen er i upplägget. Här finns en genomgång av den ekonomiska krisen, hur den uppkommit och hur vi kan tänka bibelteologiskt kring den. Det finns också bibelstudier, böner och förslag på praktiska åtgärder.

Nu visar det sig svårt att finansiera en tryckning av denna bok. (Lite kul nu när boken handlar om ekonomi:)

Jag tänker därför pröva en egen variant av ett spännande fenomen som kallas ”crowdfunding”. Det handlar om att man ber om finansiering innan produkten är klar och att de som bidrar sedan får den produkt man varit med om att finansiera. Jag vill alltså sälja min bok redan innan den är tryckt! Visst låter det konstigt?

Jag tänker i alla fall göra ett försök, frågan om ekonomi och våra ekonomiska system är väldigt viktiga och jag tror att många delar uppfattningen med mig om att detta är en existentiell fråga. Jag hoppas i alla fall det!

Du som vill vara med och stödja möjligheten att kunna ge ut en bok kan alltså redan nu boka böcker. Tyvärr kan varken jag eller bokförlaget administrera enstaka beställningar vilket gör att man måste boka sig för minst 10 böcker. Boken kostar 120 kronor och vi har medvetet satt ett lågt pris, vi vill att boken ska täcka sina omkostnader men vill hellre att boken blir läst än att det görs vinst. 10 böcker är alltså 1200 kronor.

Kanske finns du i en församling som vill tänka kring ekonomiska frågor? Då är det kanske din församling som kan köpa in boken?

Jag hoppas att det ska gå att finansiera utgivningen av min bok på detta sätt! Välkommen med din förbeställning till mangepw@gmail.com

Ju fortare du beställer desto snabbare kan boken ges ut!

Predikan i trettondedagsveckan.

Text: Matteusevangeliet 2:1-12

Trettondedagen handlar om hur de tre vise männen kommer till Betlehem för att hylla den nyfödde Jesus. Vi har hört den berättelsen några gånger och det finns flera olika spännande saker att fundera vidare på.  Kring de tre vise männen, eller kungarna, eller stjärntydarna finns många myter och legender. I bibeln står inget om hur många de är, vad de heter eller när de kom till Betlehem.  Men vi människor behöver berättelser och därför har vi skapat dem kring berättelsen om de som kom för att hylla Jesus. Det står att de kom från Öster, kanske från Persien, kanske det som är Iran idag. Ibland avbildar vi en av dem som färgad i våra krubbor, och tanken har varit att eftersom de kom långt ifrån har de fått representera de kontinenter som var kända då: Europa, Afrika och Asien. Här finns alltså en tydlighet att kristendomen är till för alla, inte bara vissa men också att människor av annan tro kan se att Jesus är en viktig person även om man inte tror att han är Messias. I Koranen har vi många berättelser om Jesus som en av Guds främsta profeter. Det är befriande att läsa tycker jag att dessa visa män eller vad de nu var väljer att resa långt för att hylla en kung som fött i en annan del av världen, i en annan religiös sfär. Det står inget om att dessa män blir kristna, utan att de återvänder hem. Tänk om vi kristna kunde se det goda i andra religioner och att andra kan se det goda i kristendomen. Istället verkar det ofta bli så att vi vill fokusera på olikheterna och det orimliga i andras tro och liv.

Det handlar om några personer som vågar se tecken i tiden, de ser stjärnan, förstår vad den innebär och väljer att ge sig iväg. Ser också vi tecknen i tiden? Ser vi det som kallar oss att göra något i vår värld idag? Kan vi tolka tecknen såsom stjärntydarna gjorde och förstå när något viktigt händer, något som är värt att vi agerar? Vilka tecken ser vi? En del är ju självklara förstås: den utbredda rasismen i Europa och Sverige idag exempelvis. Vad kallar oss detta tecken i tiden att göra? Hur bör vi agera? Jag tror att vi oftare behöver prata med varandra om vad det är vi ser. Och när vi ser samma sak behöver vi fundera över vad som kan göras. De vise reser inte på egen hand, de är flera, kanske tre, de ser samma stjärna, de tolkar dess ljus på samma sätt och de är överens om att resa iväg långt för att hylla den kung som fötts.

Jag tänker att kristendom inte handlar så mycket om att vara, att vara kristen är väl bra på ett sätt men detta att vara kristen är väl snarare ett verb än ett adjektiv. Det är liksom inte bara något man är utan något man gör.

För de vise männen blir inte resan hem samma som resan till stallet i Betlehem, de tar en annan väg. I en dröm står det att de blir tillsagda att ta en annan väg hem. Allt för att Herodes inte ska kunna ta död på den nye kungen.

Jag tror att vi alla varit med om den typen av händelser som förändrar allting.

Händelsen i stallet i Betlehem förändrar saker och ting för de vise männen, de inser att de måste ta en annan väg hem. Hem ska de men det får ske på ett annat sätt. En del erfarenheter formar oss, förändrar oss. Inte så mycket att vi inte hittar hem till oss själva igen, men vi är inte desamma som förut.

Jag kan se ett antal sådana händelser i mitt liv: mötet med min fru, när barnen kom, resor till Costa Rica men jag ser också tydligt att mötet med Gud, med Jesus, förändrat mitt liv i grunden. Även om det mötet inte skedde vid ett enda tillfälle utan snarare var som en långsam process så har det mötet förändrat mig och mitt liv. Jag ser ett tydligt uppdrag: att svara an på den här världen och de behov som finns här. Jag tror att det är Gud som kallar oss alla till aktiv handling här i världen.

De österländska stjärntydarna kan i trettondedagstiden få vara en inspiration för oss, liksom många bibeltexter blir den här berättelsen något som handlar om mig och om oss här och nu, om man bara skrapar lite på ytan.

De ser, de tolkar vad de ser och de agerar, de förstår att handling måste följa på tolkningen. Sedan upplever de något fantastiskt och de tillåter den händelsen att påverka deras liv. De tar en annan väg hem. Hem kommer de men de är förändrade i grunden, de låter sig förändras.

Många goda tankar att ta med oss och kanske är den viktigaste: tillåter jag mig att förändras av det och dem jag möter? Spelar något egentligen roll?

Amen