Jul, en betraktelse.

En son, ett barn är oss givet. Det är hela julens budskap. Ett barn som är Gud. En Gud som är ett barn. Det är märkligt och förunderligt. För nog vill vi helst se Gud som den som är stark, har alla möjligheter, har skapat hela världen, mäktig, vis, allseende. Allt det där som vi normalt förknippar med ordet Gud. Men så kommer då Gud, i ett barn. Hjälplöst, ett spädbarn lindat och lagt i en krubba. Vi har alla sett ett nyfött barn eller nästa nyfött i alla fall. Vi har känt glädjen välla fram inom oss när vi möter det lilla barnets blick, ser de små händerna, den lilla näsan. Vi fylls av glädje och inser att barnet är hjälplöst och måste skyddas, skyddas för att kunna leva. Vi är förstås alla barn, vi har alla varit det och vi är alla barn till någon mamma eller pappa. Oavsett hur den relationen ser ut kan vi inte undkomma att vi alla är barn. Och i mötet med gudsbarnet i krubban blir vi barn på nytt som kan se mysteriet i att ett barn kan bli till. Vi får lägga bort alla de biologiska förklaringar som är riktiga och som vi lärt oss och bara förundras. I den känslan öppnar sig våra hjärtan. När vi ser ett litet barn föds ömsinthet, empati och en kraft att vilja skydda det i oss. Det är julens budskap, Gud är ett barn, vi behöver bli som barn, vi kan odla ömsintheten och empatin i våra liv och relationer.

Det är stort att vara en människa. Gud vill mitt liv och alla andras och när jag ser på min medmänniska kan jag göra det i kärlek med ömsinthet och empati. Oavsett våra meningsskiljaktigheter får vi se på varandra såsom barn ser på varandra, innan murarna byggts upp mellan oss.

Så är julens budskap ett fredsbudskap, ett budskap om möjligheten att kunna leva tillsammans i ömsesidig kärlek och respekt, trots att vi alla är olika, har olika drömmar och ambitioner i våra liv. Vi hör ihop. Inte bara med varandra utan också med alltings ursprung och mål. Det är en fredsfurste som föds i det där stallet. Inte i centrum, i ett palats med trumpetfanfarer. I periferin, i utkanten av det väldiga romerska riket, inte ens i Jerusalem, utanför i Betlehem. Inte på ett hotell, utanför i ett litet stall. Inte i en säng, utan utanför, i en krubba.

Jag tror att tro bara kan växa i ett tillstånd av ömsinthet och empati. Sanningen i mitt liv skapas i mötet med den andre, bara där. Den kan jag inte läsa mig till i en bok, jag kan ana sanningen där, men för att få grepp om den måste mötet till. Julen är ett andhål i tillvaron där jag kan få möjlighet till den sortens möten. Där jag i barnslig ömsinthet kan möta och bli mött. Där blir jag också mött av den Gud som vill mitt liv, som föds in i mitt hjärta och in i världen i varje jultid.

Anspråket i Jesajatexten är enormt. Den talar om fredens välsignelser som är utan gräns. Och så är det väl: när vi möter det nyfödda barnets blick föds i oss kärlek utan gräns, vi fylls av något som känns större än livet självt. Det spränger alla gränser, liksom Gud spränger alla gränser när det lilla barnet föds i stallet. Gud är inte långt borta som en allvis härskare i himlen någonstans. Gud är här, i mig, med mig och i mötet med mina medmänniskor. Här och nu lever Gud mitt ibland oss. Freden, känslan som spränger alla gränser tar sin boning i oss, i våra hjärtan får vi bära det lilla barnet och budskapet om fred och rättvisa.

I det minst väntade kommer Gud oss till mötes. Julens budskap handlar inte primärt om vad jag presterar, om vad jag gör. Det handlar om Gud som går hela vägen, som kommer mig till mötes, som vill möta min blick och tala med mig om det som är riktigt viktigt. Livet med stort L börjar i förundran, när jag vågar bryta mig loss från mina rutiner, när jag vågar lyfta blicken och se, se vad som verkligen sker i det mysterium det är att Gud kommer till mig, i ett litet barn, i en fredsfurste som vill, kan och kommer att förändra hela världen. I den rörelsen av fred finns jag insatt, räknar Gud med mig, får jag vara med.

Julen är här och lyser frid på jorden. Glädjen är stor – i ett barns klara ögon bor den.

Amen.