Jul, en betraktelse.

En son, ett barn är oss givet. Det är hela julens budskap. Ett barn som är Gud. En Gud som är ett barn. Det är märkligt och förunderligt. För nog vill vi helst se Gud som den som är stark, har alla möjligheter, har skapat hela världen, mäktig, vis, allseende. Allt det där som vi normalt förknippar med ordet Gud. Men så kommer då Gud, i ett barn. Hjälplöst, ett spädbarn lindat och lagt i en krubba. Vi har alla sett ett nyfött barn eller nästa nyfött i alla fall. Vi har känt glädjen välla fram inom oss när vi möter det lilla barnets blick, ser de små händerna, den lilla näsan. Vi fylls av glädje och inser att barnet är hjälplöst och måste skyddas, skyddas för att kunna leva. Vi är förstås alla barn, vi har alla varit det och vi är alla barn till någon mamma eller pappa. Oavsett hur den relationen ser ut kan vi inte undkomma att vi alla är barn. Och i mötet med gudsbarnet i krubban blir vi barn på nytt som kan se mysteriet i att ett barn kan bli till. Vi får lägga bort alla de biologiska förklaringar som är riktiga och som vi lärt oss och bara förundras. I den känslan öppnar sig våra hjärtan. När vi ser ett litet barn föds ömsinthet, empati och en kraft att vilja skydda det i oss. Det är julens budskap, Gud är ett barn, vi behöver bli som barn, vi kan odla ömsintheten och empatin i våra liv och relationer.

Det är stort att vara en människa. Gud vill mitt liv och alla andras och när jag ser på min medmänniska kan jag göra det i kärlek med ömsinthet och empati. Oavsett våra meningsskiljaktigheter får vi se på varandra såsom barn ser på varandra, innan murarna byggts upp mellan oss.

Så är julens budskap ett fredsbudskap, ett budskap om möjligheten att kunna leva tillsammans i ömsesidig kärlek och respekt, trots att vi alla är olika, har olika drömmar och ambitioner i våra liv. Vi hör ihop. Inte bara med varandra utan också med alltings ursprung och mål. Det är en fredsfurste som föds i det där stallet. Inte i centrum, i ett palats med trumpetfanfarer. I periferin, i utkanten av det väldiga romerska riket, inte ens i Jerusalem, utanför i Betlehem. Inte på ett hotell, utanför i ett litet stall. Inte i en säng, utan utanför, i en krubba.

Jag tror att tro bara kan växa i ett tillstånd av ömsinthet och empati. Sanningen i mitt liv skapas i mötet med den andre, bara där. Den kan jag inte läsa mig till i en bok, jag kan ana sanningen där, men för att få grepp om den måste mötet till. Julen är ett andhål i tillvaron där jag kan få möjlighet till den sortens möten. Där jag i barnslig ömsinthet kan möta och bli mött. Där blir jag också mött av den Gud som vill mitt liv, som föds in i mitt hjärta och in i världen i varje jultid.

Anspråket i Jesajatexten är enormt. Den talar om fredens välsignelser som är utan gräns. Och så är det väl: när vi möter det nyfödda barnets blick föds i oss kärlek utan gräns, vi fylls av något som känns större än livet självt. Det spränger alla gränser, liksom Gud spränger alla gränser när det lilla barnet föds i stallet. Gud är inte långt borta som en allvis härskare i himlen någonstans. Gud är här, i mig, med mig och i mötet med mina medmänniskor. Här och nu lever Gud mitt ibland oss. Freden, känslan som spränger alla gränser tar sin boning i oss, i våra hjärtan får vi bära det lilla barnet och budskapet om fred och rättvisa.

I det minst väntade kommer Gud oss till mötes. Julens budskap handlar inte primärt om vad jag presterar, om vad jag gör. Det handlar om Gud som går hela vägen, som kommer mig till mötes, som vill möta min blick och tala med mig om det som är riktigt viktigt. Livet med stort L börjar i förundran, när jag vågar bryta mig loss från mina rutiner, när jag vågar lyfta blicken och se, se vad som verkligen sker i det mysterium det är att Gud kommer till mig, i ett litet barn, i en fredsfurste som vill, kan och kommer att förändra hela världen. I den rörelsen av fred finns jag insatt, räknar Gud med mig, får jag vara med.

Julen är här och lyser frid på jorden. Glädjen är stor – i ett barns klara ögon bor den.

Amen.

Prästlöner i skottgluggen – med all rätt!

Björn Helgesson skriver i dagens KT att han vill se sänkningar av de högsta lönerna i Svenska kyrkan. Och det gör han rätt i. Jag har tidigare skrivit om de alltför höga lönerna här på bloggen. Mitt förslag är att arbetsgivaren betalar alla studielånen relevanta för tjänsten. Sedan har alla präster samma lön, exv. 25.000 och de som har stort personal- och budgetansvar har 30.000 istället. Det skulle väl kunna fungera? Vi ser nu en utveckling där Helgesson menar att vi jämför oss med andra såsom läkare när vi ska hitta rimliga löner. Men det blir inte rimligt anser han, det anser inte jag heller. Som präster ska vi vara våra medmänniskors tjänare. Det innebär en övning i ödmjukhet, jag inser att jag behöver den träningen själv. Vi behöver få ner de högsta lönerna i kyrkan nu. Ingen borde kunna tjäna mer än 40.000 i månaden till att börja med. Varför ska vi i kyrkan använda marknadens spelregler? Det ska vi naturligtvis inte! Vi har våra egna spelregler som innebär att vi ser negativt på klyftor, rofferi, konsumism och girighet. Det finns i vår lära, det ska vi hålla oss till. Det behövs mycket mer teologisk reflektion om ekonomi i Svenska kyrkan. Den behövs nu och den behöver påverka vårt beteende. Även om vi nu skulle bryta av de högsta lönerna behöver vi ett långsiktigt hållbart lönesystem. Jag har föreslagit en modell. När sätter Svenska kyrkan igång? För oss som har dåligt samvete för våra höga löner kan man nu i jultid åtminstone se till att man blir månadsgivare till Svenska kyrkans internationella arbete. Du väljer själv hur mycket du vill bidra med. Ett helt annat sätt att komma tillrätta med de höga lönerna kunde vara att det som överskjuter 25 eller 30.000 avsätts till det internationella arbetet. Ju mer man tjänar desto mer bidrar man alltså till detta viktiga arbete. Det kunde ske genom ett löneavdrag varje månad. Ja, det finns nog sätt att komma till rätta med detta. Frågan är om vi vill det?

Inga nazister på våra gator!

Vad är det som sker? En ny nazistisk vår verkar anas i Sverige. Hur kunde det ske? Är det rädsla för att inte passa in? De unga männen i dessa grupper är socialt utslagna människor som dömts för våldsbrott tidigare. Det är alltså icke fungerande samhällsmedborgare. De flesta arbetar inte och studerar inte, de bidrar inte till vårt gemensamma Sverige utan de river sönder och förstör. Varför vill man göra det? Handlar inte den nazistiska idén i Sverige om att bygga ett starkt och rasbiologiskt rent land? I så fall borde väl dessa pojkar vilja göra sitt bästa för sitt land, inte sitt sämsta? Ekvationen går inte ihop. Men inte kan det väl bara handla om att dessa individer är korkade? Jag tror inte det. I stället verkar det vara så att vårt samhälle tryckt dessa pojkar ut i marginalen, de känner sig inte hemma, de får inga chanser anser de. Men å andra sidan tar de heller inga chanser. När vi ser att unga pojkar misslyckas i allt högre grad i skolan, jobb finns inte så verkar det skapas ett utanförskap som innebär att det frodas ilska och raseri. Men hallå! För att kunna få en utbildning och ett jobb behöver man faktiskt anstränga sig. Jag anser att vårt samhälle skall erbjuda möjligheter åt alla, men de som erbjuds dessa måste också vilja ta emot dem. Så hur gör vi med detta utanförskap? Det är delvis självförvållat men bara delvis. Hur bygger vi ett land där vi känner oss hemma och tagna i anspråk? Jag ser med oro på den rådande utvecklingen. Inte nog med att SD har för stort stöd, nu växer den militanta nazismen också. Var är vi på väg? Hur ser lösningarna ut? Om hela Sverige ska leva och dess medborgare måste vi få fler i arbete. Detta bör inte ske genom ökad konsumtion utan genom att vi delar på jobben. Tänk hur mycket tid som skulle frigöras om vi arbetade 6 timmar per dag istället! Då tror jag också att kreativitet kunde frigöras, till kultur, uppfinningsrikedom och till rekreation. Vi behöver förstå att om alla skall vara med får vi dela på samhällets möjligheter och rikedomar.

Avslutning för RIA, en betraktelse.

Text: Matteusevangeliet 25:35-40, Ps. 146: 3-9

Ja, det här är texter som vi är väl förtrogna med, särskilt texten från Matteusevangeliet tror jag. Psaltarpsalmen kommer från 3:e söndagen i advent som ju har temat: Bana väg för Herren. Och jag tror att det finns en nyckel här till hur vi ska förstå vår kallelse i världen. Och jag tror att RIA har tolkat sin kallelse så: det handlar om att bana väg för Herren! Det är den grundläggande kallelsen vi alla har. Att delta i Guds arbete för sitt rikes utbredande handlar om just detta: att räta krökta ryggar. Det är alltid Guds om gör det men vi får vara Guds medarbetare. Det är stort!

Jag har den senaste tiden umgåtts med Ann Morisy´s bok ”Vänd utåt” och jag tänker att den boken är en utläggning om just dessa två bibeltexter vi nyss läste. Psaltarpsalmen är tydlig: vi ska inte lita på makten. Om vi ska mötas som medmänniskor måste det ske utan makt. Det är då förvandlingen som vi alla är beroende av kan ske. Då handlar det inte primärt om att möta andras behov utan om att möta våra gemensamma behov. Något sker med oss som lever i ett samhälle där några inte har den trygghet de har rätt till, mat för dagen, tak över huvudet, sina rättigheter tillgodosedda. Det händer något med hela samhället när marginaliserade människor inte får plats, inte erbjuds plats. Vi ser det hela tiden. De tunna trådar som binder oss samman brister och går sönder och det visar sig vara mycket svårt att knyta dem samman igen.

När vi talar om den kristna nästankärleken handlar det alltså inte om ett vi som gör något för dem. Istället handlar det om en gemensam förvandling. Förvandlingen står Gud för men den sker i mötet mellan människor. Om vi vill söka sanningen med våra och världens liv måste vi mötas för det är i mötet med andra, i synnerhet med dem som är annorlunda än oss själva, som sanningen kan bli synlig. Sanning är beroende av möten.

Ska vi ta Matteusevangeliet på allvar behöver vi se att lydnad för Jesus börjar i vår relation med de fattiga och marginaliserade. Jesus säger det ju själv den där gången han framträder för första gången i synagogan: jag har kommit för att frambära ett glädjebud för de fattiga. Så sammanfattar han redan från börjad det som han kommit till jorden för att göra, vi behöver ta det på allvar.

Och det är väl här som engagemanget och glädjen i att arbeta för RIA i Växjö och nu det nya diakonicentrum har sin rot. Vi vill ta Jesus på orden, inte skriva om dem, göra dem mer bekväma för oss, utan faktiskt försöka följa i hans spår. Det är inte lätt, det är svårt och det är vår kallelse.

Och det är rätt! Vi vet nog mycket oftare vad som är rätt att göra än vi själva vill medge. Det är inte så att Bibeln är otydlig när det kommer till vad Gud vill att vi ska göra. Vi ska älska vår medmänniska, vi ska samarbeta för allas bästa. Solklart, glasklart och ändå har både kyrkan, kristna och andra gjort helt tvärtom väldigt ofta.

Gud vill att vi ska gå in i hans kamp här på jorden och kristen tro utan kamp kan aldrig finnas. För i alla situationer finns något att kämpa för. RIA har sett det, diakonicentrum ser det. Så länge någon enda inte räknas med, inte kan leva sitt liv, så länge måste kampen pågå. Kyrkan eller kyrkorna behöver alltså erbjuda platser och tillfällen där vi alla kan engagera oss i kampen för ett rimligare liv för alla. Den kände teologen Karl Rahner utgör lärjungaskapets hjärtpunkt en djärv och orädd kärlek. Vi skulle alltså kunna säga att den som inte älskar djärvt och frimodigt inte heller kan vara lärjunge, åtminstone inte till Jesus. Den församling som inte kan erbjuda sina medlemmar möjligheten att inse att kamp tillhör trons grundfundament är ingen församling i egentlig mening.

Ann Morisy menar att vi behöver söka oss till de genomskinliga platser i tillvaron där vi kan ana Gud. Och hon menar att det är just platsen sidan om de som är djupt förtrogna med kampens verklighet som är en sådan plats. Det är där och då det händer!

När vi vågar vända oss utåt och riskera något på riktigt, riskera att bli överväldigade av vanmakt, för så kan det kännas ibland. Hur ska jag kunna förändra, hur ska RIA eller diakonicentrum kunna göra riktig skillnad egentligen? Att stå i den vanmakten tillsammans med andra som också känner vanmakt, det är vår kallelse som kristna och kyrka. Men det kräver mod och jag tror det modet går att känna igen i alla som funnits med i RIA, som besökare, frivilligt engagerad eller anställd. Det modet behöver spridas. Det modet behöver delas av flera.

Det mod vi sett i de som engagerat sig i RIA:s arbete handlar om modet att möta sin medmänniska ansikte mot ansikte. Och det är ju bara i ett sådant möte som den goda förvandlingen kan ske. Många är de i medelklass och överklass som gömmer sig bakom att betala mycket skatt, att avsätta pengar varje månad till välgörande ändamål, eller att lämna in julklappar till RIA. Det är inget fel på sådana insatser, de är viktiga och avgörande. Men de saknar den där sista viktigaste dimensionen, mötet ansikte mot ansikte. Den möjligheten har RIA gett och den möjligheten kommer diakonicentrum att ge.

Det händer något när vi professionaliserar för mycket. Risken blir att vi skapar verksamheter där ett vi ska möta deras behov. Risken finns att vi inte utsätter oss för vanmakten, att vi inte vågar gå in i det enskilda mötet utan makt, risken är att det inte leder till förvandling.

Den djärva och orädda kärleken måste nog ofta vara enkel och möjlig. Utan alltför mycket skyddsnät, utan alltför många paragrafer. Kallelsen och friheten i Kristus kallar oss till denna enkelhet och möjlighet till förvandlande möten.

Och jag tror det är detta Jesus talar om i Matteustexten: sannerligen, det ni gjort för någon av dessa mina minsta, det har ni gjort för mig. Vi möter Gud själv i det mötet, i den förvandlingen! Och det är först då det händer: krökta ryggar kan rätas, de förtryckta får sin rätt, de svältande får äta, de fångna får sin frihet, de blinda kan se, främlingar skyddas! Allt detta de goda frukterna av förvandlande möten.

Jag tror ni alla kan berätta om sådana möten som ni har varit med om. Möten som verkligen betyder något. Möten som skapar berättelser som ni bär med er och delar med andra och just dessa meningsfulla berättelserna behöver vi i vår värld. RIA har möjliggjort sådana berättelser. Tack gode Gud för RIA. Diakonicentrum kommer att ge rum för sådana berättelser. Tack gode Gud för diakonicentrum.

3:e Advent, en betraktelse.

Text: Ps. 146:3-9

Psaltarpsalmen för tredje advent talar om den Gud vi tror på och på vårt förhållningssätt till honom. Det handlar, tror jag om att vända om till allt det goda Gud vill ge oss. Att vända oss till kärleken, till den son som kommer och blir oss given i julnatten. Det handlar om att ta emot och att sätta vårt hopp till Gud.

Och det är då det sker! Gud handlar alldeles utan oss, det tror jag verkligen, Gud är alltid större! Men Gud har skapat dig och mig för att samarbeta med Gud i arbetet för Guds rike. Det rike det talas om i psaltarpsalmen idag. Ett rike där de förtryckta får sin rätt, de svältande får bröd, de fångna får sin frihet, de blinda kan se. Ett rike där krökta ryggar kan rätas, där främlingar ges skydd och ingen behöver leva i utanförskap.

Det är när vi ser att vi har stöd och hopp i Gud. Då bryter gryningsljuset fram, då sker inbrytandet av Guds rike. Men vi behöver först ta emot för att sedan kunna ge vidare. Livet i Kristus handlar om att ta emot för att kunna ge, om att andas in för att kunna andas ut. Och jag tänker att adventstiden handlar mycket om den här gudomliga balansen. Gud ger oss och när vi tar emot, ja då är allting möjligt. Men jag kan inte ge utan att ha tagit emot, gör jag det slocknar snart min låga och det finns bara aska kvar. Alltså: först det ena, sedan det andra.

Jag tror att den gudomliga balansen är nödvändig för ett utgivande liv. I advent får jag fylla på av alla ljusen som tänds i viss övertygelse om att mörkret inte har makten och sista ordet och att ljuset har segrat en gång för alla, även om det är svårt att se ibland.

Alla de saker som psalmisten lyfter fram som verk av Gud i dagens text handlar ju om saker som vi får möjlighet och kraft att göra då vi ser att vi har vårt stöd och hopp i Gud. Det handlar om rättvisa och befrielse, gåvor som Gud ger oss att förvalta så att alla människor och hela Guds skapelse kan få del av dem och leva goda liv. Det är kallelsen i advent: att söka Gud först, så att vi kan vara de som lever ut Guds vilja i den här världen. Vi är delar av en ljusrörelse som kommer till andra med det ljus som Gud har tänt i oss. Vår tro, vår övertygelse om att Gud leder och bär ger oss möjlighet att komma med kärlekens budskap till de vi möter.

Advent är mörker och kyla, visst är det så. Men mitt i det kommer alla ljusen och ett ljus brinner i vårt inre, det tänds rent bildligt för oss då vi får ta emot dopljuset då vi döps. Det ljuset borde vi ju egentligen tända varje dag som en påminnelse om att Gud räknar med oss, i dopet ligger vår kallelse; för att den här världen ska ha liv och liv i överflöd som det står i Johannesevangeliet (10:10).

Överflödande liv kan bara levas i fred, rättvisa, respekt för andras egenart och med nyfiken kärlek till våra medmänniskor och till allt det vackra och förunderliga som Gud har skapat.

Psaltarpsalmen vill tala allvar: det går inte att bara lita till någon annan, jag står i kallelsen att vara ett ljus. Det står att vi inte ska lita på mäktiga män. Vi ska vara på vår vakt när det gäller makt. Makt för maktens skull, där det görs planer som inte är rättfärdiga och ser till allas bästa är inte det vi ska söka. Vi ska inte sätta vår lit till den typen av makt. Istället är det tydligt var vi ska sätta vår tillit: till herren, vår Gud.

I den tilliten får allt det vi gör ta sin utgångspunkt. Och det måste börja där, balansen är livsviktig, vi tar emot för att kunna ge. Men vi ska alltså också ge vidare, Guds nåd kan inte stanna hos oss, den är inte till bara för oss. Jesus markerar gång på gång mot den som tror sig funnit sanningen och inte vill dela den med någon annan. Hycklare! Kallar han dem som inte vill ge Guds kärlek vidare.

Advent är mörker och kyla och just då kommer världens frälsare till oss. Fast Guds rike finns ju redan här. Samtidigt som vi banar väg för Jesus ankomst finns han hos oss, här i kapellet, hos oss idag. Ljuset är tänt på jorden. Allting finns redan!

Vi får ibland komma tillbaka till det faktum att allting redan finns, vi har redan givits allting. Inte minst i bråda julförberedelsedagar får vi påminna oss själva om det. Gud finns mitt ibland oss, vi bär dopljuset inom oss, vi är kallade och Gud vandrar vid vår sida i vårt arbete för att utbreda Guds rike.

Amen.

Hmmm, pengar till boktryckning är svårt..

Hade hoppats på ett bidrag från den fond som jag fick medel ur till tryckandet av min förra bok. Visar sig att den ska ombildas av kammarkollegiet. Har ett färdigt manus om den ekonomiska krisen och hur vi kan tänka teologiskt om ekonomi. Men tryckningen kostar dessvärre en hel del. Alla tips mottages tacksamt. Finns det någon bra fond att söka ur?

Bensin för 42 kronor – varför inte?

I en rapport från KI menar man att om vi ska nå våra klimatmål vad gäller transporter måste skatten på bensin öka med 900%. Naturligtvis varnar KI för detta, det kan ge ekonomiska störningar och att man bör se på mer generella, mer kostnadseffektiva lösningar. Ja, men, ta fram dessa då KI! Det är väl ert jobb bland annat?

Men varför inte leka med tanken på ett bensinpris på 42 kronor? Fler skulle ställa bilen på alla onödiga bilresor under 3 kilometer. Jag skulle definitivt göra det. Fler skulle överväga tågresor till nära och kära. Vägarna skulle då också bli säkrare med mindre trafik och billigare med mindre slitage. Och hur ska alla pengar som kommer in via denna skatt användas? Jag föreslår att 25% av dem används till forskning på nya bränslen och nya motorer, 25% används till tågtrafiken: snabbare tåg, bättre tidshållning och billigare biljetter. 50% används till de skatteavdrag som glesbygdsbefolkningen får göra eftersom de är beroende av bilen. Egentligen skulle jag också vilja se att en del pengar kunde användas till kampanjer för lokal och stadsbussar så att dessa används i större utsträckning.

Idag ligger koldioxidskatten på en liter bensin på 3 kronor, det är på tok för lite. Höj den! Får vi se några modiga politiker som vågar fånga bollen från KI? Hoppas det!