Betraktelse vid mässa i S:t Sigfrids kapell, första advent. Fred.

Text: Sakarja 9:9-10

Äntligen advent! Ljus och stjärnor i fönstren, pepparkakor och glögg. Härligt! Se din konung kommer till dig säger Sakarja. En kung som redan getts segern, redan har vunnit sägs det. Men, i ringhet kommer han, ridande på en åsna.

Ja, det är något märkvärdigt med denne Messisas som kommer, Jesus Kristus, som på första advent rider in i kyrkorna och våra medvetanden på ett annat sätt än en segerrik kung. Jo, det blir en parad av det hela, folk lägger sina mantlar, de skär av palmblad och lägger på marken fram för honom. Men det är inte som när en kung kommer hem till sitt land efter en seger mot fienden på slagfärtet, då någon planerat och fixat och rullat ut röda mattan och ställt till med en stor baluns. I Jesus fall sker det lite ”random”, det bara blir. Folk ser honom och inser att han är Messias och de fixar så gott de kan en gata fram för honom med mantlar och palmblad. Vi minns berättelsen från Matteusevangeliet.

Det är på ett annat sätt med Jesus än med allt annat i vår värld, han är något vi inte kan förutse och inte planera. Han vänder upp och ner på saker och ting. Vill ett annat liv för oss alla än det vi lever i dag från dag.

Sakarja är tydlig: trots att Jesus kommer i ringhet ska han och det han är, säger och gör förinta alla krigets vapen och förkunna fred för folken. Han kommer med fred! Men han kan inte nå freden med våld och vapen. Gud vill i Jesus visa på ett annat sätt. Ett sätt som kommer att segra. Genom fred till fred! Det är Guds metod! (KG Hammar)

Men inte har det blivit någon fred inte. Nej, inte än. Men Jesus vägrar överge sin modell. Han lever med de fattiga, umgås med de som anses vara syndare och stötts ut. Han har inget eget hem, han vandrar från hus till hus. Han lever sin lära. I Mötet med människor lever han det budskap som han kommer till världen för at förkunna: Ett fredens rike, ett annat sätt att leva, en ny möjlighet för mänskligheten.

Och nej, vi är inte där än. Freden har ännu inte skapat fred överallt. Ska vi då överge Jesus-modellen? Finns det någon bättre. Vi vet ju att våld inte verkar kunna skapa fred heller. Vi vet ju att egoism och att skapa ett vi och ett dom, inte föder gemenskap och kärlek. Så kanske är jesus-metoden ändå den vi ska sträva efter. Jag tror det. Gud tror det, det är det som förkunnas i Jesus intåg i Jerusalem: Här kommer en kung som är på ett annat sätt. Ett annorlunda sätt, ett sätt som världen inte tidigare sett. Och Jesus har fått efterföljare i sin idé om att fred föder fred. Mahatma Gandhi är en, Martin Luther King en annan och det finns förstås fler.

Första advent, kyrkans nyår, handlar om möjligheten för ett nådens år att bryta in i världens liv, i våra liv. Ett nådens år, ett år då freden breder ut sig, då förlåtelsen får plats och egoismen får dra sig undan. Det är vi kristna satta att förkunna, som kyrka kommer vi in absurdum att hävda att ett annat sätt att leva är möjligt, kärleken är störst och kommer att segra. Vi vägrar sluta tro det! Det är naivt och galet, javisst. Kristen tro är inte logisk och rationell. Kristen tro är radikal i sin tro på rättvisa, kärlek och fred. Fred i mitt liv, i mitt möte med andra medmänniskor och i min relation till hela Guds skapelse. Det är första advents budskap till oss. Vågar vi tro det? Vågar vi vandra kärlekens naiva och galna väg?

Vad ska vi annars göra?

Amen.

Betraktelse vid första adventssamling på S:t Sigfrids folkhögskola 2013.

Sakarja 9: 9b-10a.

I kristen tradition handlar advent om att förbereda sig för julen. Jul firar många av oss på olika sätt, oberoende om vi är kristna eller inte förhåller vi oss till julen på olika sätt. En del av oss är trötta på den, på all köphets och allt som måste vara på ett visst sätt för att det alltid har varit det.

Oavsett vad vi anser om julen finns det i den tidlösa budskap om hur vi människor lever tillsammans, man behöver inte vara troende för att se det och förhålla sig till det.

Julen innebär att något nytt kan hända, kan bryta sig in i världen, i vårt sätt att vara och i våra vanor. I den text jag läste nyss får vi julens tydliga fredsbudskap. Den texten läses i alla kyrkor i hela världen på söndag, på första advent. Jag tänker att den talar om hur freden är möjlig också i den här världen som vi lever i idag trots att texten skrevs för 2500 år sedan. Människors längtan efter fred har alltid funnits och kommer nog alltid att finnas.

Att det ska vara så svårt med fred! Tänk att vi människor inte verkar kunna låta bli att ha ihjäl varandra på grund av ekonomi, land, religion, kultur, vatten, resurser eller vad det nu är. Och vi behöver väl inte gå längre än till oss själva och fundera över hur fred kan vara möjligt.

Den person som i kristendomen kommer med det tydliga budskapet om fred är Jesus. Det är den personen som kommer till världen enligt kristen jultradition och det firas på julafton eller juldagen. Och han kommer på ett särskilt sätt: ridande på en åsna. Ni kan se bilden framför er, en man som rider på en åsna ser egentligen ganska komiskt ut. Och han kommer för att skipa fred. Krigets vapen ska förintas står det i texten. Men hur ska det ske genom en snubbe som kommer ridande på en åsna? Det är inte lätt att förstå. Men jag tror inte att fred kan skapas genom att använda våld och vapen, det tror väl egentligen ingen. Inte om vi med fred menar att människor lever i verklig fred med varandra. Kanske kan fred bara komma genom att vi möter varandra i uppriktighet, i ödmjukhet inför den jag möter? Jag tror det. Jesus verkar ha trott det.

Alla våra världsreligioner har fred som tema i sina heliga skrifter, det finns med överallt. Och ändå verkar det vara så svårt. Vad beror det på?

Kanske kan advent användas, oavsett vad du tror på eller inte tror på, till att fundera över freden. Just nu pågår 32 väpnade konflikter i världen, det är illa. Och krigen måste stoppas! Men fred är ju så mycket mer än bara att stoppa krig. Det handlar om goda relationer, om att kunna hålla samman trots alla våra olikheter. Att tillsammans värna om de mänskliga rättigheterna i ett land som Sverige med så olika människor är inte lätt. Men vi behöver göra det.

Advent är en möjlighet till fred. I en tid på året när mörkret sluter sig kring oss och vi tänder ljus och kryper upp i soffan med en kopp te. Kanske kunde de stunderna få bli stunder då vi funderar över freden i våra egna liv och i umgänget med andra. Att tala om fred är första steget till verklig fred. Att tända ljus kan vara en aktiv handling, en protest mot all ofred som råder, ett tecken på att en annan värld är möjlig, där vi lever tillsammans i fred trots att vi är olika, ser olika ut och tror på olika saker. Fred kommer inte av sig självt, det krävs av oss att vi visar att vi vill freden, bara då, i ett samtal, ömsesidigt och ödmjukt, kan freden breda ut sig.

Jag önskar er alla en fredens advent!