Fred, alltså!

Ja som ni sett på mina inlägg denna veckan har jag inspirerats att tala om fred denna advent. Särskilt har två saker inspirerat mig. Vi hade på skolan besök av Kenneth Kimming som varit följeslagare i Palestina inom EAPPI. Han hade väldigt inspirerande lektioner och en bra föreläsning för alla skolans elever förra onsdagen. Vi bjöd in honom med anledning av kyrkornas globala vecka. Konflikten i Palestina/Israel är ett elände och behöver lösas, nu! Den andra saken som inspirerat mig är K.G Hammars bok ”Fred är vägen till fred” som nyligen gavs ut av SKR. Bra initiativ! I den boken finns också Henrik Grapes utmärkta bidrag som handlar om fred med skapelsen. Läs den boken!

Så även om det blir lite tjatigt att lägga upp tre saker på bloggen som liknar varandra och som alla talar om fred ville jag genom att göra det betona att första advent är ett synnerligt bra tillfälle att tala om fred i världen, fred inom oss själva och fred i relation med våra medmänniskor och Guds skapelse.

Ett nådens år förkunnas oss på söndag. Gode Gud, hjälp oss att leva i det!

Predikan 1:a Advent. Gudstjänst i S:t Sigfrids kapell och IM-basaren.

Texter: Sakarja 9:9-10, Matteusevangeliet 21:1-9.

Ett nådens år! Ja nu börjar kyrkoåret, just idag på första advent, och i kyrkorna runt om i världen förkunnas ett nådens år. Man kan förstås fundera över vad detta innebär, detta nådens år, som förkunnas.

Jesus rider in i Jerusalem, så som han gjort alla första advent i kyrkans historia. Men det är inte bara en vacker och välbekant bild för enligt Sakarja är den man som rider in i ringhet på en åsna också den som ska förinta alla stridsvagnarna och alla krigets vapen. Det är en fredsfurste som kommer till oss idag! En fredsfurste på en åsna. Bilden blir nästan löjlig. En man på en åsna, en dryg meter över marken nästan med fötterna släpande i marken och med dessa väldiga anspråk: att göra slut på alla vapen, alla krig, alla konflikter! Wow! Det är inga små anspråk som görs i Sakarjatexten.

Och ändå: en konung, en fredsfurste. Men på ett helt annat sätt än man kunde förvänta sig, underifrån, i ödmjukhet kommer han till oss, denne Jesus, Guds son och världens frälsare. Inte från ovan, inte med dunder och med brak men stillsamt inridande. Kanske handlar det om att ge oss tid att kunna ta emot. Att ge oss tid att förbereda hans ankomst in i våra hjärtan. Och advent handlar ju om det, en förberedelsetid inför det mysterium vi firar under julnatten: att Gud kommer till oss i ett litet barn i en krubba i Betlehem. Advent är en fasta, fastan börjar idag. En tid för eftertanke och förberedelse: vad innebär det för mig att fredsfursten kommer, vad innebär det för världen? Kan vi se och förstå att han kommer? Vad får det för konsekvenser för mitt liv?

Det pågår minst 32 väpnade konflikter i världen just nu. De flesta är mycket märkliga och vi kan ha svårt att förstå hur de kan få fortgå, år efter år. Ett exempel är förstås konflikten i Palestina och Israel. Hela världen ser på hur människor på bägge sidor lider år efter år, konflikten verkar vara olösbar. Och just där i den heliga staden i Jerusalem rider Jesus, fredsfursten, in på en åsna. Spelar det någon roll? Det borde göra det, det behöver göra det. Men fred kan ju bara skapas om vi är många som hjälps åt, vi behöver en fredsrörelse i världen som vägrar acceptera att människor mördas, inte får sina mänskliga rättigheter respekterade och kränks på grund av religion, hudfärg, kultur eller något annat. Det behövs en sådan rörelse nu! IM är del av den rörelsen som behövs, som vägrar acceptera sakernas tillstånd. Svenska kyrkan är med i den rörelsen.

Fred är ett stort begrepp, det innefattar inte bara att lägga ned vapnen. Det betyder att leva i harmoni, i goda relationer, trots alla olikheter.

Jean Zaru, som är palestinska, kväkare och kyrkoledare säger så här om vad fred är:

”Fred är ett tillstånd av respekt, samarbete och välfärd. Fred är närvaron av social rättvisa. Fred är frånvaron av krig, fattigdom, hunger och förtryck. Fred är att ha tillräckligt att äta. Fred är frihet från sjukdom. Det är arbete och hälsa. Fred är framtidshopp för alla Guds barn och Guds värld. Fred är att kunna samlas utan rädsla, till gudstjänst, till arbete. Det är att kunna publicera sig och säga sanningen även till makten. Fred är Salam, välfärd, jämlikhet och respekt för mänskliga rättigheter. Fred är när alla känner isg hemma och accepterade utan barriärer av ålder, klass, kön, ras, religion eller nationalitet. Fred är dynamisk och positiv handling. Fred är när vi bryter ner synliga och osynliga murar mellan människor, nationer, religioner och raser. Fred är den sköra harmoni som bär på erfarenheter av kamp, uthållighet i lidandet och kärlekens styrka. Frågan om ickevåld får sin tolkning i den stora fredens sammanhang. Ickevåld handlar därför inte endast om att avstå från att bruka yttre våld – stort nog! – utan om en helgjuten livshållning med fokus på öppna relationer, som inte bara avstår från att utnyttja och förtrycka utan är frigörande och kreativa, relationer med allt och alla.”

Citatet hämtat från K.G Hammar ”Fred är vägen till fred.”

Är du med i rörelsen för en rimligare värld? Kan advent för oss i år få bli fredens högtid?

Guds rike, fredsriket som Jesus så ofta talar om i nya testamentet handlar ju om just detta: att söka leva ett liv i harmoni och respekt inför varandras egenart. Jag förundras ibland över hur svårt det här verkar vara. Vi lever i ett samhälle där vi retar oss på varandras egenart istället för att uppskatta den i sin mångfald. Vad är problemet? Vi befinner oss på en skola som lever integration och respekt varje dag. Här samlas människor från världens alla hörn, av olika kulturer, olika religioner och olika idéer om hur livet ska levas. Det går ganska bra faktiskt! Men det kräver en medvetenhet och ett arbete med attityder och förutfattade meningar. Om vårt Sverige skall hålla samman behövs detta arbete utföras och vi behöver mötas ansikte mot ansikte.

När främlingsfientliga partier nu sticker upp sitt fula tryna i alla europeiska länder inklusive Sverige behöver vi som kristna stå emot. Fredsfursten kommer ju till oss med ett budskap om ett annat sätt att leva, en inkluderande, välkomnande sätt att leva. Där vi får och kan vara olika utan att gemenskapen skadas. Fred byggs inte bara vid förhandlingsborden i Genevé eller i New York, den byggs när vi möter varandra i uppriktig nyfikenhet, ödmjukhet, omsorg och respekt. Bara då kan verklig fred byggas, bara så kan Guds rike bryta in i världen och fredsriket bli en realitet. Vi behöver inte se på första adventsbudskapet bara som en utopi, ett mål långt i framtiden. Vi kan våga se på det som en möjlig realitet i vår tid. Fred är möjlig, våga tro det!

Men för att nå fred med oss själva, med våra medmänniskor och med hela Guds skapelse behöver vi göra upp med våra rädslor. Jag tänker att konflikter ofta har sin rot i rädslor. Det handlar om rädsla för vad mötet med det främmande och annorlunda kommer att göra med mig. Måste jag förändras? Kan jag inte längre bara vara såsom jag alltid varit. Det handlar också om rädslor för hur vårt samhälle förändras i mötet med det som är nytt och främmande. Ska vi nu ha minareter i varje gathörn? För att möta våra rädslor behövs dels kunskap men framförallt också mänskliga möten.

Visst kan det kännas tryggt att allting är som det alltid har varit. Men vi bör noga betänka att ingenting är som det alltid har varit. Förändringar är ständigt närvarande och det handlar snarare om att förhålla sig till förändringarna än att i alla lägen motarbeta dem. Och nog finns det förändringar vi inte vill se. De som motarbetar freden och det rike Gud vill att vi ska leva i.

Om vi ska leva i gemenskap i vårt samhälle här i Sverige, i Växjö behövs verkligen ett nådens år bryta in i våra liv.

Adventstid är möjligheternas tid! Allt kan hända! För vi väntar ju på Gud själv som gör sig synlig för oss i det lilla barnet som kommer till oss i julnatten. I väntan på det stora som ska ske finns möjligheterna, kreativiteten att leva ut freden så att vi kan bereda plats för Gud då han kommer till oss som en människa av kött och blod.

Advent får vara den fasta, den tidsperiod på tre veckor då vi aktivt får resonera med oss själva och varandra om hur Guds fred kan vara möjlig i våra liv här och nu.

Den möjliga vägen är väl Jesus väg? Att fred är vägen till fred? Jesus kommer inte med makt, inga vapen, ingen yttre prakt, han kommer ridande på en åsna. Enklare kan det knappast bli. Han kommer i det nära mötet, ansikte mot ansikte, i ett samtal. Där föds freden. Fred kan inte beordras fram, kan inte med vapenmakt tvingas fram. Inte om vi menar verklig fred där vi lever sida vid sida trots alla våra olikheter. Fred föds ur fred. (KG Hammar)

I advent kommer alla ljusen, vi får tända dem som en protest mot det mörker som präglar alla krig och väpnade konflikter i världen. Ljuständning är motståndsrörelse, en vägran att acceptera att krig måste finnas.

Advent är här, ljuset kommer, fredsfursten möter oss. Gud, låt det betyda något i den här världens liv. Amen.

Betraktelse vid mässa i S:t Sigfrids kapell, första advent. Fred.

Text: Sakarja 9:9-10

Äntligen advent! Ljus och stjärnor i fönstren, pepparkakor och glögg. Härligt! Se din konung kommer till dig säger Sakarja. En kung som redan getts segern, redan har vunnit sägs det. Men, i ringhet kommer han, ridande på en åsna.

Ja, det är något märkvärdigt med denne Messisas som kommer, Jesus Kristus, som på första advent rider in i kyrkorna och våra medvetanden på ett annat sätt än en segerrik kung. Jo, det blir en parad av det hela, folk lägger sina mantlar, de skär av palmblad och lägger på marken fram för honom. Men det är inte som när en kung kommer hem till sitt land efter en seger mot fienden på slagfärtet, då någon planerat och fixat och rullat ut röda mattan och ställt till med en stor baluns. I Jesus fall sker det lite ”random”, det bara blir. Folk ser honom och inser att han är Messias och de fixar så gott de kan en gata fram för honom med mantlar och palmblad. Vi minns berättelsen från Matteusevangeliet.

Det är på ett annat sätt med Jesus än med allt annat i vår värld, han är något vi inte kan förutse och inte planera. Han vänder upp och ner på saker och ting. Vill ett annat liv för oss alla än det vi lever i dag från dag.

Sakarja är tydlig: trots att Jesus kommer i ringhet ska han och det han är, säger och gör förinta alla krigets vapen och förkunna fred för folken. Han kommer med fred! Men han kan inte nå freden med våld och vapen. Gud vill i Jesus visa på ett annat sätt. Ett sätt som kommer att segra. Genom fred till fred! Det är Guds metod! (KG Hammar)

Men inte har det blivit någon fred inte. Nej, inte än. Men Jesus vägrar överge sin modell. Han lever med de fattiga, umgås med de som anses vara syndare och stötts ut. Han har inget eget hem, han vandrar från hus till hus. Han lever sin lära. I Mötet med människor lever han det budskap som han kommer till världen för at förkunna: Ett fredens rike, ett annat sätt att leva, en ny möjlighet för mänskligheten.

Och nej, vi är inte där än. Freden har ännu inte skapat fred överallt. Ska vi då överge Jesus-modellen? Finns det någon bättre. Vi vet ju att våld inte verkar kunna skapa fred heller. Vi vet ju att egoism och att skapa ett vi och ett dom, inte föder gemenskap och kärlek. Så kanske är jesus-metoden ändå den vi ska sträva efter. Jag tror det. Gud tror det, det är det som förkunnas i Jesus intåg i Jerusalem: Här kommer en kung som är på ett annat sätt. Ett annorlunda sätt, ett sätt som världen inte tidigare sett. Och Jesus har fått efterföljare i sin idé om att fred föder fred. Mahatma Gandhi är en, Martin Luther King en annan och det finns förstås fler.

Första advent, kyrkans nyår, handlar om möjligheten för ett nådens år att bryta in i världens liv, i våra liv. Ett nådens år, ett år då freden breder ut sig, då förlåtelsen får plats och egoismen får dra sig undan. Det är vi kristna satta att förkunna, som kyrka kommer vi in absurdum att hävda att ett annat sätt att leva är möjligt, kärleken är störst och kommer att segra. Vi vägrar sluta tro det! Det är naivt och galet, javisst. Kristen tro är inte logisk och rationell. Kristen tro är radikal i sin tro på rättvisa, kärlek och fred. Fred i mitt liv, i mitt möte med andra medmänniskor och i min relation till hela Guds skapelse. Det är första advents budskap till oss. Vågar vi tro det? Vågar vi vandra kärlekens naiva och galna väg?

Vad ska vi annars göra?

Amen.

Betraktelse vid första adventssamling på S:t Sigfrids folkhögskola 2013.

Sakarja 9: 9b-10a.

I kristen tradition handlar advent om att förbereda sig för julen. Jul firar många av oss på olika sätt, oberoende om vi är kristna eller inte förhåller vi oss till julen på olika sätt. En del av oss är trötta på den, på all köphets och allt som måste vara på ett visst sätt för att det alltid har varit det.

Oavsett vad vi anser om julen finns det i den tidlösa budskap om hur vi människor lever tillsammans, man behöver inte vara troende för att se det och förhålla sig till det.

Julen innebär att något nytt kan hända, kan bryta sig in i världen, i vårt sätt att vara och i våra vanor. I den text jag läste nyss får vi julens tydliga fredsbudskap. Den texten läses i alla kyrkor i hela världen på söndag, på första advent. Jag tänker att den talar om hur freden är möjlig också i den här världen som vi lever i idag trots att texten skrevs för 2500 år sedan. Människors längtan efter fred har alltid funnits och kommer nog alltid att finnas.

Att det ska vara så svårt med fred! Tänk att vi människor inte verkar kunna låta bli att ha ihjäl varandra på grund av ekonomi, land, religion, kultur, vatten, resurser eller vad det nu är. Och vi behöver väl inte gå längre än till oss själva och fundera över hur fred kan vara möjligt.

Den person som i kristendomen kommer med det tydliga budskapet om fred är Jesus. Det är den personen som kommer till världen enligt kristen jultradition och det firas på julafton eller juldagen. Och han kommer på ett särskilt sätt: ridande på en åsna. Ni kan se bilden framför er, en man som rider på en åsna ser egentligen ganska komiskt ut. Och han kommer för att skipa fred. Krigets vapen ska förintas står det i texten. Men hur ska det ske genom en snubbe som kommer ridande på en åsna? Det är inte lätt att förstå. Men jag tror inte att fred kan skapas genom att använda våld och vapen, det tror väl egentligen ingen. Inte om vi med fred menar att människor lever i verklig fred med varandra. Kanske kan fred bara komma genom att vi möter varandra i uppriktighet, i ödmjukhet inför den jag möter? Jag tror det. Jesus verkar ha trott det.

Alla våra världsreligioner har fred som tema i sina heliga skrifter, det finns med överallt. Och ändå verkar det vara så svårt. Vad beror det på?

Kanske kan advent användas, oavsett vad du tror på eller inte tror på, till att fundera över freden. Just nu pågår 32 väpnade konflikter i världen, det är illa. Och krigen måste stoppas! Men fred är ju så mycket mer än bara att stoppa krig. Det handlar om goda relationer, om att kunna hålla samman trots alla våra olikheter. Att tillsammans värna om de mänskliga rättigheterna i ett land som Sverige med så olika människor är inte lätt. Men vi behöver göra det.

Advent är en möjlighet till fred. I en tid på året när mörkret sluter sig kring oss och vi tänder ljus och kryper upp i soffan med en kopp te. Kanske kunde de stunderna få bli stunder då vi funderar över freden i våra egna liv och i umgänget med andra. Att tala om fred är första steget till verklig fred. Att tända ljus kan vara en aktiv handling, en protest mot all ofred som råder, ett tecken på att en annan värld är möjlig, där vi lever tillsammans i fred trots att vi är olika, ser olika ut och tror på olika saker. Fred kommer inte av sig självt, det krävs av oss att vi visar att vi vill freden, bara då, i ett samtal, ömsesidigt och ödmjukt, kan freden breda ut sig.

Jag önskar er alla en fredens advent!

Predikan i Ålidhemskyrkan, Umeå, 17/11.

 

Texter: Jesaja 58:5-14, Matteusevangeliet 6:19-27

Jag vill prata om ekonomi idag. Jag tänker att vi i kyrkan behöver tala mycket mer om Guds ekonomi än vad vi gör idag. När vi talar om ekonomi talar vi om de resurser som finns och om hur dessa skall förvaltas, fördelas och användas. Ordet ekonomi kommer ju ur oikos som betyder hus, hela Guds skapelse kan vi se som ett hushåll och ekonomi är hur vi tänker att resurserna i detta hushåll ska användas så att hela hushållet kan leva.

Lika lite som vi hemma våra egna hushåll lägger alla resurser på en enda person och inte låter de andra familjemedlemmarna få del av hushållets gåvor, lika lite ingår det i Guds plan med sin värld att bara vissa ska få njuta livets frukter och ha tillgång till de resurser som behövs för ett gott liv.

Därför finns det inte i Guds ekonomi något som kan kallas privatekonomi. Inget av det vi äger eller förfogar över för tillfället är egentligen vårt. Texten från Matteus är tydlig på denna punkt: samla inte skatter på jorden, det kommer inte att funka! När ska vi lära oss detta? Vi har sett det i den ekonomiska krisen efter den andra, när bubblorna briserar inser vi att detta att en del samlar på hög inte fungerar. När klyftorna växer och kapitalet på några få händer växer i samma takt fungerar inte samhällsorganismen, den brister och går sönder. Världen håller inte samman.

Mitt i allt det vi står i just nu med klimatutmaningen, de ekonomiska klyftorna och roffarmentaliteten kan man ju verkligen undra: Vad ska vi göra då? Vad finns det för möjligheter? Vad vill Gud?

Jag älskar den Jesaja text som vi nyss läste. Den handlar, tror jag, om våra möjligheter till ett helare liv, om ett liv där vi kan se varandra i ögonen utan att skämmas. Den handlar om hur vi som tillhör de rika i världen kan finna vägen till ett rimligare liv, ett liv där vi faktiskt mår bättre som människor. Ibland talas det om hur hemsk den stora omställningen som ligger framför oss kommer att bli. Hur vi måste sänka vår levnadsstandard, sluta shoppa och resa, ja livet kommer att bli tråkigare, mer lagom och grått och mesigt. Inga stora upplevelser längre. Men kanske är det precis tvärtom? Jesaja verkar mena det i alla fall och jag tror han har rätt. När vi delar vårt bröd, när vi klär de nakna och ger husrum åt de hemlösa. Då händer det! Då bryter gryningsljuset fram för oss och våra sår kommer att läkas! Natten skall bli strålande dag. Jag tänker att det gör något med oss när vi lever som vi gör i den här världen. Vi är inte hela, vi går med ett gnagande samvete för vi vet ju att vår livsstil inte är hållbar. Inte egentligen. Men vad ska vi göra då?

Kanske ska vi börja lita på Gud? Det låter naivt och enkelt, kan det verkligen vara så enkelt? Ja, varför inte? Om vi verkligen tror att Gud vandrar vid vår sida, om vi verkligen tror att Gud vill att vi ska leva och låta andra leva. Kanske kunde vi då våga sätta lite mer tilltro till Gud och Guds möjligheter? Eller snarare till Guds kärleks möjligheter?

Våra evangelietexter och särskilt dagens från Matteus vill ju försöka få oss att förstå att Gud har omsorg om oss. Att det går att leva ett helare liv, att kärlek är möjlig. Jag tror att vi behöver odla förnöjsamheten och rubriken på dagens mässa är ju ”Förnöjsamhetens evangelium”.

Vi kan inte tjäna både Gud och Mammon, penningen. Rikedomar kommer inte att frälsa oss. Rikedomar kommer inte ens att ge oss de goda liv Gud vill att vi ska ha. Nu är jag inte fullt så naiv så att jag tror att vi inte behöver resurser: boende, mat, kläder. Det är klart att vi behöver det. Men det fina i kråksången är att det finns det tillgång till i vår värld, för alla som föds till den hr världen finns mat men det har blivit snett i fördelningen. När vissa badar i pengar svälter andra ihjäl. Det är den krassa verkligheten. Vill vi ha det så? Nej, jag är övertygad om att ingen vill ha det så!

Men den där ångesten, det där dåliga samvetet vi går med för att vi vet att vi inte lever på ett hållbart sätt, för att vi genom vår konsumtion inte ser till helheten och allas lika rätt att leva goda liv. Den säger Jesaja oss idag att vi kan komma ur, vi kan om vi engagerar oss, om vi delar, om vi på allvar ser världens orättvisor och är villiga att göra något åt dem faktiskt leva bättre liv. Kanske annorlunda liv när det gäller ägodelar, pengar och konsumtion, men bättre liv.

Och nog vet vi alla att livet inte handlar om det perfekta utseendet, den perfekta semestern, att ständigt köpa nytt och vilja ha mer. Vi vet ju det allihop, eller hur? Och ändå, ändå är det så svårt att bryta mönstret. Vi verkar liksom sitta fast och det är svårt att bryta sig loss. Men kanske är det så att när vi tar Jesajas ord på allvar kan vi bli hela människor. När vi inte samlar på hög såsom Matteus talar till oss om, kanske är det då förnöjsamheten kommer till oss? Kanske kan vi då uppleva sann lycka, och först då?

Förnöjsamhetens evangelium handlar väl om just detta att det finns ett annat sätt att leva på. Kristen tro är alltid en motståndsrörelse, en motkultur som vill bryta med mönster som förtrycker och förminskar människovärdet. Att vara kristen är att se på livet som en gemenskap, som relationer där alla delar är lika viktiga.

När Jesus presenterar sig själv i Nasarets synagoga för första gången läser han ur Jesajas bok (kap 61) och han säger att han kommit för att frambära ett glädjebudskap för de fattiga. Det är det första han säger offentligt, det verkar alltså vara minst sagt viktigt för honom.

Jesus kommer till världen för att förändra den, för att hela den och för att visa oss på livets väg. Och den vägen verkar handla om ekonomi alltså. Kanske kunde man kalla Guds ekonomi för just förnöjsamhetens ekonomi. Jag tror det och jag tror att det är den ekonomin vi behöver odla.

Hela världens resurser är Guds, de är inte mina eller dina. Allt finns i Guds korg och innehållet i den korgen ska räcka åt alla.

Så hur gör vi? Vad behöver du göra den vecka som kommer för att bättre leva i samklang med förnöjsamhetens ekonomi? För det måste bli konkret, det måste ske saker i vår värld och det är bråttom! Vi är alla kallade att vara guds medarbetare. Vi är inte kallade att moralisera över andras liv men vi är kallade till att göra skillnad med våra liv. Så kan vi bäst påverka andra. Så vad kan och bör du göra? Nu?

I dagens texter får vi två exempel på vad kristna i långa tider gjort för att utjämna skillnader: Fastan och sabbaten, eller vilodagen. Tänk vad vår värld skulle må bra av sann fasta och att vi helgade vilodagen! Att gå in i den fasta som Gud vill se enligt Jesaja har vi möjlighet att göra redan nu i advent. Så istället för att ta ut julen i förskott kunde vi förbereda oss på Jesus ankomst genom en rättfärdig fasta, en fasta som kan befria andra människor, en fasta som innebär att när vi delar med oss befrias också vi. Vi som sitter med klimatångest och dåliga samveten. Och tänk om vilodagen för oss kristna verkligen fick bli en dag då vi lovsjunger skaparen i mötet med varandra, med nära och kära, då vi inte besöker mammons katedraler utan Guds. När plånboken får vila och relationer stärkas. Oj, vad det skulle påverka vår värld!

När vi både får lägga i korgen och plocka ur korgen deltar vi i guds ekonomi, då är vi delar av världens hushåll där resurserna räcker åt alla!

Gud, låt den dag komma snart då du lossar orättfärdiga bojor! Gud hjälp oss att se befrielsen som ligger i att vara dina medarbetare i att slita sönder okens rep! Amen.

 

Söndagen före Domsöndagen

Text: Lukas 12:35-40

Söndagen före domsöndagen handlar om vaksamhet och väntan. Det låter allvarligt med Domsöndag och jag tror att det är det. Jag tänker att vi människor och vi som kyrka ofta väjer för det som är svårt, väjer för det som utmanar oss och ställer krav på oss. Men kristendom är inte kravlös. Guds kärlek och nåd är kravlös, tack gode Gud för det! Men kristendom är inte kravlös. Att vara kristen innebär ju att se det onda som sker i vår värld, men inte ett seende bara som ett konstaterande utan som uppmaning till aktiv handling.

Det finns ibland ett drag av mysighet över kristen tro, det är att samlas och tända ljus, glädja sig över förlåtelsen och dela måltid. Och ibland stannar det där, som en ”feel-good” religion, mysigt och härligt. Men kristendom är väl snarare en ”feel-bad” religion? Alltså att vi som kallar oss kristna kallas till att se och på djupet förstå orättvisorna i vår värld. Se när människovärdet kränks. Se när Moder jord far illa på grund av våra härjningar.

Men jag tror också känslan av missmod och sorg som kan drabba oss när vi ser världen såsom den verkligen är kan vändas. I mötet med det onda, det som är eländigt kan något fantastiskt hända. Kärleken kan spira där. När jag vågar möta min medmänniska, när jag går in i kampen för rättvisa och fred händer något med mig. Det är gåva, evangelium, mitt i allt det som känns svårt och mörkt.

I Lukasevangeliet i dag talas om att vara beredd, att vara vaken inför mötet med Gud. Och jag tror att det handlar om just detta: att aktivt se och att aktivt handla, här i världen. Att ställa sig i guds tjänst är varken enkelt eller bekvämt. Men det är vår kallelse som kristna. Och det är evangelium, ett gott budskap, att vi alla är kallade in i den här världen för att vara guds hjälpare. Oavsett vilka kvalitéer eller gåvor vi tror oss ha eller inte ha. Oavsett hur vår tro ser ut just nu, så är vi alla kallade. Gud räknar med oss, varje dag. Och då handlar det väl om att varje dag ställa in sitt liv på nytt, kalibrera kompassen, söka Gud. Och när vi gör det kan vi gå in i guds arbete här på jorden.

Att vara vaksam i väntan på att Gud kommer till oss är just detta att vara beredd till kärlekens handlingar till vem eller vad det än må vara. Att vara beredd att se och att handla är at vara vaksam i väntan.

Jag kan inte meritera mig för Guds kärlek och nåd, den är gratis, den ges till mig varje ny dag. Men den insikten att Gud vill mig och vandrar med mig behöver i mig väcka en vilja att utföra guds kärlekshandlingar, det ena leder till det andra, det är trons frukter.

Inför domsöndagen behöver vi se allvaret i kallelsen. Jag tror inte vi ska omformulera eller förminska allvaret i vår kallelse. Vi behöver nyktert se det och svara an på det. Men eftersom förlåtelsen och nåden är gratis blir det inte moralism och anklagelser. Det blir möjligheter och jag tror vi behöver hjälpa varandra att se möjligheterna i våra liv. Vi behöver tala med varandra om våra utmaningar som människor i den här världen. Och om kyrkan är gemenskap så är det just i den gemenskapen det samtalet behöver ta plats. Låt oss skapa självhjälpsgrupper där vi identifierar och svarar an på den kallelse Gud gett oss. För kristendomen är inte kravlös, den vill något med oss. Guds förlåtelse och kärlek är kravlös.

 

Klimatutmaningen – från kris till möjligheter

Svenska Kyrkan släppte 20131111 en rapport ”Klimatutmaningen – från kris till möjligheter. Här finns mycket som är bra och inte minst ansatsen, att vilja tala om hoppet snarare än om kris är bra. ÄB skriver att klimatutmaningen handlar om ärlighet och om att dela med sig. Det är bra och det finns en tydlighet i ÄB:s koppling till djupa kristna värderingar. Men så vill han avsluta lite glatt och tyvärr blir det fel då han menar att de förändringar vi nu står inför gör vi av fri vilja och med glädje, att det handlar, helt enkelt, om en spännande resa. Hmm, är det så enkelt? Jag menar ju att vi måste ställa om radikalt, det är inget vi kan välja att göra för om vi ges det valet kunde vi ju också välja att strunta i allt sammans. Det är inget alternativ! Läget är faktiskt så allvarligt att vi bara har ett val. Det vet ju Wejryd förstås men det vore bra om han sade det också.

Rapporten är en sammanställning av en massa andra rapporter och vill lyfta fram möjligheterna och de goda exemplen. Det är verkligen bra att det görs och kyrkan som bärare av hopp kan vi verkligen behöva i den tid vi lever i. Men var finns den tydligt kristna touchén? Var kommer teologin in? Denna rapport kunde, förutom ÄB:s förord vara skriven av vilken organisation som helst. Åtminstone jag förväntar mig mer av en rapport från Svenska kyrkan. Det egentliga budskapet i rapporten sammanfattas på fyra rader: ”Svenska kyrkan tror inte att det är fruktbart att bara betrakta klimatutmaningen som en fråga om kostnader och bördor utan tvärtom att den bör betraktas som en möjlighet till förändringar som ökar livskvaliteten för alla människor.” Jättebra formulerat! Precis så ska vi som kyrka arbeta anser jag. Men vad är då livskvalitet? Hur kan denna ökas? Ingenting i rapporten talar om detta. Här kommer ju teologin och de existentiella frågorna in och det saknas helt och hållet. Problematiskt!

Men vad värre är: Svenska kyrkan verkar inte ha något att säga om det ekonomiska system vi lever i och som i grund och botten är roten till klimatutmaningen. Tillväxtekonomin har nått vägs ände. Ser inte Svenska kyrkan det? Nej, inte vad det verkar. Istället talas det mycket om tillväxt, industriell tillväxt, nya arbeten, att företag ska växa på nya marknader och så vidare. I rapporten står att vi står inför en unik möjlighet att slå in på en ny väg som innebär hållbar ekonomisk tillväxt och bättre livskvalitet för alla människor. Men hur detta ska se och vad livskvalitet är sägs det inget om. Hur kommer detta sig?

Jag är glad över att det kommer en rapport! Svenska kyrkan skall uttala sig i mänsklighetens största utmaning. Men jag saknar det kyrkliga bidraget. Jag saknar teologin. Jag saknar kritiken av rådande ekonomiska system och jag saknar visionerna för framtiden. De visioner vi får oss till dels i rapporten handlar bara om teknik och att köpa tjänster istället för prylar. Det räcker inte! Hur ser det goda livet ut? Vad är livskvalitet? Hur ser Guds plan ut så som vi kan förstå den och tolka dén utifrån vår bibel. Detta hoppas jag kommer snabbt i en ny rapport som tar upp vad Svenska kyrkan anser om framtiden och mänsklighetens utmaning. Och jag hoppas den rapporten har en tydligt teologisk förankring!