Frälsningen, 22:a efter Trefaldighet, tankar.

Text: Mark. 4:26-29

Söndagen som ligger framför oss handlar om frälsning och som evangelietext får vi en text som handlar om att så och att skörda. Hur hänger det där ihop egentligen? Ja, alldeles enkelt är det inte. Men jag tänker att detta med frälsning är en sak för Gud, att vi inte själva kan frälsa oss, inte själva kan snickra ihop vår frälsning. Vissa saker sker bara av sig självt, utan vår inblandning. Jag tror att frälsningen är en sådan sak. Den sköter Gud. Och det låter kanske enkelt och bra, då är det väl bara att luta sig tillbaka i fåtöljen och zappa vidare bland kanalerna? Frälsningen kan jag ju ändå inte göra något åt?

Nja, ingenting i livet är väl så enkelt att vi bara kan luta oss tillbaka? Jag tror inte ens att meningen med livet är att vi ska luta oss tillbaka och bara låta saker och ting ha sin gång. Jag tror inte att det är därför vi finns.

För någon måste ju plantera, det står ju också i texten idag. Någon måste plöja och så, vattna och beskära om det behövs, sköta om det som växer. Men själva växandet i sig, det är det någon annan som sköter men den som sår har i uppgift att göra allt som är möjligt för att underlätta växten.

Jag tänker att Markus text om sådden och skörden visar på när vi ska agera och när vi kan vila med gott samvete. Vi får vila i Gud, vi får överlåta det viktiga frälsningsarbetet åt Gud och jag tänker att det är just i den vilan i Gud som något kan födas i oss. Kampen att strävas för Guds rike, för rättvisan, alla människors lika värde, för jordens överlevnad. Allt det kan vi finna ork och inspiration till i gudsvilan, när vi ser att vi gör vår del och Gud gör sin. Vi har olika uppdrag Gud och vi. Men vilan får aldrig bli en flykt undan ansvar. Alla har vi ansvar och vårt ansvar är att underlätta för möjligheten till frälsning, räddning.

De flesta av oss är inte bönder, så hur ser vårt arbete då ut, hur ser vår kallelse ut? Det är väl samma fråga som att undra: vad innebär det att vara kristen? Ingen enkel sak att svara på. Men vi har väl en del ledtrådar att gå på. Den gyllene regeln är en sådan förstås: gör mot andra det du vill att de ska göra mot dig och älska din nästa som dig själv och Gud över allt annat. Det är mönstret för vårt liv, idealet som vi ständigt strävar efter. Ofta misslyckas vi men vi lyckas också och det är då jag tror att vi plöjer, sår, vattnar och beskär. När vi ställer oss i Guds tjänst för livet och kärleken, då händer mäktiga ting i världen. I mötet med en kompis som behöver mitt stöd just nu eller i mitt engagemang för jordens överlevnad på olika sätt. Både stort och smått ryms i arbetet för Guds rike.

Att vila i Gud är nåd och Gud möter oss med nåd också i bönen om förlåtelse, där får vi lämna av det som inte blev som det skulle och vi får en ny möjlighet att så frälsningens frön, låt oss be och bekänna.