Tacksägelsedagen 2013, tankar.

Text: Ps. 65:9-14

Tacksägelsedagens tema är lovsång och det blir ju väldigt tydligt i texten från Psaltaren. ”Allt är jubel och sång” står det. Naturligtvis är det en idealbild, det förstår vi alla. Allt är faktiskt inte jubel och sång. När vi lyfter blicken och ser oss omkring i världen ser vi hur illa det ser ut på många platser. Skördar slår fel, folk svälter, naturkatastrofer, en klimatkris som ökar temperaturerna. Allt det där kan vi inte blunda för. Jag tänker att lovsång inte får bli blind för det som inte är som det ska vara, för det som inte är så som jag tror Gud önskar att det vore.

Men tacksamhetens lovsång innebär inte att blunda för att det finns mörker i våra liv och i den värld vi lever i, det handlar snarare om att odla det ljus som trots allt också finns där (Pierre Sund). Visst är mycket eländigt och obra och självklart ska vi som kristna engagera oss i rättvisefrågorna och jordens överlevnad, det är självklart, kyrkan och vi kristna ska ju vara ett salt i den här världen, inte stillasittande åskådare. Men, vi får också känna tacksamhet för allt det vi varje dag får, vi får öva oss i lovsången till Gud för allt det som är gott i våra liv och i världen. Som kristen handlar det om att inse att vi är beroende av Gud, vi hör ihop med Gud och den sammanhörigheten är det som bär livet, både vårt eget liv och världens.

Att säga tack, tacksamheten, att söka och se det som är gott handlar väl om en livshållning. Visst finns det mycket som är dåligt och i alla situationer kan vi se saker som inte är perfekta, ingen människa är perfekt, inga relationer, världen är inte perfekt. Det finns alltid något som stör idealbilden (Jonas Eveborn). Psaltarens text är en sådan idealbild, skön och vacker men knappast fullt realistisk. Men vi kan bestämma oss för endera två saker: att alltid se det som skaver, eller att i allt det som sker också försöka se det som är gott, det som är värt att tacka för och lovsjungas. Utan att blunda för verkligheten. Kristen tro kan aldrig bli bara något jag gör för min egen skull, ett inåtblickande i min egen existens. Kristen tro handlar alltid om att se, se andra mäniskor och se världen så som den ser ut. Men vi får se med både kritiska ögon och med tacksamhetens ögon.

Jag tror att det händer något med oss när vi ger, när vi tackar andra och när vi tackar Gud. Det är inte så att jag bara ger ut ett tack och inte får något tillbaka. När vi tackar en annan människa för att hon finns eller för något hon gjort för oss säger vi också: vi hör ihop, vi har en relation, du är viktig för mig. Vårt tack bör inte vara ett slentrianmässigt tackande utan ett tack som kommer inifrån oss, som betyder något. Då öppnar vi oss själva för att kunna ta emot den andra människans liv och erfarenheter. Så är det väl också med vår relation med Gud, när vi tackar Gud för allt det förunderliga och fantastiska vi får varje dag, öppnar vi oss för en relation med Gud, för ett samtal som präglar våra liv.

Tacksägelsedagen har ett dubbelt budskap tror jag: vi är kallade till tacksamhet för allt som andra, jorden och Gud gör för oss. Vi är också kallade att med klar blick se orättvisorna, eländet, klyftorna i världen och reagera på dem.

Tacksamhet är en aktiv handling, den innebär att jag inser mitt beroende av allt det som är och när jag ser det beroendet väcks i mig viljan att vara med och arbeta för en rimligare värld, där allt levande kan leva goda liv.

Tack, gode Gud för allt som är, för allt jag får varje dag du ger mig. Hjälp mig se på livet och mina medmänniskor med tacksamhetens och lovsångens ögon. Tack, Gud, att du vill att jag finns. Amen.