19:e efter Trefaldighet, tankar.

Text: Joh. 9:1-9

Det är en märklig text på många sätt och på andra sätt är det så typiskt Jesus. Det märkliga är allt det där fysiska, jord och klet som läggs på den blinde mannens ögon, tvättandet i Siloadammen. Behövs verkligen allt det där? Jag vet faktiskt inte. Kanske handlar det om att Jesus vill att folk ska förstå lättare, att det är något han gör och att han inte bara knäpper med fingrarna? Men samtidigt blir det ju något magiskt, nästan likt en häxdoktor eller shaman. Konstigt är det men svaret på frågan varför han hjälper den blinde mannen känns mer självklart: För att han kan, för att han vill visa vem han är, för att han vill visa kärlekens handlingar och att de talar högre än missunnsamheten, misstänksamhetens och de förutfattade meningarna.

Jesus lyssnar inte alls på lärjungarnas idéer om varför mannen är blind sedan födseln. Han har inget till övers för den mentalitet som anser att misslyckanden, handikapp eller andra olyckor i livet beror på synd. Han konstaterar snabbt att så är inte fallet och så går Jesus raskt vidare och säger att det här är istället en chans att visa på Guds förvandlande kärlek. Jesus ser möjligheterna där andra bara ser ett handikapp. Han ser potentialen i varje situation, i varje människa och han vill visa världen att det är så Gud ser på oss alla.

Jag är övertygad om att Gud ser hela oss. Han ser när vi inte mår bra, när det ena eller andra begränsar oss. Men Gud ser också vilka vi verkligen är, bortom allt det som ibland står i vägen för oss. Det gör han med den blinde mannen också och som vanligt handlar det för Jesus om att föra någon in i gemenskapen igen, in i möjligheten att leva ett helt och fullt liv tillsammans med andra.

Jag tänker att det väl är vår uppgift också, att försöka se så som Jesus såg. Att våga se möjligheterna i andra människor i olika situationer och i oss själva. Även när vi inte ser det goda så tydligt. Också i de vi möter som vi har svårt för, i situationer som tycks omöjliga eller i oss själva också de där riktigt dåliga dagarna. Vi får öva oss i att se möjligheterna. Där får vi försöka se det som Jesus ser: att här finns något gudomligt som kan ske, något fantastiskt kan hända om vi söker oss in i situationen, till människan, oss själva med kärlekens verktyg. Möjligheterna ligger ibland dolda och det kan vara mycket bråte som behöver rensas bort innan vi kan se dem men de finns kanske där? Det är värt att leta!

När vi öppnar oss för möjligheterna så som Jesus vill visa oss kan det hända att vi faktiskt finner dem. Men om vi ständigt bara ser hindren blir sikten skymd, möjligheterna försvinner, bleknar bort.

Jesus ser den blindfödde mannen och ser inte det som är svårt utan det som är möjligt och jag tror att det är det texten idag kallar oss alla till: att se det som är möjligt och lämna det som skymmer sikten.