Tumskruvarna dras åt

I Storbritannien vill man skapa en fientlig miljö för illegala invandrare. Man baxnar. De främlingsfientliga visar sina fula trynen överallt i Europa idag. Den finansiella krisen kräver syndabockar, någon annan snor vår välfärd. Trots att det inte finns siffror som stödjer att det pågår en välfärdsturism i Storbritannien. Skrämselpropaganda verkar fungera då vi blir rädda om våra jobb och vår försörjning. Det är samma propaganda som Sverigedemokraterna brukar använda sig av. Och det verkar ju fungera. Vi vill helst titta in i vår egen navel, vi tror oss klara oss bäst själva. Ingenting är mer falskt! När ska vi inse att vi inte primärt är egoister? När ska vi förstå att det är en myt att vi alltid först tänker på oss själva? Vi är inte Homo economicus som media och ekonomer vill få det till. Vi är kapabla till empati, omsorg, kärlek och gemenskap, så det så!

Tacksägelsedagen 2013, tankar.

Text: Ps. 65:9-14

Tacksägelsedagens tema är lovsång och det blir ju väldigt tydligt i texten från Psaltaren. ”Allt är jubel och sång” står det. Naturligtvis är det en idealbild, det förstår vi alla. Allt är faktiskt inte jubel och sång. När vi lyfter blicken och ser oss omkring i världen ser vi hur illa det ser ut på många platser. Skördar slår fel, folk svälter, naturkatastrofer, en klimatkris som ökar temperaturerna. Allt det där kan vi inte blunda för. Jag tänker att lovsång inte får bli blind för det som inte är som det ska vara, för det som inte är så som jag tror Gud önskar att det vore.

Men tacksamhetens lovsång innebär inte att blunda för att det finns mörker i våra liv och i den värld vi lever i, det handlar snarare om att odla det ljus som trots allt också finns där (Pierre Sund). Visst är mycket eländigt och obra och självklart ska vi som kristna engagera oss i rättvisefrågorna och jordens överlevnad, det är självklart, kyrkan och vi kristna ska ju vara ett salt i den här världen, inte stillasittande åskådare. Men, vi får också känna tacksamhet för allt det vi varje dag får, vi får öva oss i lovsången till Gud för allt det som är gott i våra liv och i världen. Som kristen handlar det om att inse att vi är beroende av Gud, vi hör ihop med Gud och den sammanhörigheten är det som bär livet, både vårt eget liv och världens.

Att säga tack, tacksamheten, att söka och se det som är gott handlar väl om en livshållning. Visst finns det mycket som är dåligt och i alla situationer kan vi se saker som inte är perfekta, ingen människa är perfekt, inga relationer, världen är inte perfekt. Det finns alltid något som stör idealbilden (Jonas Eveborn). Psaltarens text är en sådan idealbild, skön och vacker men knappast fullt realistisk. Men vi kan bestämma oss för endera två saker: att alltid se det som skaver, eller att i allt det som sker också försöka se det som är gott, det som är värt att tacka för och lovsjungas. Utan att blunda för verkligheten. Kristen tro kan aldrig bli bara något jag gör för min egen skull, ett inåtblickande i min egen existens. Kristen tro handlar alltid om att se, se andra mäniskor och se världen så som den ser ut. Men vi får se med både kritiska ögon och med tacksamhetens ögon.

Jag tror att det händer något med oss när vi ger, när vi tackar andra och när vi tackar Gud. Det är inte så att jag bara ger ut ett tack och inte får något tillbaka. När vi tackar en annan människa för att hon finns eller för något hon gjort för oss säger vi också: vi hör ihop, vi har en relation, du är viktig för mig. Vårt tack bör inte vara ett slentrianmässigt tackande utan ett tack som kommer inifrån oss, som betyder något. Då öppnar vi oss själva för att kunna ta emot den andra människans liv och erfarenheter. Så är det väl också med vår relation med Gud, när vi tackar Gud för allt det förunderliga och fantastiska vi får varje dag, öppnar vi oss för en relation med Gud, för ett samtal som präglar våra liv.

Tacksägelsedagen har ett dubbelt budskap tror jag: vi är kallade till tacksamhet för allt som andra, jorden och Gud gör för oss. Vi är också kallade att med klar blick se orättvisorna, eländet, klyftorna i världen och reagera på dem.

Tacksamhet är en aktiv handling, den innebär att jag inser mitt beroende av allt det som är och när jag ser det beroendet väcks i mig viljan att vara med och arbeta för en rimligare värld, där allt levande kan leva goda liv.

Tack, gode Gud för allt som är, för allt jag får varje dag du ger mig. Hjälp mig se på livet och mina medmänniskor med tacksamhetens och lovsångens ögon. Tack, Gud, att du vill att jag finns. Amen.

19:e efter Trefaldighet, tankar.

Text: Joh. 9:1-9

Det är en märklig text på många sätt och på andra sätt är det så typiskt Jesus. Det märkliga är allt det där fysiska, jord och klet som läggs på den blinde mannens ögon, tvättandet i Siloadammen. Behövs verkligen allt det där? Jag vet faktiskt inte. Kanske handlar det om att Jesus vill att folk ska förstå lättare, att det är något han gör och att han inte bara knäpper med fingrarna? Men samtidigt blir det ju något magiskt, nästan likt en häxdoktor eller shaman. Konstigt är det men svaret på frågan varför han hjälper den blinde mannen känns mer självklart: För att han kan, för att han vill visa vem han är, för att han vill visa kärlekens handlingar och att de talar högre än missunnsamheten, misstänksamhetens och de förutfattade meningarna.

Jesus lyssnar inte alls på lärjungarnas idéer om varför mannen är blind sedan födseln. Han har inget till övers för den mentalitet som anser att misslyckanden, handikapp eller andra olyckor i livet beror på synd. Han konstaterar snabbt att så är inte fallet och så går Jesus raskt vidare och säger att det här är istället en chans att visa på Guds förvandlande kärlek. Jesus ser möjligheterna där andra bara ser ett handikapp. Han ser potentialen i varje situation, i varje människa och han vill visa världen att det är så Gud ser på oss alla.

Jag är övertygad om att Gud ser hela oss. Han ser när vi inte mår bra, när det ena eller andra begränsar oss. Men Gud ser också vilka vi verkligen är, bortom allt det som ibland står i vägen för oss. Det gör han med den blinde mannen också och som vanligt handlar det för Jesus om att föra någon in i gemenskapen igen, in i möjligheten att leva ett helt och fullt liv tillsammans med andra.

Jag tänker att det väl är vår uppgift också, att försöka se så som Jesus såg. Att våga se möjligheterna i andra människor i olika situationer och i oss själva. Även när vi inte ser det goda så tydligt. Också i de vi möter som vi har svårt för, i situationer som tycks omöjliga eller i oss själva också de där riktigt dåliga dagarna. Vi får öva oss i att se möjligheterna. Där får vi försöka se det som Jesus ser: att här finns något gudomligt som kan ske, något fantastiskt kan hända om vi söker oss in i situationen, till människan, oss själva med kärlekens verktyg. Möjligheterna ligger ibland dolda och det kan vara mycket bråte som behöver rensas bort innan vi kan se dem men de finns kanske där? Det är värt att leta!

När vi öppnar oss för möjligheterna så som Jesus vill visa oss kan det hända att vi faktiskt finner dem. Men om vi ständigt bara ser hindren blir sikten skymd, möjligheterna försvinner, bleknar bort.

Jesus ser den blindfödde mannen och ser inte det som är svårt utan det som är möjligt och jag tror att det är det texten idag kallar oss alla till: att se det som är möjligt och lämna det som skymmer sikten.