Rik inför Gud, 17:e söndagen efter Trefaldighet.

Text: Pred. 5:9-15

Texten i Predikaren kritiserar girighet. Men texterna denna vecka handlar om fler saker. Kritiken av girigheten finns där eftersom den ställer sig i vägen för det goda Gud vill ge oss. Att vara rik inför Gud som är denna veckas tema, innebär att frigöra yta i vårt inre så att det goda Gud vill ge oss, av nåd, gratis, kan rymmas.

Vad är det då att vara rik inför Gud, ja kanske är det egentligen ganska enkelt i teorin? Jag tror det. Jag tror att det handlar om att låta oss präglas av Jesus budskap. Att söka leva så som Jesus lär. Att möta människor med barmhärtighet, alla människor. Att sträva efter rättvisa, för alla. Att kämpa för inklusiviteten, att alla kan och får vara med, räknas med, tas i anspråk. Så som Jesus gjorde. Att låta hela våra liv präglas av Jesus undervisning, hans ”lära” om vi så vill. Det är väl att vara rik inför Gud. ”Samla inte skatter på jorden utan i himlen” är en klassisk kristen devis, hämtad från bibeln. Vi känner till allt det här förstås, det är inga nyheter för oss. Men att leva det, det är svårt.

Girigheten handlar väl om att klänga oss fast vid materiella ägodelar, att definiera oss själva utifrån vad vi har istället för utifrån vad vi är? Saker och pengar är ju inte onda i sig, vi behöver dem för att leva, livet får och kan vara njutbart men när vi sätter tingen först hamnar vi snett, då finns inget rum i oss där vi kan släppa in Gud och det goda Gud ger.

I den rika delen av världen där de flesta har i överflöd det som de fattiga bara kan drömma om växer tomheten, vi kan se det i undersökningar om hur lyckliga vi anser oss vara. Vi känner tomhet inombords trots att vi har allt, vi känner ensamhet och saknar sammanhang. Vad är det som sker med oss? Rikedomen blir ett ok snarare än en tillgång och något gott.

Det finns en risk då vi fyller allt tomrum i våra liv med prylar, ägodelar, risken är att vi blir tomma ändå, för det finns ingen plats för Gud. Det finns ingen plats för relationer och nästankärleken, ingen plats för allt det som Jesus vill lära oss. Tomheten söker oss, vi känner av den och strävar efter ännu mer när det kanske snarare handlar om att slå av på takten, sätta oss ner och andas. Andas in Guds goda ande i kärleksfulla relationer, i blickens möte med en annan människa, i insupandet av skapelsens skönhet, i ett enklare liv.

Livet – en lovsång!

 

Visst är det förunderligt att allting fungerar på något vis? Ofta fastnar vi människor i det som inte fungerar och är bra så till den grad att vi inte ser allt det fantastiska som faktiskt fungerar och är gott. Att vi kan andas ren luft, dricka rent vatten och att vi har ett klimat som det går att leva i. Alla dessa saker, och många till, är värda vår lovsång och jag tänker mig att hela livet, denna gåva vi fått av Gud är en lovsång. I psalm 702 sjunger vi ”Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, där var ton skall en hyllning till dig bära”. Jag tror att det är en grundläggande mening i våra liv, att de ska vara som en lovsång till vår Skapare, som gett os allt.

Vi lever i en värld som inte präglas av detta förhållningssätt. Vårt sätt att leva, särskilt i den rika delen av världen, är inte hållbart, kommer inte att hålla i längden. Faktum är att det redan är så att det inte håller. Om alla lever som vi gör i Sverige skulle det behövas 3 jordklot till. Den 20 augusti hade jordens mänsklighet redan använt upp alla de resurser som jorden kan återskapa på ett år. Hela hösten lever vi på kredit och skickar räkningen till kommande generationer. Alla ser vi att detta inte håller. Moder jord har fått feber, vi lever mitt i en eskalerande klimatkris och den drabbar människor särskilt i fattiga länder. Men vi här i Sverige lever inte avskilda från resten av världen. Någonting händer även med oss då andra lider. Jesajatexten i 58:6-8 är förmanande och säger oss att då vi arbetar för rättvisa för alla som lider, då bryter gryningsljuset fram för oss och våra sår skall läkas. Vi lider när andra lider, det är inte att leva helt när världen ser ut som den gör.

I vår tid hinns inte reflektionen över Guds goda skapelse med, all vår tid går åt till at fundera över hur vi ska lösa den ekonomiska krisen och hur alla ska kunna ha ett arbete. Men vad hjälper det oss att skapa arbeten och tillväxt om vi inte har en jord att leva på? För mig är det tydligt att skapelsefrågorna måste komma först. När vi samtalar och funderar över dem kan vi också tillsammans komma fram till vad som är ett rimligt och ett helt liv. Är det rimligt att vi arbetar mer än 40 timmar i veckan när andra inte har jobb? Är det rimligt att vi inte hinner umgås med familj och vänner därför att jakten på pengar kräver mer och mer tid i arbetet?

Att tala om hållbar utveckling är en existentiell fråga. Det ställer frågor till oss om vad vi anser vara ett rimligt liv. Vad vill jag att mitt liv ska vara fyllt av? De flesta av oss talar om kärlek, relationer och sammanhang. Först längre ner på listan kommer konsumtion, semester i Thailand och en ny bil. Vi vet ju att det är så här, vi vet ju vad vi innerst inne vill. Varför är det så svårt för oss att leva det vi vill?

Jag tror att vi behöver självhjälpsgrupper i Svenska kyrkan. Möten med andra där vi får tala med varandra om hur svårt det är att ställa om, där vi kan hjälpa och stötta varandra i den genomgripande omställning av våra liv som ligger framför oss. Vi människor är kapabla till innovation, kreativitet och empati. Nu är tiden för en rörelse då vi med dessa egenskaper som ledord ställer om vårt sätt att leva. Det är ett hållbart sätt att möta framtiden, det behöver världen!