Svenska kyrkan motarbetar ekologisk odling!

I dagens Kyrkans tidning kan man läsa att bara tre av tretton stift arbetar aktivt med att få arrendatorer på kyrkans marker att ställa om till ekologisk odling. En del stift, exempelvis mitt eget (Växjö), går så långt att man i grunden ifrågasätter ekologisk odling. Man häpnar! Hur kan detta få fortgå? Svenska kyrkan ska självklart ligga i framkant när det gäller vården om Guds skapelse. Är det att vårda den fantastiska gåva vi fått av Gud att spruta gifter på markerna? Självklart inte! Är det rimligt att använda konstgödsel som kräver massor av smutsig energi för att framställas? Självklart inte! Skärpning Svenska kyrkan. Skärpning Växjö stift!

Vårt dop, första söndagen efter trefaldighet, en betraktelse.

Text: Joh. 1:29-34

Hur ska vi tänka om vårt dop egentligen? Är det något alldeles särskilt som händer i dopet? Ja, jag tror det. Jag tror att det tydliggörs att vi tillhör Gud. Att vi finns i en gemenskap med Gud. Men jag tror inte att denna gemenskap är helt beroende av dopet. Jag tror att Gud söker gemenskap med alla människor, också de som är odöpta. Och jag tror på Gud som skapare av oss alla och därför finns det ju redan en relation mellan oss och Gud från födseln. Det är alltså inte så, tror jag, att något nytt händer i dopet som inte redan har hänt. Relationen finns där redan, Gud söker oss redan. Men i dopet blir denna relation bekräftad på ett särskilt sätt.

När Johannes döper, döper han personer som kommit till tro, tron är en förutsättning för dopet. Men med det dop som Jesus talar om handlar det om ett dop med den heliga anden. Det är ett dop som erbjuds de som sedan växer i sin tro. Dopet får bli startskottet för ett liv i tro. Nu vet vi att det inte fungerar så för många. Många döps som småbarn men finner inte vägen till en egen tro. Jag tror att det är som det ska. Även om vi kunde hoppas och be för att alla som döpts också finner trons väg. Men det pekar på något fundamentalt i kristen tro, anser jag, detta att dopet räcks till alla. Det krävs ingen särskild kvalificering för att få bli döpt. För mig är det en naturlig konsekvens om vi ska ta Jesus på allvar, att alla får vara med om de vill. Ingen lämnas utanför gemenskapen, också du är välkommen. Sedan är det upp till oss själva att svara an på denna inbjudan, vi får säga ja och vi får säga nej som det står i psalm 289.

När vi döps manifesteras närheten till Gud genom att den heliga anden kommer oss nära. Anden, livsgiverskan, den som hjälper oss att leva varje dag, varje stund, i varje andetag. Anden stannade över Jesus då han döptes i floden Jordan och det gäller också oss, anden stannar hos oss. Även om vi sällan märker det, finns det, tror jag, en närvaro hos oss ständigt, denna gudsnärvaro sker genom andens ständiga närvaro i våra liv, i varje andetag vi tar.

Dopet ger oss en bild för livet, en bild av att det finns en tillhörighet trots allt som sker och trots allt vi möter och kommer att möta i våra liv. Dopets vatten är ju en symbol för det som kan bryta ner och förstöra. Vatten har en oerhörd kraft, det vet vi, vi lever i en värld med fler och fler farliga stormar, där havsnivån stiger och skapar översvämningar och katastrofer. Vatten kan vara mycket farligt. Dopvattnet vill ju symbolisera att vi dör och uppstår på nytt, att det finns ett liv genom alla katastrofet, stora och små, som möter oss i livet. Dopet är inget vaccin eller en garanti för ett lyckat liv utan katastrofer. Sådana garantier finns inte, det vaccinet är inte uppfunnet. Nej, dopet vill nog istället peka på att det trots allt kan finnas liv. Livet går vidare, livet måste levas trots att vi drabbas av katastrofer. Också i det värsta, när vi mister någon vi älskar, också där måste livet gå vidare, trots allt. Och det går, för de allra flesta människor går livet vidare också efter att vi känt oss tillplattade och nedtryckta, då vi har sorg eller livet bara känns helt fel och meningslöst och vi famlar oss fram efter någon slags mening. Också igenom sådana upplevelser kommer livet att gå vidare, måste livet gå vidare. Dopet vill visa oss på det. Dopets vatten är både kaos och välsignelse. Vi dör och uppstår. Nog kan det kännas så, att vi dör ibland? Men ändå, lever vi vidare. Vi måste göra det, livet är en gåva och ett ansvar på samma gång. Livet måste levas, trots allt. Och mitt i detta levande finns den helige ande med oss på vandringen. Mitt l livet.

Vårt dop kallar oss att leva i det. Att leva i sitt dop måste betyda något av att följa Jesus. Att försöka leva i den kärlek som Jesus har visat oss och visar oss. Att söka det goda. Att se vad vi kan göra för att mildra världens katastrofer, både de som är ganska små och de stora som beror på klimatförändringar, krig och människors girighet.

Vårt dop kallar oss att vara lärjungar till den som döptes av Johannes den där gången i floden Jordan. Det är honom vi ska följa, hans väg vi ska söka. Amen

Heliga Trefaldighets dag/Missionsdagen – en betraktelse/predikan

Text: Matt. 28:16-20.

Det handlar om två saker idag. För den här söndagen har två fokus. Dels treenigheten och dels missionen. På ett sätt hör dessa saker ju ihop, inte minst för att treenigheten varit något av det svåraste för kristendomen att förklara för människor som inte är kristna. Har vi en gud, eller flera egentligen? När jag möter muslimska vänner är detta just en av deras frågor. Det är väl ingen fråga för mig egentligen, jag tänker att det finns en Gud och en Son och en helig Ande men att de hör ihop. Men jag kan inte förklara det alldeles klart och jag tänker att det är som det ska vara. Kristen tro innehåller mysterier och jag tror att det är bra. Dels för att vi uppfattar Gud på så olika sätt och ingen kan säga exakt att det och det är den enda sanningen utan sanningen utgörs av alla våra bilder tillsammans, när de vävs samman. Ibland är det kanske skaparen vi känner oss närmast, urfadern, den som gjort allt det vackra vi kan se nu i vårens tid. Ibland är det sonen i fokus, hans sätt att möta människor, ställa saker på ända, hans lidande, hans sätt att vara och kalla oss. Anden med den livgivande kraften påminns vi om i varje andetag, i kreativiteten, i de stunder då vi orkar mer än vi trodde. Alla dessa delar är delar av en mosaik som utgör den Gud vi tror på. Märkligt och svårförklarligt, javisst, och det är som det ska vara. Utan mysterium riskerar vi ju att alldeles fånga in Gud, och när vi kan bestämma vad Gud är, rama in Gud då faller också fascinationen och vi kan sluta söka Gud, vi har ju redan funnit Gud och risken finns ju att vi konstaterar: jaha, var det här allt? Jag tror att det är omöjligt och att det ska vara omöjligt att fånga in Gud. Jag tror det för att det då handlar om ett enda mönster som alla vi som kallar oss kristna måste pressas in i. Jag tror det är av godo att vi har olika bilder och jag tror att bilden av den treenige Guden är en bra bild, en mångfacetterad bild, som hjälper oss att söka djupet och bredden och storheten i detta vad Gud är. Men svaret, det kommer vi inte att nå fram till och det är som det ska vara.

När kyrkorna bedrivit mission har just bilden av en treenig Gud varit svårt att förstå för många. För andra har det varit en befrielse att Gud inte är för alla tider fastslagen och fångad i några meningar som någon formulerat.

Kyrkan har alltid bedrivit mission och texten idag innehåller det vi normalt kallar för missionsbefallningen. Men det är viktigt för oss att komma ihåg att ordet missionsbefallningen inte står i bibeln, det är ett ord som vi människor hittat på. Dessutom har vi bestämt att vi ska uttala det i bestämd form, som om det bara fanns en enda missionsbefallning. Jag tror att det finns flera i nya testamentet, fler ord av Jesus som vi skulle kunna kalla för en missionsbefallning. ”Ta din bädd och gå” kan vara en sådan missionsbefallning tror jag. Att det är det som är befrielse för någon jag möter: du är fri, du kan gå nu som en hel och älskad människa. Och det finns alldeles säkert många fler sådana ord som vi kan använda. Men vad är då mission egentligen? Kan vi svara på det? Ja, en bild som länge hängt sig kvar är ju den aggressiva missionen den som skett med vapen i hand och tvingande dop. Den mission som handlat om att trycka ner budskapet om Jesus Kristus i halsen på folk, den mission som haft det enda svaret, svaret på hur människan vinner frälsning. Den missionen är inte Guds mission, det är jag övertygad om. Jag tror att Guds mission är något helt annat. Jag tror att Gud vill upprättelse, rättvisa, försoning och kärlek i den här världen vi lever i. Då måste missison handla om något annat. Då måste mission ske i frihet, i mötet mellan människor som ser varandra i ögonen, inte från en hästrygg eller bakom ett gevär. Då är missionen ett samtal om det gemensammas bästa, ett möte med en diskussion om hur världen skulle kunna se ut, om Jesus kärlek fick råda.

Om Guds idé med den här världen som Gud har skapat handlar om att allt och alla ska kunna leva goda liv, då måste missionen handla om detta. Då blir detta att vara en missionerande kyrka eller att vara en missionerande kristen ett medvandrarskap. Det har jag lärt mig från den lilla luterska kyrkan i Costa Rica. De ser sin mission som just detta, ett medvandrarskap. Där vi tillsammans möter den tid vi lever i, de problem vi kan se i vår värld och där vi diskuterar dessa utifrån vad vi tror att Gud vill genom det som skrivits i bibeln. Mission måste alltså vara handling också. Ibland har man i kyrkan varit rädd för handling därför att vi inte ska tro att vi ska kunna skaffa oss bonuspoäng genom goda gärningar och därmed få en fribiljett till det eviga livet. Jag tror att det är sant att Guds kärlek ges oss gratis, utan att vi presterat något särskilt, bara för att vi är dem vi är, skapade av Gud. Det är bra och riktigt men jag tror att då vi ska tala om mission så måste handlingarna vara med i det. Min tro visar sig i mina handlingar och det är dessa handlingar som andra kan se och uppfatta som något positivt. I mötet med den som inte vet vad kristendom handlar om är det kanske inte supersmart att börja med en utläggning om treenigheten. Kanske är det klokare att i handling visa vad man tror på. Om kyrkan är en plats där alla får plats, någon som tar till orda mot världens orättvisor, ställer sig på de marginaliserades sida. Ja, då kanske någon kan se att de där kristna, de lever som de lär. Här finns något autentiskt, något som verkar vara på riktigt, något som handlar om mitt liv här och nu mitt i den här världen som ser så dyster ut.

Treenighet och mission, dessa två svåra saker samsas den här söndagen. Och de hör ihop. Ur treenighetens mysterium får vi hämta kraft och inspiration till missionens handlingar, de handlingar som följer på tro och som kan leda till tro. En fördjupning hos mig själv och ett intresse hos andra. Fördjupning sker inte alltid genom att läsa djupa böcker, lika mycket sker det i mötet med andra, i kärlekens handlingar som jag tror Gud kallar var och en av oss till. Nu.

Amen.

Pingstdagen 2013, en betraktelse eller kanske predikan.

Text: Ps. 104:27-31

Pingst och helig ande, det är svåra saker det där! I psaltartexten framställs det hela väldigt enkelt: ”Du sänder din ande, då skapas liv.” Så enkelt är det kanske? Varje gång jag öppnar munnen och drar ett andetag, skapas liv i mig, varje gång inandas jag Helig ande. I varje andetag förnyas mitt liv, därför att Gud vill det.

Men så enkelt har vi kristna oftast inte gjort den helige ande. Vi har talat om den helige Ande som något man kan få, något man kan nå fram till, kämpa för att erövra. Vi har talat om andedop och andens gåvor. Så har vi skapat hierarkier, trappsteg i den kristna tron som man ska ta sig upp för, för att kunna vara kristen på riktigt, eller för att kunna nå frälsningen till det eviga livet.

Har vi förvanskat enkelheten i psaltarens ord? Kanske är det så och kanske är det mänskligt att vilja skapa system och ordning och reda. Hur blir man kristen egentligen? Det har varit en relevant fråga för oss. Vem vinner det eviga livet? Vilka gör det inte? Länge har kyrkorna uppehållit sig kring de här frågorna. Debatten har gått hög och så hög att kyrkor splittrats på grund av debatten om den helige ande.

När det kanske faktiskt är ganska enkelt: Ande är liv, livet. Det liv vi får av Gud att förvalta på bästa sätt. Men det grundläggande vi som människor är kallade till är att ta emot helig ande, i varje andetag vi tar. I varje stund vara öppna för den livgivande anden, för Guds ande. Så att vi fylls med allt det goda Gud vill ge oss. Ja, så att vi blir överfulla så att det goda vi fylls med väller över och kan komma andra till del.

”Du ger dem och de tar emot, du öppnar din hand och de äter sig mätta” skriver psalmisten. Tänk om vi såg på tron på detta enkla sätt! Kanske kunde vi då slippa splittring och strid? Eller hade vi funnit annat att träta om? Men jag tror på enkelheten, min gudsbild är enkel: Gud har skapat oss och vill oss väl. Punkt egentligen. Inte så mycket mer behövs. Men det är klart att detta enkla sätt att tro skapar konsekvenser. Om Gud skapat alla andra också, allt som lever och är till och Gud vill att alla dessa ska ha det gott. Ja, då ställer det förstås krav på mitt sätt att leva och agera. Jag kan då inte leva så att jag tar livsutrymme från någon eller något annat. Jag måste finna mig i att vara en del av livets mönster, livets pussel. Men bara en bit, det finns oändligt många fler, som Gud också skapat och som Gud vill ska leva goda liv.

Jag tror att många av kyrkornas strider handlat om att vi så gärna velat ha Gud på vår sida. Vi har anammat Gud och Guds ande och sagt: Det är vi som har rätt! Det är vi som är de sant kristna! Det är vi som fått den helige ande som gåva och därför är vi särskilt heliga! Det sättet att resonera och rangordna har ingen grund i bibeln. De sista skola bli de första och så vidare står det ju i skriften, eller hur? Istället för att vara så upptagna med att få Gud på vår sida borde vi intressera oss för att vara på Guds sida. Vi kan aldrig hävda att vi äger Gud eller att Gud är särskilt nära just oss. Men vi kan sträva efter att vara så nära Gud som möjligt. Vi kan söka Guds mening med världen och oss själva, utan att någon gång tro att vi nått hela sanningen, för då är vi där igen, i uppdelandet och rangordnandet. Det handlar om att söka Guds vilja före vår egen vilja. Det handlar om att söka det gemensammas bästa istället för att söka det bästa för oss själva eller vår egen grupp i alla lägen. Att andas in Guds ande och att vara medveten om att det är just det vi gör kan hjälpa oss till den omvändelse som behövs. Omvändelsen till Guds vilja, till att vilja vara på Guds sida. Omvändelsen handlar då om att vända om från vårt egna navelskåderi till ett förhållningssätt där vi ser oss själva som en del i en helhet. Där vi söker det allmännas bästa, helhetens bästa.

Jag tror att den kristenhet som söker den svåra vägen att försöka vara på Guds sida kan bidra till lösningen på många av världens stora problem. Den kristenheten kan bli en brobyggare mellan människor, mellan människor och skapelsen och mellan människor och Gud. Men den kristenhet som hävdar att Gud står på deras sida riskerar bara att skapa konflikter, religionshat och självgodhet och de egenskaperna kommer inte att vara till hjälp då vi ska bygga en värld som är bättre för alla och för allt.

Pingsten, då Guds ande kommer till oss, i varje andetag är en omvändelsetid. En tid att andas in och att andas ut. En tid till försoning och upprättelse, en tid för fred och försoning. Med medvetenheten om att Guds liv, Guds ande lever inom oss och kommer in i oss i varje andetag kan Guds rike byggas. Kan den här jorden förändras.

Jag tror att det är möjligt och jag vill i vårtidens alla dofter och ljud andas djupt ur anden så att den kan fylla mig och svämma över.

Gud har skapat oss och världen övermåttan underbar, vi lever i överflödande kärlek från Gud och vi kan uppleva det, i varje andetag.

Amen.

Kässman rules!

Vi trodde vi var ute i god tid. Gick till bibelstudiet redan före 8, det skulle börja 9.30. När vi kommer fram är det 1500 människor i kö. Margot Kässman är omattligt populär pa Kirchentag. Men sa levererar hon ocksa. Dagens bibelstudium över Luk. 18:1-8 gav oss alla, 7000 personer, nagot för livet tror jag. Hon talade utifran Dorotee Sölle som jag nu inser att jag behöver läsa. Kässman menade att bönen är sa viktig att den kan förändra, sa var det för änkan som inte slutade tjata. I liknelsen ges nagot pa en kort tid som alla kan första och ta till sig, bibeln besitter en sprakkraft som är otrolig. Jesus besitter i sina liknelser en sprakkraft som vi behöver upptäcka. Sa konstaterade Kässman att vi ska bevara oss för harmonisökande. det är bra att debattera, det är bra att tjata, det är bra att inte ge sig för den goda stämningens skull, vi behöver förändraing i världen och den kommer inte att komma om vi söker harmoni allt för mycket. Kässman paminde oss ocksa om att vi behöver varandra, änkan behövde juristen trots allt och kanske gjorde änkan juristen nagot mer mänsklig? Vi är alltid bara relativt starka. Ja, man kan egentligen inte aterge Kässman, hon maste upplevas!

Efter det var det dags för en besvikelse. Jag lyssnade pa Peter Altmeyer, miljöminister och det är tydligt att han sitter fast i sagan om ekonomisk tillväxt. Sorgligt! Men vad hade jag egentligen väntat mig? Kul dock att Tyskland menar allvar med att avskaffa kärnkraften. Problemet är att man tror sig kunna göra det utan betydande höjningar av energipriserna. Enligt miljöministern maste hallbarhet vara kostnadseffektiv, det är det övergripande malet. Men hur var det med den massiva energiinvesteringen som gjordes i Europa 1950-1980? Den fick ju kosta. Men nu vill vi inte att det ska kosta trots att vi star inför en klimatutmaning som heter duga. Resonemanget fungerar inte. Hallbar energiproduktion maste fa kosta sa att smutsig energi kan fasas ut sa fort som möjligt.

Hamburg visar sig fran sin bästa sida. Solen skiner, blasorkestrarna spelar och viktiga fragor diskuteras!

Kirchentag Hamburg

Wow! Pa plats i Hamburg och hundratusentals kristna samlas för gudstjänst och fördjupning. I gar avslutade vi med ljuständning vid Alster, det var magiskt! Nu bär det av till bibelstudium med Margot Kässman, enligt min mening, Tysklands vassaste teolog just nu. Sedan föredrag om jordens framtid, energiomställning och tillväxtskritik. Ser ut att kunna bli en bra dag!