Betraktelse, 4:e söndagen i påsktiden, Vägen till livet.

Text: Joh. 14:1-14

Vägen till livet. Det är temat den här veckan. Finns det bara en väg? Livet i singularis, vad menas med det, alla våra liv ser väl olika ut? Jag tycker att rubriken väcker flera svåra frågor. Lärjungarna sitter med Jesus vid deras sista gemensamma måltid. Jesus har tvättat deras fötter, de äter bröd och dricker vin. Jesus har bara denna sista stund på sig att prata med lärjungarna. Jag kan tänka mig att stämningen är tryckt, det otäcka som ska hända hänger i luften. Egentligen finns nog tusen frågor som lärjungarna skulle vilja fråga Jesus, nu när de vet att han är på väg bort från dem. Men Det är Jesus som får tala först och han inleder med: ”Känn ingen oro”. Så ofta när Jesus talar i bibeln eller änglar för den delen inleds det med var inte rädda, känn ingen oro, omsorgsfullt vill Jesus anlägga tonen för det han ska säga: det är okej att ha frågor, jag vet att det är svårt att förstå allt jag säger men det kommer att klarna. Så tror jag Jesus tänker när han inleder lugnt: Känn ingen oro.

Tomas vill veta mer exakt vart Jesus går, han tycker det är svårt. Och då har de ändå fått möta Jesus ansikte mot ansikte! Inte konstigt att vi tycker det är svårt ibland. Jesus försöker gång på gång berätta för lärjungarna att det här med att tro på kärlekens gud inte är svårt, inte är komplicerat men Filippos vill ändå se Gud, annars tycker han det är svårt. Hur många säger inte samma sak: jag kan inte tro på något jag inte kan se eller som inte kan bevisas vetenskapligt. Jag vill ha bevis! Visa Gud för mig så ska jag minsann tro att Gud finns! Jesus blir något trött i samtalet med Filippos. Kanske blir han det ibland i samtalen med oss också. För vi vill gärna komplicera saker och ting.

Vad menas egentligen med vägen? Vilken väg? Och livet? Vilket liv är det vi talar om?

Vägen till livet går genom Jesus, han är vägen, sanningen och livet säger han själv. Men det kan ju ingen av oss bevisa. Det kan vi bara tro, eller inte tro.

Jag tror att vägen handlar om att vandra i Jesus exempel. Det är inte svårare än så. Jesus säger att vi ska älska, vi ska älska vår medmänniska lika mycket som vi älskar oss själva. Så enkelt är det. Eller, så svårt är det förstås, för hur gör man det? Därför tror jag vi i 2000 år försökt fundera på vad Jesus egentligen menar med det där. Vi har funderat över mycket av det som Jesus sagt och försökt tolka det. Men tänk om Jesus bara menar det han säger? Rakt upp och ner? Utan omskrivningar, utan förandligade omtolkningar? Du ska älska! Du ska älska den du möter lika mycket som du älskar dej själv! Och så är det bara! Det är vägen, tror jag Jesus säger.

Kärleken blir själva metoden för att nå livet, kärleken är själva vägen som Jesus vill att vi ska gå. Och, ja, det är svårt! Det är riktigt svårt att fortsätta älska i alla situationer. Ingen av oss kan det, tror jag. Jesus kunde, också i den mest förnedrande situation älskar han de romerska soldaterna, älskar han översteprästerna. Det de gör älskar han inte men människorna, trots allt.

När vi kämpar med kärleken, när vi övar oss på att bli känsliga för varandra, för Guds tilltal, för skapelsens godhet, kanske är det då vi lever livet?

Jag är vägen, sanningen och livet. Kanske vill Jesus med dessa ord inte definiera bara en väg, bara en sanning, bara ett liv? Kanske är det ett sätt att berätta att han är Gud. Alla dessa 4 är ju gudsnamn som användes av judarna och sedan de första kristna. Det skriver Mikael Mogren om i sitt predikoutkast i dagens KT. Jag är, Vägen, Sanningen, Livet, fyra namn på Gud. Jesus bekräftar inför lärjungarna mitt i den svåra stunden att det är sant det som de tror: han är Messias, frälsaren, Guds son och Gud. Det är lugnt, känn ingen oro!

Hur ser din väg ut? Vilken väg i livet är det du vill följa, vilken väg i livet är det du tror att Gud vill att du ska följa? Vad i ditt liv behöver förändras just nu för att vägen ska vara kärlekens väg?