Musikutbildning med praktik i Costa Rica!

Till hösten erbjuder S:t Sigfrids folkhögskola en ny musikutbildning. Under hösten studerar man på skolan och under vårterminen 2014 befinner man sig i Costa Rica och arbetar med kyrkomusik i församlingarna i den lilla luterska kyrkan, Iglesia Luterana costarricense, ILCO.

Sista ansöksdatum är 31 maj! Mer information http://www.sigfrid.se/musik-costa-rica/

Missa inte chansen att få följa en mycket spännande och progressiv kyrka mitt i Mellanamerika!

Jag vill också leva ”Less is more”

Läser om mannen som gjort sig av med det mesta av sina prylar och blir lite avundsjuk. Han bytte lägenhet till en mycket mindre och gjorde sig av med en massa onödiga grejor. Ibland känner jag att mitt hus anfaller mig med alla prylar som finns där. Köksskåpen är överfulla och strumplådan exploderar. I omgångar tar jag ett tag bland böcker och kläder men det fylls ju på hela tiden. Nu har jag iofs köpstopp på kläder detta år så än så länge klarar garderoben sig bra. Men allt det andra? Hur många glas behöver man? Krukor? CD-skivor som aldrig spelas? Med mera, med mera… Tänk att ha plats och rymd istället, kanske andas man lättare då? Kanske blir det lättare och roligare att städa? Kanske får jag mer tid att läsa och tänka? Jag tror på idén att välja bort fler prylar och välja tjänster av olika slag istället. Bio, restaurangbesök, massage, konserter osv. Allt med ganska liten negativ miljöpåverkan. Det skulle båda jag och klotet må bättre av. Jag får nog göra en avvecklingsplan tror jag. Ta en sak itaget men verkligen göra det. Hur gör du med alla prylar?

Ny chans till Världens chans!

Det nyskrivna musikaliska verket om skapelsefrågor, hållbarhet, människans ansvar och Guds vision har du nu möjlighet att höra igen! Det uruppfördes i Växjö konserthus den 9:e februari i år.

27 april kl. 17.00 spelas det igen i Teleborgs kyrka med kören Gospel on Cue.

Verket är skrivet av Dan Alkenäs och texterna i samarbete med Lars Björksell och mig själv.

Missa inte detta!

Predikan andra söndagen i påsktiden

Text: Joh.21:15-19

Där sitter de vid stranden efter allt det som hänt, Petrus och Jesus. Påsken är förbi och det har sannerligen hänt en del. Petrus har varit med om allt, sett mycket och hört mycket. Och Petrus har fallit ned från sin egen pedistal. Brutalt har han insett sin egen litenhet, hur rädd han var. Han som hade sagt att även om alla andra faller skulle han stå fast vid sin tro på Jesus som Guds son. Han har målat upp en bild av sig själv, och för sig själv, att han är stark i tron, att han är modig trots alla motgångar han mött tillsammans med Jesus och de andra lärjungarna. Men det höll inte, det visade sig att han byggt den där bilden på lös grund. När det hettar till klarar han inte av att vara modig, han förnekar Jesus tre gånger innan tuppen gal den där hemska morgonen. Vad ska han göra nu? Hur ska han orka leva med sig själv? Är allt borta, allt förgäves? Men så möter han Jesus igen. Vi kan nog tänka oss hur han känner sig, förlägen, pinsam, tillintetgjord, tillplattad.

Jesus låter inte det svek som Petrus gjort sig skyldig till, för det har han ju, gå förbi obemärkt. Jesus bekräftar det men han gör det inte med förebråelser, han anklagar inte Petrus. Men han ställer samma fråga tre gånger. Han vill ha ett svar som är tydligt. Petrus sitter väl där och vågar kanske inte ens möta Jesus blick, vi vet själva hur det kan vara när vi gjort sådär totalt fel mot någon annan, det är en tung och svår situation.

Just där och då utser Jesus Petrus till kyrkans ledare, den förste biskopen om vi så vill. Och han gör det inte genom att fråga Hur Petrus ska göra för att leda kyrkan, bygga kyrkan och sprida budskapet. Han är inte intresserad av Petrus visioner, ledarskap och framtidsdrömmar. Han vill veta en enda sak: Älskar du mig? Och Petrus får svara tre gånger. Det är klart att han blir illa till mods när han får frågan hela tre gånger och kanske är det Jesus sätt att visa att han vet att Petrus felat, att inte bara låtsas som ingenting. Samtidigt vill han verkligen veta att Petrus älskar honom. Och det verkar vara det som behövs för att kunna leda kyrkan. Om Petrus bara på allvar älskar Jesus kommer det att gå bra, kommer kyrkan att breda ut sig och fler få höra budskapet om Guds son som berättar för oss om ett annat sätt att leva.

Jag tänker att det går till på samma sätt med oss. Vi frågas inte vilka kvalitéer vi har, hur duktiga vi är på ditt eller datt. Det är inte de frågorna som vi måste besvara för att få vara med, för att få kalla oss kristna. Istället handlar det om att älska. Att älska den Gud som gör sig till en av oss för att vandra en stund vid vår sida och sedan genom sin heliga ande vara med oss alla dagar till tidens slut.

Även med oss vill Gud inte bara rycka på axlarna åt att vi inte alltid klarar av att älska. Det är ju därför vi i varje gudstjänst har en syndaförlåtelse. Ett upprättande av relationen med Gud. För liksom i alla kärleksrelationer handlar relationen med Gud om att vara där, att mötas, att samtala exempelvis genom bönen, att umgås kärleksfullt. Det vet vi hur svårt det kan vara i de relationer vi står i med familj och vänner. Det är inte alltid lätt i relationen med Gud heller. Vi vänder oss bort, vi målar ibland, liksom Petrus, en bild av oss själva att vi klarar oss bra på egen hand. Petrus får inse att så fungerar det inte. Vi får inse i våra liv att vi är beroende av Gud och av varandra. Ibland den hårda vägen.

Jag kan känna igen mig i Petrus, de flesta av oss kan nog det. Och det känns gott att veta att kyrkan inte byggs av de perfekta människorna. Kyrkan byggs av vanliga typer med alla våra fel och brister, med våra gåvor och vår glädje. Så måste det få vara. Ibland säger man att kyrkan är de brustnas gemenskap och kanske är det så. Om man med de brustna menar människor som inser sitt beroende, som ser sig själva som en del av livsväven och inte tror att man kan vara oberoende och ensam och stark. Petrus hade trott det om sig själv. Många människor idag tror det om sig själva. Men det är inte sant. Sant är att Gud bär oss varje stund, att vi bär varandra i varje stund och att det är gott, att det är så det ska vara. Att Moder jord bär oss och allt vi gör. När vi lyfter blicken från vårt eget och ser det sluts vi in i den gemenskap som kallas kyrka och kristenhet.

Genom syndaförlåtelsen förs vi gång på gång tillbaka till den gemenskapen, påminns vi om att vi inte är perfekta men älskade ändå, älskade just därför att vi är människor. Liksom Petrus, den förste biskopen var människa.

Det är på sådana människor kyrkan byggs, det är med vår hjälp, mitt i vår brustenhet, som Guds rike byggs på jorden. Amen.