Jag blir så arg – sälj aktierna Svenska kyrkan!

I gårdagens Kyrkans Tidning kan vi i bilagan läsa om Svenska kyrkans aktieinnehav. Det är en sorglig läsning minst sagt. Gunnela Hahn försöker motivera Svenska kyrkans aktieinnehav i olika företag. Hon menar att vi ska äga aktier för att påverka. Jag tror det egentliga skälet är att tjäna pengar. Jag vill gärna veta hur vi påverkar. Vilka direkta påtryckningar från Svenska kyrkan har lett till reella förändringar i dessa företag? Jag vill gärna ha en lista på alla dessa positiva förändringar som bara kunnat ske för att Svenska kyrkan investerat i deras aktier. Jag vill se den listan genast! Hon säger att i den bästa av världar skulle vi bara investera i företag som bara gör gott. Ja, det är alldeles riktigt! Men då menar hon att då kunde vi inte ha aktier alls för sådana företag finns inte. Nej, men dra den riktiga slutsatsen då och sälj aktierna! Genast! Men säger Hahn, då bidrar vi inte till förändring. Jag vill som sagt se denna stora förändringspotential och resultaten. Jag tror att vi, Svenska kyrkan, äger aktier primärt för att tjäna pengar. Det andra snacket är bara en skönmålning för ett ägande som vi egentligen inte kan motivera etiskt eller utifrån evangelium. Svenska kyrkan investerar i ansvarsfulla kärnkraftsbolag. Finns det några sådana? Jag tror inte det. Alla som tjänar pengar på att skicka en avfallsräkning till kommande generationer är inte ansvarsfulla. Dessa aktier måste säljas omgående!

Det som inte kan motiveras utifrån evangelium ska vi sluta med, särskilt när det riskerar att förstöra Moder jord.

Sälj, sälj, sälj!

Predikan, 5:e söndagen i påsktiden, att växa i tro.

Text: Joh. 15:10-17, 1 Joh. 3:18-24

Att växa i tro som är denna veckas tema tänker jag handlar om något som pågår. Ingen av oss är klara med växandet, det behöver ständigt växa, tron rör på sig, den är inte statisk, varje dag likadan. Vi människor utvecklas ju, betonar olika saker i olika skeden i våra liv. Så tror jag att det är med tron också.

Men det finns några grundfundament som behöver finnas där, i den kristna människans liv: Jesus talar tydligt till oss idag: ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Det är det tydligaste och viktigaste som måste finnas med i den kristna tron. Kärleken först och mest. Därför är det så lätt att bli bekymrad över tonen i de debatter som förs inom kyrkorna ibland. Det blir svårt att ana kärleken i den ofta bitska, hetsiga tonen som vi talar med varandra med. Hur kan vi söka oss tillbaka till kärleken? Inte så att vi inte får vara tydliga med vad vi tycker, det är viktigt att stå upp för det man anser vara rätt och sant. Men när vi gör det på ett sätt som innebär att vi lämnar kärlekens språk och blir cyniska, söker möjligheter att misskreditera andra, ja då har vi gått för långt. Min kallelse som människa och som kristen är att arbeta för att alla skall kunna leva enligt sin kallelse, enligt den idé Gud kallat dem till. Då blir det inte alltid jag i centrum, då blir ibland andra viktigare än jag själv, mitt eget ego. Detta gäller naturligtvis inte bara mina medmänniskor, det gäller allt som Gud har skapat. Allt har en gudsidé att följa, en kallales att leva i. Det gäller också bergen, haven, älgar och vitsippor.

Vårt uppdrag är alltså att älska varandra så som Jesus har älskat oss. Vi har att se till att alla kan leva enligt guds kallelse. Hur gör vi det? Ja, vi gör det inte genom att sitta bredvid och se på, vi gör det inte med armarna i kors. I Johannesbrevet står det att vi inte ska älska med tomma ord utan med handling. Tro behöver ett utflöde i handling, annars blir det bara vackra ord. Bönen kan inte bara vara en andlig ritual som jag sköter om innan jag somnar eller innan jag stiger upp på morgonen, som en del i dagsprogrammet liksom. Nej, bönen och tron behöver få sitt utflöde i handling.

När vi ska bereda plats för andra att följa sin kallelse behöver vi se på hur det ser ut runt omkring oss. Vilka är det som inte får plats? Vilka är det som trängs undan för att jag och andra väljer att vara och leva på ett visst sätt. Tar jag för mycket plats, känner sig andra i min omgivning sig illa till mods för att jag tar över?

Det handlar om att identifiera de som jag kan hjälpa att fullfölja sin kallelse. Det finns i vår närhet, det är jag säker på. Men det finns också strukturella problem i den värld vi lever i som handlar om begränsningar för andra att leva sina liv fullt ut, enligt guds vilja. Jag tänker på migranter som gömmer sig i Sverige, som inte får stanna, som inte får plats. Jag tänker på de som tigger på våra gator, de som inte har det de behöver, de som lever på marginalen.

Så tänker jag på naturen och allt det fantastiska som nu vaknar till liv på våren. Hur vi människor genom vårt sätt att leva inte ger naturen den plats den behöver. Djurarter och växtarter utrotas i en allt snabbare takt. Guds skapelse förminskas och vi människor bidrar till det! Vi tillåter inte naturen att leva ut sin kallelse, det liv Gud kallat den till. Vi ställer oss i vägen för Guds vilja.

Som människa och kristen är jag kallad till att medverka till att allt annat, utanför mig själv, kan fullfölja Guds kallelse med dem. Det är ett stort och fantastiskt uppdrag Gud ger oss. Det är lätt att hisna inför uppdraget och tänka att det där klarar inte jag. Och det fina i kråksången är ju att du inte behöver klara allt själv! Alla människor är kallade till samma sak, vi kristna, i hela världen har också denna kallelse. Vi är många som är kallade till att arbeta för Gudsrikets utbredning. Ingen av oss är ensam i det arbetet.

Och nu när världen ser ut som den gör kanske vi ännu tydligare än någonsin verkligen behöver ta oss samman och arbeta sida vid sida. För att alla människor ska få plats i vårt samhälle, för att migranters villkor ska vara människovärdiga och för att Moder jord ska överleva människans härjningar. Nu är tiden inne!

Allting bottnar i budet som Jesus ger oss: ni ska älska varandra. Kärleken först, vi är skapade till kärleksfullhet, jag är övertygad om det. Först kärlek, sedan allt det andra. Först kärlekens handlingar och sedan det andra: tro, fördjupning, teologi. Att växa i tro innebär att börja i kärleken, kärleken är ursprunget till tron och tron kan bara växa i kärlek, kan bara näras av kärleken.

Att växa är att dela och ge plats. Att växa är att ge utrymme och möjligheter. Det kan låta som en motsägelse och det är det. Liksom med så mycket som Jesus uppmanar oss till går det på tvärs med vad vi först tänkte. Och det är som det ska. Amen.

Betraktelse, 4:e söndagen i påsktiden, Vägen till livet.

Text: Joh. 14:1-14

Vägen till livet. Det är temat den här veckan. Finns det bara en väg? Livet i singularis, vad menas med det, alla våra liv ser väl olika ut? Jag tycker att rubriken väcker flera svåra frågor. Lärjungarna sitter med Jesus vid deras sista gemensamma måltid. Jesus har tvättat deras fötter, de äter bröd och dricker vin. Jesus har bara denna sista stund på sig att prata med lärjungarna. Jag kan tänka mig att stämningen är tryckt, det otäcka som ska hända hänger i luften. Egentligen finns nog tusen frågor som lärjungarna skulle vilja fråga Jesus, nu när de vet att han är på väg bort från dem. Men Det är Jesus som får tala först och han inleder med: ”Känn ingen oro”. Så ofta när Jesus talar i bibeln eller änglar för den delen inleds det med var inte rädda, känn ingen oro, omsorgsfullt vill Jesus anlägga tonen för det han ska säga: det är okej att ha frågor, jag vet att det är svårt att förstå allt jag säger men det kommer att klarna. Så tror jag Jesus tänker när han inleder lugnt: Känn ingen oro.

Tomas vill veta mer exakt vart Jesus går, han tycker det är svårt. Och då har de ändå fått möta Jesus ansikte mot ansikte! Inte konstigt att vi tycker det är svårt ibland. Jesus försöker gång på gång berätta för lärjungarna att det här med att tro på kärlekens gud inte är svårt, inte är komplicerat men Filippos vill ändå se Gud, annars tycker han det är svårt. Hur många säger inte samma sak: jag kan inte tro på något jag inte kan se eller som inte kan bevisas vetenskapligt. Jag vill ha bevis! Visa Gud för mig så ska jag minsann tro att Gud finns! Jesus blir något trött i samtalet med Filippos. Kanske blir han det ibland i samtalen med oss också. För vi vill gärna komplicera saker och ting.

Vad menas egentligen med vägen? Vilken väg? Och livet? Vilket liv är det vi talar om?

Vägen till livet går genom Jesus, han är vägen, sanningen och livet säger han själv. Men det kan ju ingen av oss bevisa. Det kan vi bara tro, eller inte tro.

Jag tror att vägen handlar om att vandra i Jesus exempel. Det är inte svårare än så. Jesus säger att vi ska älska, vi ska älska vår medmänniska lika mycket som vi älskar oss själva. Så enkelt är det. Eller, så svårt är det förstås, för hur gör man det? Därför tror jag vi i 2000 år försökt fundera på vad Jesus egentligen menar med det där. Vi har funderat över mycket av det som Jesus sagt och försökt tolka det. Men tänk om Jesus bara menar det han säger? Rakt upp och ner? Utan omskrivningar, utan förandligade omtolkningar? Du ska älska! Du ska älska den du möter lika mycket som du älskar dej själv! Och så är det bara! Det är vägen, tror jag Jesus säger.

Kärleken blir själva metoden för att nå livet, kärleken är själva vägen som Jesus vill att vi ska gå. Och, ja, det är svårt! Det är riktigt svårt att fortsätta älska i alla situationer. Ingen av oss kan det, tror jag. Jesus kunde, också i den mest förnedrande situation älskar han de romerska soldaterna, älskar han översteprästerna. Det de gör älskar han inte men människorna, trots allt.

När vi kämpar med kärleken, när vi övar oss på att bli känsliga för varandra, för Guds tilltal, för skapelsens godhet, kanske är det då vi lever livet?

Jag är vägen, sanningen och livet. Kanske vill Jesus med dessa ord inte definiera bara en väg, bara en sanning, bara ett liv? Kanske är det ett sätt att berätta att han är Gud. Alla dessa 4 är ju gudsnamn som användes av judarna och sedan de första kristna. Det skriver Mikael Mogren om i sitt predikoutkast i dagens KT. Jag är, Vägen, Sanningen, Livet, fyra namn på Gud. Jesus bekräftar inför lärjungarna mitt i den svåra stunden att det är sant det som de tror: han är Messias, frälsaren, Guds son och Gud. Det är lugnt, känn ingen oro!

Hur ser din väg ut? Vilken väg i livet är det du vill följa, vilken väg i livet är det du tror att Gud vill att du ska följa? Vad i ditt liv behöver förändras just nu för att vägen ska vara kärlekens väg?

Betraktelse, 3:e i påsktiden 2013, Den gode herden.

Text: Joh. 10:11-16

En hjord och en herde ska det bli enligt Jesus i Johannestexten. Tror vi verkligen på det? Är det möjligt att alla människor tillhör samma gemenskap? Det verkar otroligt. Ibland studsar jag till inför exklusiviteten i Jesus uttalanden. Menar han verkligen att alla ska komma överens om vem som är herde? Kanske går det om vi menar att herden är Gud, tillvarons yttersta verklighet? Grunden, fundamentet för allt. Kanske?

Att vara en gemenskap, en hjord, är en utopi som är värd att kämpa för, tror jag. Men det innebär förstås att jag arbetar med mig själv. Mina fördomar mot andra och mina idéer om vad andra tror. I den gemenskap Jesus talar om i texten, en fårahjord, handlar det om en gemenskap med herden. Det sägs inte så mycket om gemenskapen mellan fåren. Men jag tror att för att hjorden ska fungera måste fåren också ha en relation med varandra. De måste vilja vandra vid varandras sida, annars blir det problem med utbrytningar och grupperingar. Ungefär så som vårt samhälle ser ut idag.

Men bilden av fårahjorden är inte en bild av samhället. Det är en bild av en gemenskap och nog skulle vi önska att samhället kunde vara just en sådan gemenskap där vi ser till varandras bästa. Där vi varnar varandra för faror, där vi vandrar sida vid sida fast att vi är olika och fast att vi har lite olika idéer om vem den där herden egentligen är. Men kanske kan vi enas om att kalla herden för Gud, eller kanske ska vi till och med kalla herden för kärleken?

Ingen normalt funtad person ger sitt liv för några får. Det är inte särskilt smart. Nej, här handlar det om en alldeles annorlunda herde. En som älskar, en som står i relation med var och en av fåren, med var och en av oss. Alla får är individer med en alldeles särskild relation till kärleken, tillvarons yttersta orsak. Därför går det inte att säga att det ena fåret eller det andra har en djupare, eller bättre relation än något annat får. Vi är annars ganska duktiga på att värdera varandra. Vem är bäst? Vem har starkast tro? Vem står närmast Gud? Det gjorde redan lärjungarna på sin tid. Så har vi människor gjort i alla tider. Men här handlar det alltså om något fundamentalt annorlunda.

Det handlar om en gemenskap där vi respekterar och erkänner andras relation till det gudomliga. Låt oss tala med varandra om hur dessa våra relationer ser ut!

Men det handlar också om en gemenskap som inte bara litar på herden utan som också litar på gemenskapen mellan fåren. Vi ser olika ut. Vissa får är svarta, andra vita, några bräckliga, vissa långhåriga andra kortklippta. En del är stora och har horn, andra är små och försöker hänga med i vandringen.

Kanske är inte hjorden av får en bild av samhället för det kan fungera även utan personliga band men det är en bild av en eftersträvansvärd gemenskap. En gemenskap som är på riktigt. Kärlek måste finnas i en sådan relation men lika viktigt är respekten för olikheter. Att vi trots alla olika idéer om hur saker och ting ska vara kan hålla samman.

Jag tror att mänskligheten är skapad till gemenskap. Och inte bara gemenskap med de som ser ut som vi och som tycker som vi utan en gemenskap med alla. Det är svårt att bygga relationer med de som är annorlunda än jag. Det är många kulturella, etniska, religiösa hinder som ska tas förbi. Men jag tror att vi ska sträva efter det. Att vi ska ,liksom jag tror Jesus gjorde,: se människan. Inte allt det andra som hindrar vår kärlek och vår respekt, alla de yttre ting som kan verka märkliga och konstiga för oss.

Bilden av herden och fårahjorden är känd för de flesta av oss. Vi har hört den många gånger och det finns en risk att bilden reduceras till ett blint följande av Jesus. Jag tror inte att det handlar om det. Istället handlar det om en sund gemenskap. Vi vet att relationer inte är sunda när de bygger på den enes blinda följe av en annan, då finns ingen ömsesidighet, ingen riktig kärlek. Den typen av relation vill inte Gud heller ha med oss. Den typen av grupperingar liknar snarare alla de fascistiska grupperingar som växer i Europa just ni, i nästa alla europeiska länder och som kommer med det ena kärlekslösa förslaget efter det andra. Nu senast i Grekland där fascisterna vill införa dödsstraff igen, men bara för invandrare. Hur kommer det sig att människor vill vara anslutna till sådana kärlekslösa grupper? Jag tror det handlar om rädsla och ibland även oförmåga att se längre än näsan räcker. Den gemenskap vi talar om när vi har hjorden och herden som exempel är något helt annat.

Kyrkan är och skall vara en motkultur, en motrörelse mot allt det som fördummar, snävar in och delar upp. En motrörelse som talar om kärlek, relation och att allt hör samman. Amen.

Ingen tar första steget – som vanligt.

Visst är det konstigt att H&M som tjänar hyfsat med pengar varje år, minst sagt, inte kan gå i bräschen för höjda löner på textilfabrikerna i Bangladesh? 260 kronor i månaden är minimilönen och det fattar ju vem som helst att det inte går att leva på. Du som handlar på H&M, ställ krav! Skriv ett brev till VD:n när du varit i butiken. Eller ännu hellre, handla rättvisemärkta kläder. De är inte lätta att få tag på dessvärre men om du söker på nätet finns ett antal träffar. Det är inte lätt att vara konsument, inga företag som inte berättar var de tar sina saker ifrån är att lita på anser jag. Man ska kunna fråga och få ett vettigt svar. Det får man sällan men ju oftare man frågar desto viktigare blir det för butikerna att kunna svara. Igår var jag och handlade på COOP, hade tänkt köpa gula paprikor till en gryta jag skulle göra. Alla paprikorna var märkta med Israel. Hur vet man att de inte kommer från ockuperat område frågade jag i butiken. Det hade expediten inget svar på. Det blev inga gula paprikor igår, grytan blir god ändå. Men ändå…..